Men varför ska man ha en massa smarta människor om man endå inte har nån nytta av dom? Jag menar, hur svårt kan det vara att sätta upp en liten knapp i varje hus? Ärligt! När det snöar såhär mycket hade det varit bra med en sån knapp som man bara trycker på och så skakar huset av sej snön. Fattar inte varför jag måste vara den första att komma på den smarta idéen, va gör alla smartingar hela dagarna, sitter och gör sej märkvärdia eller? Uppfinn nåt bra för en gångs skull så man slipper ut å skotta!

Ibland slår det mej hur märkligt matkonservativ jag är. Jag brukar nämligen inte tänka på mej själv som petig med maten, för jag äter ju det mesta. Jag säger det till folk som undrar vad de ska bjuda på, till och med! Mina enda förbehåll är lök, paprika och champinjoner som orsakar problem för matsmältningen. Det finns inte något jag inte tål. Men om jag tycker det är gott är en annan sak!

Så tänker jag på vad man äter i andra länder eller vad man åt i Sverige förr. Tänk om man inte hade något annat val än att äta salt sill tre gånger om dagen, hade man råd att vara kräsen då? Infödingarna gräver upp nån rot som bankas sönder till en gröt och får kokas till giftet försvinner. Mmmm, så gott det inte ser ut. Men de klagar inte.

När jag frågade irakiska familjen om deras favoriträtter berättade flickan om den bästa anrättningen: en komage fylld med ett kohuvud. Jag tyckte det var bisarrt med ett barn som inte hade pizza, tacos eller hamburgare som favoriträtt. Sen tyckte jag att jag själv var bortskämd som bara ville ha de finare köttstyckena på ett djur. Vaddå, skulle resten kasseras då? Vilket slöseri! Fast sen kom jag ju på att inget kastas, det blir ju till korv. Det äter jag ju.

Skillnaden mellan här och där och nu och då är ju att vi i Sverige idag inte enbart äter för överlevnadens skull. Vi äter inte av oro för att annars stupa och dö på fläcken, mycket av ätandet handlar om njutning. Om belöning eller tröst. Har man ont om tid och inte vill generas av en knorrande mage kan man stoppa i sig vilken onyttighet som helst bara för att få tyst på den. Kexchoklad tex. Det anses inte vara lördagsgodis utan ett sätt att genomlida ännu ett möte med obesvärad min. Ingen tillagning krävs, man kan äta medan man färdas från punkt A till B utan att någon tittar konstigt på en.

Ett problem jag har är att maten jag äter måste vara helt rätt. Lagom sälta och temperatur, osv. Om något inte stämmer till punkt och pricka blir jag sur och besviken. Därför kör jag ofta med säkra kort, vilket blir enformigt i längden. Jag menar, är det inte gott kan man lika gärna låta bli att äta alls! Och det är väl nånstans där man kan hitta en förklaring till min viktuppgång. Jag känner ingen tillfredsställelse i att äta för näringen och energins skull, jag kan inte nöja mej med att veta att kroppen fått vad den behöver. Jag vill ha njutning!

Andra verkar med lätthet kunna harva sig igenom torftiga måltider för att kunna skämma bort sig på helgen. Varje fredag får man veta vad folk bullat upp med för gott. Renlevnadsmänniskor som späkar sig i veckorna frossar i dyr glass och snacks med en känsla av rättfärdighet. Själv kan jag göra tvärtom, äta fläskfilé mitt i veckan och hot dogs på helgen, det har ingen betydelse för mej. Hade jag inte levt ensam hade jag säkert ansträngt mej extra för att fira ledighet med extra god mat. Nu finns det liksom ingen att skämma bort. Matlagning för en är ganska trist och jag har ju fått ta ner brandvarnaren för att jag hela tiden glömmer mat på spisen. Jag orkar helt enkelt inte stanna kvar i köket länge nog för att vänta på att det ska bli klart.

Det blev en lång utläggning om mat. Allt för att komma fram till dagens länktips som jag fick från en vän på Facebook idag. Den bruna maten är en matlagningsblogg som testar och betygssätter härligt fräscha middagsrecept från 70-talet. Jag kan inte låta bli att undra om jag åt sån mat då och vad jag isåfall tyckte om den. Tyckte man att allt äckligt var gott då, eller hur funkade det?

Ja… är man inte intresserad av pinschrar så har man haft otur som besökt min blogg denna helg! Idag sken solen och då kan man ju inte sitta inne och häcka! Lite kyligare igen men väldigt vackert. Vi hade otur och var inte ensamma i skogen vid flygfältet, det var hundar överallt. Sniffen som annars brukar gilla andra hundar hade taggarna utåt idag. Började med att skälla ut en schnauzer och när vi upptäckte schäfrar i skogen var det bara att vända på klacken. Sen stötte vi på en labbe/vorsteh (om jag minns rätt) och Sniffen ville fram och hälsa men jag tyckte han såg hetsig ut så det fick han inte.

Idag har vi firat vårt tvåårsjubileum med vildsvinsgryta. När jag putsade bitarna slängde jag åt Sniffen en massa smakprov som han förvånade mej med att inte äta upp! Det enda råa kött han inte verkat så road av var ju rådjur så det kanske är så att han inte uppskattar viltsmaken. Men han glufsade i sig mina rester så tydligen gick det bra att äta tillagat. Han ratade dock äppelbitarna.

Ja, jag visste ju inte hur det skulle tillagas och googlade lite. Äpplen, kanel och röd balsamvinäger fick det bli. Tyckte väl kanske inte det var nån höjdare, skulle ha hållit mej till smaker jag vet att jag gillar för köttet var nog bra i sig. Oerhört mörkt och mört.

Jag som egentligen inte ska äta frukt fuskar med att äta stekta äpplen och bananer med kanel och socker. Fy sjutton vad det är gott! Råa frukter kan jag vara utan minsann. Ja vad ska det bli av mej, tro? Så här blir man varken smal eller frisk! Straffet är migrän och förkylning. Får se hur jag mår imorgon, jag hade tänkt mej vara produktiv då.

Förresten. När jag ser Susannes bilder på Sniffens (släta) rumpa tänker jag osökt på Sanna. Undrar om hon kommer kommentera detta?

Spam kommer i perioder. Ibland är det någon enstaka robotproducerad kommentar, andra dagar kan jag får 50 evighetslånga länkar som oftast verkar handla om att jag ska köpa läkemedel på nätet. På sista tiden verkar de ha räknat ut att folk som jag faktiskt raderar spam så de försöker få det att se ut som riktiga kommentarer, som om någon faktiskt läst min blogg och velat tycka till om innehållet. Hur bra tycker ni de lyckas med detta?

Pomeranian, ok. Målning? Nja. Men den sista om kryp, trosor och att skära halsen av sig? Bisarrt!

Min förkylning är värre. Jag har inatt i två omgångar fått lägga mej på ett iskallt golv intill en öppen balkongdörr för att kyla ner mej tillräckligt för att kunna somna om. Jag har snorat, snutit och mentolsprayat. Vart den riktiga nässprayen tagit vägen vet jag inte. Snoret tränger i bihålorna så det känns som migrän. Det kanske det är också. Ynk ynk.

I vårt hushåll multitaskar vi. Jag jobbar vid datorn och sneglar på tv:n bakom skärmen. Sniffen… ja han ligger mest. Och gnager på sitt märgben. Det ovanliga är att han ligger utan täcke! Han har till och med sträckt ut sig på golvet mellan varven! Är detta verkligen en pinscher? Men så ser jag på termometern att den visar 19 grader. Konstigt, vid det laget brukar jag annars skynda att öppna balkongdörren för att inte förgås, men inte ikväll. Jag är visserligen förkyld så det kan bero på det, men så sjuk känner jag mej inte.

För er som missat det kan jag meddela att det var melodifestival ikväll. Programledarna skötte sig väl, skämten var inte så roliga förstås, men Dolph sjöng och karatade sig duktigt. Bidragen var från sugiga till slätstrukna förstås, en snubbe tjatade om att han var singel och rimmade sedan mansgris med finanskris. Men det är ju inte för de musikaliska kvalitéerna man tittar, utan för bilder som ovanstående. En dansbandstjej fick en udda låt (som lät som den kom från en svår film) och helt osannolik koreografi: stå still och vifta med ena armen som om den var en bläckfisktentakel. Och klädseln då. Ja ni ser ju vad jag skrivit. Mänskan hade plåtarm, fast till skillnad från Beyoncé satt ingen diamantring på den. De ekivokt vitglansiga benen fick mej nästan att rodna. Nej, hon gick inte vidare men försök hitta bidraget på nätet så kan ni förklara vad det handlade om för mej sen.

Snacka om reklam va?

Återigen en bra pinscherträff med hundar som skötte sig bra och hade kul. De var inte lika klistrade vid oss den här gången men tokrejsade inte så mycket heller. Kanske är det så att Sniffen vuxit ifrån det nu. När jag släppt Sniffen förut har det varit som när en startbox öppnar sig för en greyhound. Han har sprintat iväg så långt han bara kunnat och bara njuuutit av att få sträcka ut. Jag har aldrig sett någon annan hund galopperat i full karriär så mycket som Sniffen.

Första gången jag släppte honom lös blev jag tårögd. Tio månader i hundgård hade han aldrig varit lös och det var som om han skulle ta igen det varenda gång han hörde klicket från kopplet som lossades. Han njöt så av varenda språng, bara sprang och sprang, helt utan plan. Kanske är det så att efter två år i mitt hushåll, där han fått möjligheten att springa lös, så är det inte riktigt samma enorma känsla för honom längre. Just det, två år imorgon, som sagt.

Sniffen är en social kille, en enveten tiggare och snattare, vilket man får se i filmen. Han som ju är känd för sina utfall mot främmande människor har inga problem alls med folk. Minns ni att jag berättade om hans hemska midsommar, när en schäferhanne juckade så infernaliskt på honom? Och ägaren tyckte jag var sjåpig som ville avbryta, han tyckte hundarna skulle göra upp om rangordningen och att hans hund var äldre så det var helt på sin plats att han skulle rida, rida, rida, rida på stackars förtvivlade Sniff. Eftersom jag kände mej hånad och en sån där som förstärker min hunds osäkerhet vågade jag inte stoppa det. Sniffen började efter detta markera mot schäfrar och efter ytterligare någon incident med en juckande stor hane har han varit fördomsfull mot större hundar som påminner honom om detta. Han känner att han måste säga ifrån innan någon försöker sig på nåt dumt mot honom.

Nu försöker jag avbryta innan liknande situationer uppstår, påkalla hans uppmärksamhet, locka honom till mej, sjasa undan andra hundar osv. Just för att han ska lämna över ansvaret åt mej att styra upp. Det är ju inte bra om han får alltför fria “händer” att styra upp när han redan har en utfallsproblematik, tänker jag. Men man är ju inte alltid med och jag får ju heller inte överreagera för minsta lilla. Idag var Nova med, en blandning mellan schäfer, rottweiler och bearded collie. Fast det var länge sedan vi träffat en schäfer märktes det att Sniffen inte glömt sina tidigare erfarenheter. Dessutom skällde Nova och Sniffen har alltid tyckt att skällande är väldigt störande. Han blir illa berörd för det mesta, i andra fall kan han haka på om han tror att det finns en gemensam fiende att skälla ut. Iallafall. Det gick väl bra med Nova, men senare på träffen dök det upp en okänd man (warning, warning) med två whippetar. Jag är lite intresserad av den rasen och hade gärna frågat ut ägaren men så plötsligt ser jag att Sniffen fuljagar en av whippetarna. Alltså inte lekjaga, han såg ut som om han ville nypa till den jäkeln. Undrar lite varför, det var visserligen en skällig hane men inte särskilt stor och farlig! Nå, ni får titta på (lång)filmen och se om ni hittar nån ledtråd.

Tog med nya kampleksaken och försökte intressera Sniffen för den. Han hoppade och nafsade men ville inte riktigt greppa eller kampa. Men å andra sidan var det ju bra att han inte ignorerade den fullständigt!

Klicka mitt på filmrutan för att starta filmen!

Efter busandet handlade jag i saluhallen och fick med mej hjortfärs, grytbitar av vildsvin, en bit delikat ost av hushållstyp och ett märgben till Sniff. Han har gnagt i sig all märg nu och slaggar i soffan men själv har jag ingen aning om vad man gör med hjort och vildsvin. Men spännande är det! Saluhallen har en massa bra, närproducerad mat, ett fik och en restaurang. Det finns kryddblandningar, oljor, honung, souvenirer och en massa godis av gammaldags stuk.

Ute finns vilthägn och tamdjur att hälsa på. Det ska bli så trevligt att ha träffar där när det börjar somras lite!

Nästa pinscherträff i Kungsbyn är preliminärbokad till söndagen den 21/2 klockan 13. Kom med vetja!

Vid det här laget vet ni vad jag väntar mej när det ringer på dörren. Jag satt i nattlinne och försökte lösa världsproblem vid datorn och funderade på att strunta i att öppna. Men eftersom jag faktiskt inte sett till grannarna på ett tag så kunde det vara intressant att kolla läget. Till min förvåning var det en ung snygg väktare utanför dörren! Och jag stod i nattlinne, dubbelvikt över hunden med handen om hans hals för att undvika en attack. Väktaren sa att det hade runnit smält snö i lägenheten under min och han ville kolla i mitt kök efter läckor.

- Javisst sa jag, jag behöver bara stoppa undan hunden!

Sniffen som annars vet rutinerna väl krånglade och ville inte alls samarbeta. Han ville vara i soffan och eftersom jag kände mej stressad lyfte jag ner honom och han markerade sitt ogillande med ett litet nafs. När jag skulle stänga burdörren tryckte han sin nos emellan och det brukar han aldrig göra! Samtidigt måste jag säga att han inte alls var fly förbannad, i det läget verkade han mest nyfiken och sur på att inte få kolla in besökaren ordentligt. När jag släppte in väktaren bad jag om ursäkt och sa att min hund vaktar.

- Jag förstår så väl, skrattade han och tillade att han själv hade hund.

I det läget ångrade jag att jag inte röjt undan i köket, tänt några doftlus och ställt fram champagneglasen. Avklädd var jag ju redan.

Inte fanns det nån läcka och väktaren tackade för sig och gick. Nu är frågan hur snart jag kan åstadkomma en vattenläcka så vi kan ses igen, utan att det verkar misstänkt… Min hund behöver ju träna på möten med män, som ni vet.

Sitter och klurar mycket vid datorn och det blir snabbt rörigt i huvudet. Ringer supporten som har en telefonsvarare inkopplad. Där uppmanas jag mejla istället, då får man svar inom en timme. Det var typ 8 timmar sedan ja…

Att komma ut på pinscherröj blev ett skönt avbrott. Syre till lilla hjärnan - och till Sniffens också. Hans huvud har den mest fantastiska doft just nu! Jag har inte sprayat med parfym, den kommer inifrån. Begriper inte hur en hundskalle kan lukta så svindlande gott! Då vill man borra in sig i hans kind ännu mer än vanligt.

Just ja, det var ju pinscherröj jag skrev om, här är filmen:

Är förkyld så min goda flygande jakob smakade just inget särskilt. Synd. Fredagsmyset då, vad blev det av det? Mitt trötta huvud vill bara sova. Imorgon, efter pinscherträffen, får jag sätta mej med den datortekniska utmaningen igen, med eller utan support.

För en tid sedan mejlade jag och frågade om hundrastgårdarna här i Västerås och idag kom svaret:

Hej Suvi!
Nu har jag fått svar på fina frågor. Jag hoppas du blir nöjd!

De hundrastplatser som är färdiga är Rudbecksparken, en mindre på gräsyta, iI hörnet Hammarbacksvägen- Narvavägen ( grusyta)och i Ringduveskogen mellan E18 och bostadsområdet kv Ringduvan ( asfaltsyta), de senare är fd tennisplaner som vi satt grindar på och givetvis papperskorgar för hundträck. Någon av platserna har ett bänkbord att sitta vid.

Vid Östra Utmarken -Hästhovsgatan håller en större hundrastgård på att färdigställas, p g a den stora mängd snö som kom vilar arbetet till våren.

Vid Bjurhovda fritidspark finns en gammal fårhage som hundägarna har använt till hundrastplats. Den kommer att ersättas på en ny plats i närheten med ett nytt nätstaket, det är inte bestämt var.

Det går givetvis att utveckla rastplatserna med lekmaterial i form av t ex stockar.

Vi förutsätter att alla hundägare är medvetna om att de föreskrifter som gäller för hundar i staden, även gäller i rastgårdarna.

mvh
Andreas Porswald (MP)
Ordförande Tekniska nämnden

Jag tror det lönar sig att ligga på och begära att det byggs vettiga hundrastgårdar i ens närhet. Tyvärr har jag hört att den nya vid Rudbecksparken är liten och har glipor under stängslet. Man får nog passa på att tala om vad man har för önskemål också!

Nå, imorgon bär det av till hundhagen i Kungsbyn. En bit utanför stan men väl värt resan om man ska busa lös med flera hundar. Det är mycket snö men bara det inte blåser, snöar eller blir för kallt ska det funka utmärkt ändå.

Snacka om lynnigt väder! Ibland rasar snön, ibland är det snorkallt, så blåser det våldsamt och så nu då, nästan varmt! Ute plogas och hyvlas det frenetiskt, ändå hinner de inte med. Vägarna är ok, men inte trottoarer, cykelvägar och parkeringar. Man ser begravda bilar och fordon som övergivits på de mest olämpliga ställen. Snövallar omöjliga att forcera.

Äntligen kändes det rimligt att ta en riktig promenad i grannskapet. Det var så tyst och lugnt, som på en söndag. Någon enstaka plog och snöslunga var ute och slet. Snirre var riktigt lugn och sansad och tog sig tid att “gå på toaletten” ordentligt. På det stora hela var allting lugnt och behagligt tills vi närmade oss vårt hus. Plötsligt rasade ett sjok snö från vårt tak och slog i backen och det gjorde hunden helhispig. Jag upptäckte då att man kunde skymta lite blå himmel och passade på att ta ett kort.

Återigen är det väldigt synd om mej. Förkyld och krånglande mage. Man vet att det är så illa att jag faktiskt fryser inne. Jag som är en isbjörn annars. Fick lägga mej att sova en sväng. Försöker att inte förspilla någon tid eftersom jag vill bli klar med vantarna så jag gör mitt bästa för att sticka liggande. Är klar med resåren och har påbörjat slätstickning med annan färg. Fick kolla på nätet hur man ökar för tummen och tror jag kommit på det. De vita trådarna markerar tummarnas placering. Tycker jag var himla smart som stickar bägge samtidigt, både av praktiska skäl men också psykologiska. Om jag gjort en i taget hade jag känt sån lättnad att vara klar med ena och sånt motstånd mot att börja med den andra. På detta sätt känner jag mej mer motiverad att fortsätta sticka. Säger jag nu ja, vi får se om jag tröttnar eller tycker jag måste ägna tiden åt annat.

Tänkte laga flygande jakob men får kanske vänta till imorgon och se om magen lugnat ner sig först. Borde nog ge den nåt snällare idag. Som semla. Inget kan väl vara snällare än semlor? Apropå min hälsa har jag fått reda på att jag inte har diabetes och att sköldkörteln fungerar normalt. Som vanligt. När jag frågade läkaren vad mina besvär berodde på svarade han att det förmodligen inte hade en enskild orsak utan berodde på flera faktorer. Jag måste lägga om livsstil alltså. Frustrerande, för det lät som om jag själv måste klura ut hur jag ska göra. Ironiskt nog har jag observerat att jag sovit bra de nätter jag ätit semla… jag som trodde LCHF var lösningen!

På lördag är det ju pinscherträff inbokat. Undrar hur många som kommer! Vädret är ju så lynnigt! På söndag är det tvåårsjubileum för Sniffen och mej. Får kanske köpa nåt smarrigt på Kungsbyn att fira med. Typ köttsemla.

En ung mamma och en liten tjej kliver på bussen. Mamman pekar ut genom fönstret:

- Vet du vem som bott i det huset? Pappa!

- Och jag!

- Nej inte du. Pappa, farmor och farfar bodde där.

- Då var jag ledsen…

- Nej det var du inte för du fanns inte då!

- Då var jag bara en liten bebis.

- Nej, du fanns inte då när pappa bodde där.

- Var var jag nånstans då?

- Tja… kanske i en buske i skogen? säger mamman drömskt och blickar ut genom fönstret.

Nya stickprojektet påbörjat. Två vantar, sida vid sida på samma sticka. Tre centimeter resår har jag åstadkommit denna sena afton. Måtte det inte sluta för vantarna som för det blå monstret! Medan jag kidnappades till hemlig plats i lördags tröstade sig Sniffen med min snuttefilt. Typiskt!

Jag har visst glömt att berätta att jag sedan söndag kväll är brunett! Jag hade ganska intensivrött innan med en trist utväxt och tänkte att det nog är bättre att gå via brunt tillbaka till blont än att försöka bleka direkt på det röda. Man vet dock aldrig riktigt vad man får när man färgar själv, nu är det typ mellanbrunt med ganska starka röda reflexer. Jag misstänker att detta kan komma att förändras efter några tvättningar, mina gråa strån syns tyvärr trots att det är nyfärgat! Fascinerande va?

För den som struntar i mina stickningsövningar och hårfärgningsexperiment kan jag meddela att Sniffens senaste grej är att åka kana på mattan. Jahaja! Blir det värre får vi åka till vetten på analsäckstömning! Det är väl bland de mysigare aspekterna av hunderiet. Han har dock aldrig haft problem förut, jag har ofta sett honom tömma dem men nu, i och med kylan, har han ändrat sitt k&b-beteende. Fort ska det gå, sen rusa in i stugvärmen igen. Bajsar varannan eller var tredje dag. Fråga mej inte hur det är möjligt, han verkar allt annat än förstoppad.

Min japanske läkare ringde när jag satt på bussen men ville inte ge något besked när jag inte kunde prata. Irriterande, jag är ju liksom inställd på att som vanligt få höra att sköldkörtelprovet ser normalt ut men att sockret ligger lite högt. Ja, det är kolhydraternas fel! Alla dessa Ballerina Kladdkakor som förstör min karaktär.

Efter mycket jobbiga möten hade jag skriande migrän, trots att jag preparerat mej med två Zomig, så när jag kom hem däckade jag. Inget är så bra som sömn! Synd bara att det ska vara så svårt att ordna fram den om nätterna. Nu är klockan 01:40 och jag ska försöka lägga mej för natten. Imorgon ska jag fortsätta försöka ta tag i mitt liv. Inget jag har lust att diskutera såhär men vill bara tala om att det är MYCKET nu. Väldigt mycket.

Just ja, idag såg jag att det låg ett tjockt brev ovanpå postboxarna. Sånt som inte hittat rätt låda brukar hamna där uppe. Jag lyfte på det och såg att det var adresserat till grannen och att det kom från Västerås stad. Det gjorde mej lite nervös men jag har börjat förlika mej med min del i det hela och att jag inte handlat av ondo.

Fotat med mobilen.

Eftersom jag är en långsam stickerska måste jag sätta fart om jag ska bli klar medan det ännu ligger snö ute! Jag är så betagen av dessa mysiga vantar, man anar inte att de varit stickade innan de tovats, inte en maska syns. De är sköna och praktiska eftersom de är vattenavstötande. Jag tänkte prova på att sticka bägge vantarna parallellt på samma sticka! (Ja, bland det bästa är att man slipper använda strumpstickor!) Förhoppningsvis är det ett smart drag, jag köpte ju blått yllegarn i tre toner och då bör jag få dem likadana när jag byter färg osv. Någon enstaka av er kanske är nyfikna på att prova på själva? Här ser ni hur man gör: länk

Idag hade jag äntligen tid hos husläkare. Jag har ju bökat med vårdcentralsbyte och skulle få en doktor med ett vanligt tjejnamn. Det kändes bra. Min förra husläkare var en kinesiska, säkert alldeles kompetent men det var väldigt svårt att förstå henne och jag var aldrig riktigt säker på om hon förstod mej. Så i mitt huvud målade jag upp en ung svensk blond läkartjej som log glatt och hade glittrande vänligt blåa ögon. Hon skulle säga “vad kan jag hjälpa dej med” och jag skulle svara “jag har så stora förhoppningar på dej, att du ska bli den bästa läkare jag träffat” och hon skulle skratta till lite förvånat och sen lyssna med otrolig intensitet. Sen skulle hon säga “vet du vad Suvi, jag är så glad att du kom till mej, nu ska vi gå till botten med allting”.

Så ni kan förstå att jag blev förvånad att höra en mansröst säga mitt namn. Suvi med vasst u-ljud. Det var en äldre hellre som hälsade på mej och modet sjönk något. Jag hade gått från en kinesiska till en japan.

Han var en intressant och lite skrämmande filur. Han lyssnade på mej och när han tog till orden lät han mer som en livscoach än en läkare. Han berättade för mej hur jag skulle göra för att kräva min rätt; lägga armarna i kors, gräva ner hälarna i backen och säga “jag går inte härifrån förrän ni har hjälpt mej”.

Sen berättade han vad man ska göra för att gå ner i vikt och det var det gamla vanliga köret. “Ja du förstår säkert, du är ju en högutbildad kvinna! Du kan inte ha gått genom livet utan att ha lärt dej ett och annat!” Jag berättade att jag på egen hand gått ner 14 kg men sa inte att det var med LCHF. Jag låtsades lyssna när han sa att jag skulle äta mer potatis, bröd och frukt och se till att jag aldrig blev riktigt hungrig. Mellanmål, ni vet.

Men sen sa  han nåt intressant. Ja, först sa han “du har så vackert namn, du måste vara lycklig för nån annan” och jag undrade om han inte sa helt fel. Man ska väl göra sig själv lycklig, vara lycklig för sin egen skull? Men nu i efterhand undrar jag om han kanske sa rätt iallafall. Han hade i början på besöket frågat om jag hade man och barn och när jag svarade nej såg han förvånad ut. Innan jag skulle gå sa han nämligen att jag måste hitta en “pojke”. Jag måste bli kär. Det är det bästa man kan göra för att må bra.

- Låter bra?

- Hmmm… ja, jag vet inte det ja… (jag var inte redo för dejtingtips men jag undrade ju helt klart var jag skulle hitta nån att bli kär i.)

- Vaddå, är du lesbisk?

- Ehhh… nej…

Han grymtade lite och vände sig mot skärmen och började skriva ut recept på sömnmedel. Nej, jag kommer inte kunna hämta ut en karl på Apoteket! Efter ett udda läkarbesök med en massa generella livsråd fick jag plötsligt en smäll på axeln. Han sa att han hade varit extra elak idag för att jag behövde höra det. Jag nickade snällt. Han hade säkert sagt en massa visa saker som jag inte riktigt visste om jag tolkade rätt. Men jag lommade duktigt iväg till provtagningen och lämnade blod. Socker och diabetes skulle kollas upp. Jag som nästan låtit mej övertygas om att jag var i klimakteriet fick veta att läkaren fann det högst osannolikt eftersom jag åt p-piller. Det får jag nog be någon läkare förklara för mej.

Återigen en sån där människa som ska tala “klarspråk” med mej! Fast jag tog inte illa vid mej, han verkade trots allt bry sig. Nåja, jag fick iallafall veta att han bara var tillfällig vikarie så nästa gång får jag kanske min fantasiläkare!

Jag var bjuden hem till Sara och Joakim för att prata serious business på lördagen och skulle bli upphämtad klockan 11. Som vanligt hade jag inte sovit så bra på natten så när Joakim ringde och sa att något oväntat inträffat och att han måste iväg på ett ärende innan lät det helt ok. Någonstans mellan 14 och 15 skulle jag bli hämtad istället. Vid 14-tiden ringde Sara och undrade om jag hört av hennes karl men det hade jag ju inte sen förmiddagen. Något senare fick jag veta att han inte kommit iväg ännu och att han tidigast skulle vara i Västerås vid 16. Jag bestämde mej för att försöka ta en tupplur, men dåsade bara i soffan när Joakim ringde. Ny plan! Nu skulle han skynda sig hem och hämta de andra, sen plocka upp mej vid 18 och sen skulle vi fara iväg till en pizzeria. I Österfärnebo, 1,5 timmar härifrån.

Jag blev förberedd på att det skulle bli en mycket annorlunda upplevelse och det blev det. Det snöade i mörkret och det blev allt färre bilar på vägen. Vi började prata om vad som skulle hända om vi körde fast i snön och ångrade att vi inte hade någon överlevnadsutrustning med oss. Mobiler i all ära, men vad gör man om man inte har nån täckning?

Resan blev alltmer övernaturlig när man passerade ortsskyltarna Falkenberg, Hebron och Solliden. Vart var vi egentligen på väg? Till slut var vi framme och jag förbereddes på att här var så mycket inavel att jag inte skulle bli förvånad om det spelades banjo på pizzerian. Nå, så illa var det inte. Framåt kvällen kom en trubadur men han hade gitarr och kunde alla orden i diverse barnvisor! Så helt bakom flötet var han inte. Efter tre barnvisor skrek en överförfriskad gubbe att barnen gått hem och att han kunde spela rock istället. Trubaduren hörsammade hans önskan och tillägnade honom nästa låt: Blommig falukorv.

Jag försökte att inte vara alltför uppenbar i mitt dokumenterande. Hoppas ni ser inredningsdetaljerna; svampade väggar och tre olika nyanser i ett och samma hörn. Julpynt, murgröna i plast, piltavla, takfläktar, omaka ljuslyktor mm. Maten fick godkänt men estetiskt tilltalande var det inte. Nåja, sällskapet var trevligt, vi fick en del gjort och det var lite kul att studera klientelet där alla kände alla och undrade vad vi var för ena som hängde på deras ställe.

Halv tolv kom jag hem till Snirre som tyckte jag luktade väldigt intressant. Om det var pinscher eller ödebygden som satt i mina kläder vet jag inte.

Efter ännu en natt med sömnstörningar har jag varit till köpcentret med mamma. Och jag köpte en massa kläder! Tre vanliga t-shirtar att skrota i hemma med hunden från Ica Maxi men det spännande var att jag på Kappahl hittade lite finare saker!
En vardagsklänning, en glittrig festklänning, en skinnväst, en topp i fuchsia och en matchande sjal, ett hårband och ett par örhängen för 500:- jämnt! Värsta klädchocken! Ny hårfärg inhandlades också, ska arbeta mej från det rödaste röda mot en ljusbrun nyans, tänkte jag.

Känner mej nästan bakis från gårdagens udda upplevelser och behandlar detta med hjälp av stora mängder onyttigheter och ser fram emot Project Runway ikväll.

Jag har haft krympplast hemma i åratal, förmodligen sedan den tiden jag hade katt för jag hade börjat skissa på lite kattfigurer. Sen hittade jag inga färgpennor som funkade så projekten blev liggande. Men så har jag nu äntligen investerat i bra pennor (trodde jag) och började kludda. Vad svårt det var! Den jag använder som outliner verkar lösas upp av färgpennorna och hur jag än bär mej åt ser det bara grötigt och kladdigt ut. Så var jag osäker på själva krympningen och det visade sig att den drog ihop sig mycket mer på bredden än höjden och dessutom blev allt buckligt i ugnen! Så ni förstår att jag är osams med krympplasten och pennorna. Och med min håltång som är slö. Jag använde min andra håltång i förra veckan och den är som bortblåst nu. Märkligt.

Luften är fet och kvalmig av torkande leverpastej och blodpudding till hunden. Jag har käkat fruktsallad igen och Sniffen har fått smaka. Men frukt är ett jäkla otyg, jag blir så extremt hungrig bara en stund senare så fort jag käkat frukt! Måste sluta med kolhydraterna, det är bara att inse. Men jag försöker vänja mej av med choklad så detta är bara en övergångsfas. Intalar jag mej.

Uppdatering: Nytt försök, annan svart penna och överkompensation för krympmån.

Varför blir outlinen luddig? Nu är skallen för bred, Snirre ska ju ha mikroöron!

Här ser ni dagens garnskörd. Till vänster de garner jag fick för en gammal byrå som jag inte kunnat få pengar för. Till höger tre loppisgarner och som avdelare ser ni ett hundhalsband. Jag är smått otrolig som bytte från ett halsband i lagom till ett större i hopp om att LED-bandet skulle räcka hela vägen om halsen men tänkte inte på att låset också blev en storlek större. Det fåniga är att det i värsta fall bara lyser på ena sidan halsen och hunden blir osynlig i mörkret från andra sidan sett. Men det positiva är att man kan ställa in det på ett fast sken istället för migränframkallande blinkningar. Konstigt nog är storleken helt acceptabel.

Nu kan jag inte riktigt bestämma mej för vad jag ska göra. Sticka, leta stickbeskrivningar, brodera korsstygn, lära mej Joomla, rita på krympplast med mina nya dyra pennor, fixa crème brulée, göra något av smördegen i kylen eller… ja, något annat. Möjligheterna är oändliga, det är tyvärr inte min fantasi eller uthållighet.

Oj, nu kom jag på vad jag måste göra. Mata hunden. Hehehehehe… dålig matte!

Sniffen kurar med det blå monstret.

Vad har hänt sedan senast? Jag och min gamla hjärna har sagt upp bekantskapen så jag minns inte riktigt. Jo, grannflickan ringde på igår kväll och hade papper i händerna. Jag tänkte “shit, nu kommer det” men det gjorde det inte. Det var lite skolgrejs bara. Pojken skulle välja ett språk för högstadiet; tyska, franska eller spanska. De hade inte fyllt i nåt för han vill läsa engelska. Stackars gosse, tänker jag. Han förstår inte tillräckligt mycket svenska för att kunna fylla i ett språkval och ska nu lägga till ytterligare ett nytt språk.

Jag gjorde nåt så knasigt som att “annonsera” i en Facebookgrupp och bytte idag en byrå mot en liten påse garnnystan. De var väldigt fina så jag är nöjd! Byrån var så gammal att den inte var värd några pengar ändå. Jag har en till byrå som ska köras hem till samma person, det är bara skönt att bli av med dem. Annars hade jag väl donerat dem till loppis eller kört till återbruket men på detta sätt fick jag något litet i utbyte och byråarna kommer till någon som uppskattar dem. Det känns fint! Det tog knappt ett dygn att hitta ett nytt hem till dem! Egentligen efterlyste jag ylletröjor till mina tröjslaktarprojekt men det kanske är lite svårare eftersom det kräver att någon gör en garderobsrensning.
Reuse, Reduce, Recycle.

Jag tänkte försöka lära mej Joomla och är lite frustrerad. Det liknar ju inte Dreamweaver direkt! Jag känner mej fasligt trögfattad och skulle uppskatta lite hjälp att komma igång. Kan jag ha sån osannolik tur att någon som läser detta känner att Joomla kan jag som min egen bakficka och lääängtar efter att få lära ut grunderna till den fantastiska Suvi? Jag håller mina knotiga kärringtummar för detta. Åh, jag känner mej så gammal och passé just nu. Jag kanske skulle hålla mej till mina stickgarner istället. Som grädde på moset börjar jag få konstiga känningar i höger handled. Säg inte att jag får musarm nu också!

Snöstormen ute verkar ha lugnat ner sig något men nu hotar man med en svinkall helg och en ovanligt kylig februari! Hallå, vad blev det av växthuseffekten och den globala uppvärmningen? Jag känner mej lurad! Om det är straffet för att man försöker vara miljövänlig så ska jag genast sluta med det! Om alla låter alla lampor och apparater stå på dygnet runt ska ni se att det snart blir varmare!

Nåja. Nu ska jag åka iväg med morsan en sväng. Tanken är att jag ska göra mej av med saker men som vanligt finns det en risk att jag kommer hem med något nytt…

Det blev en sväng på Badelundaåsen med Trollhättegänget som var här på blixtvisit. När hundarna lydigt hoppade in i bilen sa jag “det är precis som om någon tränat dem” och skrattade åt vilken disciplin det blivit på detta som “förr i tiden” kunde vara ett problem. Naturligtvis fick jag äta upp detta när vi skulle kliva ur bilen. Jag brukar blockera med kroppen när jag öppnar bakluckan men den här gången skulle jag ta en påse och hann inte fram innan Susanne öppnade luckan, pratandes i mobilen. Tydligen var det nog för att Sniffen skulle skutta ut på eget bevåg och pinna iväg till en snödriva för att kissa. Först gick jag efter men kom på att det lätt skulle sluta i kaos och vände istället upp mot porten och hoppades att det skulle vara en tillräcklig retning. Det var det som tur var. Under detta skådespel satt mamma i en bil fyra meter bort och märkte just ingenting. Upp och lämna hund och påse och sen ner igen till nästa bil.

Det är så typiskt, jag handlade mat och mysbyxor på Ica Maxi för trehundra och medan mamma skulle till Apoteket skulle jag bara kika in på Djurmagazinet… där jag handlade för tvåhundra. Ähem. Det blev ett halsband med LED-lampor och FAST SKEN! Tyvärr blir bara halva halsen upplyst. Typiskt. Men bättre än inget. Sen fick han lite blandat tugg och en kampleksak! Sniffen som har dåligt föremålsintresse gillar mest pälsiga leksaker som piper som han slaktar omedelbart och tycker jag är helbisarr när jag försöker busa upp honom med en repstump. Han vägrar ta saker jag håller i handen, som om han tycker det är brottsligt att stjäla från sin matte. Men sakta men säkert börjar han våga busa lite. Som tur var är den här dummyn slitstark och har ett diskret pipljud som extra bonus så det skulle kunna funka! Han har faktiskt provlekt den lite och gjort kampantydningar så jag är nöjd hittills! Lite bitter dock eftersom jag köpte den eftersom det var rea, ändå fick jag betala en tia mer än det stod på skylten. Det såg jag först sen så det får jag leva med. Men är det rea så är det rea! Knork. Jaja.

Jag har knaprat på nya Ballerina Kladdkaka och det är förstås inte LCHF. Jag borde ta tag i det där men attans vad jag är fast i sockerträsket! Varje dag har jag ett grymt sug efter sötsaker och det är skitjobbigt. Jag har gått upp 5-6 kg sedan jag slutade med LCHF och det är ju inte positivt. Liksom min otroligt dåliga hy som inte återhämtat sig sedan vattkopporna. Jag har en skitjobbig spricka i ena mungipan som aldrig läker. Jaja, när som helst slår inspirationen ner som en slägga, eller hur? Idag skulle jag förresten träffat min nya husläkare men hon var visst sjuk! Jahapp, så bra gick det. Jag mår lite konstigt och blev lite rädd när det slog mej att det kändes precis likadant några dagar innan vattkopporna bröt ut. Vad ska det bli den här gången? Men det kanske bara är den psykiska anspänningen av allt som pågått i huset.

Imorgon ska det bli Sibirien igen. Det ska snöa och blåsa av bara helskotta och man ska inte komma fram på vägarna. Synd att jag och Kerstin planerat att åka till Kungsbyn då! Vi får väl se hur illa det blir. På lördag åker jag till Strängnäs och det ska bli kul! Härliga människor, det där. Och sen, när det är ny vecka, då ska jag förhoppningsvis få besked. Om det är positivt berättar jag vad det är fråga om, annars nämner jag det inte med ett ord! Nej, det är inte fråga om ett graviditetstest, om ni trodde det.

Just ja, jag måste ju nämna att flera nya visat intresse för att komma på nästa pinscherträff! Så otroligt kul att folk är sugna på att träffas trots det pinscherfientliga vädret! Det känns så himla bra att jag tog tag i detta - som jag egentligen önskade att “nån annan” skulle organisera. Men nu är bollen i rullning och allt det där.

Det här är den bästa bilden från gårdagens pinscherträff. Mitt lilla plyschfejs!

Jag var så nöjd med Sniffen igår. Han lekte fint med alla hundar och interagerade snällt med alla människor. Vid ett tillfälle såg jag att han såg skärrad ut, det var när flera hundar var på honom samtidigt. Han älskar ju att jaga andra men är inte lika glad i att bli jagad. När han var omringad av flera som hade honom som måltavla - i all vänskaplighet naturligtvis - så åkte svansen ner, han satte ner rumpan, visade ögonvitorna och kastade med huvudet. Jag tänkte på det Bettan sagt om att han ska känna att jag beskyddar honom så att han inte ska behöva skydda sig själv, så jag gick fram och sjasade undan de andra hundarna. När jag gick undan kom nån tillbaka och då kallade jag på honom och han kom. Han satt nån sekund och så var anspänningen över och han kutade vidare glad i hågen. Det är ju en fin balansgång där mellan sjåpande och att styra upp men jag höll mej på rätt sida. Ingen annan skulle nog tänka på att bryta i ett sånt läge men bara jag vet ju hur Sniffen fungerar. Jag minns ju alltför väl hur illa det blev när jag inte försvarade Sniffen mot den juckande schäfern, efter det gjorde han utfall mot flera hundar som påminde om juckaren och det beteendet vill jag verkligen inte ha tillbaka!

Snart har jag haft Sniffen i två år och jag måste säga att i mina ögon har han växt enormt. Förmodligen har kastreringen och mognaden stor del i utvecklingen och visst har vi haft bakslag men i stort börjar jag känna mej trygg med var jag har honom. Och nu känns det som om förutsättningarna är så mycket bättre för att börja träna, han söker mer kontakt, verkar mer mån om att vara mej till lags och rättar sig när jag visar missnöje. Igår var han nästan löjligt fjäskig gentemot mej, då när han hade massor med hundar att busa med och lätt hade kunnat ignorera mej totalt, som jag är van vid. Jag tycker det händer positiva saker nu! Jag är stolt över hans framsteg. Allt har tagit sin tid men nu tycker jag han verkar landa mer i sig själv, om man får använda en klyscha.

Så. Nu är jag klar med dagens kärleksförklaring till den underbara byrackan i mitt liv.

Jag har skrivit lite om dagens myndighetskontakter vad gäller boende i min fastighet och tyckte inte det var så lämpligt att publicera det till allmänheten. Den som önskar läsa kan skriva en kommentar här eller skicka ett mejl för att få lösenordet.

Ok, strax utanför Västerås, i det fantastiska Kungsbyn med sin stora hundhage!

Åtta pinschrar mellan 4 månader och fem år kom med sina ägare. Fyra röda, fyra svarta. Bara Sniff och Aquiro var hanar, men eftersom de är kastrerade hade de ingen glädje av detta faktum.

Vi började med att gå ett varv runt i hagen men eftersom det är trist att gå på led och inte kunna ha ögonkontakt med någon nöjde vi oss med ett varv och stod sen och snackade i klunga. Hundarna som hade två hektar till sitt förfogande betedde sig underligt, de stod hellre och hängde med oss än att rejsa runt!

Sniffen tiggde godis som en idiot men som ni förstår av bilderna var alla hundar glada i godis och uppvaktade var och en som bjöd. Man ser förresten hur förfärligt naken Sniffen är på bringan och buken, alldeles rosa i kylan. Någon frågade om han alltid sett ut sån och jag svarade jaadå men nu när jag ser bilderna blir jag faktiskt lite ställd över hur illa det ser ut! Otroligt att han nte fryser mer än han gör. Att han är flintis i ansiktet syntes däremot inte alls.

Sniffen och Hera verkade ha mest utbyte av varandra. Hera agerade lite av polis och styrde upp när andra gruffade. Det verkar som om det är ett typiskt jobb för en tik!

Det blev en massa bilder men kvalitén blev inte den bästa. Jag hade säkert fel inställningar och fick ständigt torka av linsen pga snö och blöta nosar, laddade upp ett gäng bilder på Facebook om nån ids titta. En film blev det också!

Träffen får nog anses som lyckad! Vi bestämde på stående fot att vi skulle göra om det redan om två veckor!

Tänkte prova lite korsstygnsbroderier men fick visst prestationsångest. Måste klämma ut nån käck text först! Eller så kanske jag ska skissa på en förenklad pinscher, för att göra det ännu krångligare för mej.

Grannpojken ringde på och undrade om jag hade en cykelpump och jag sa nej. Jag har en pump men jag måste som sagt öva mej på att sätta gränser och säga nej.

Annars har jag ägnat mej åt att läsa Cesar och hans hundar och det är rätt intressant. Det finns ett citat jag tänkt mycket på den senaste tiden som lyder: I teorin är det ingen skillnad mellan teori och praktik. Det är det i praktiken. Jag har kommit halvvägs i boken och kan hålla med om mycket. Han gör sig bättre i skrift, får jag säga. Det finns dock en hel del som jag inte alls håller med om men så är det ju ofta här i livet. Jag är ju formad utifrån mina erfarenheter, precis som han är.

Nu när jag har hittat sladden kan jag ju dokumentera mera! Mitt i centrum växte detta lilla underverk.

Efter gårdagens drama tog jag mej an byrån Hemdal från Ikea. Många delar att skruva och banka ihop. Själva stommen restes i sovrummet, lådorna snickrades ihop i vardagsrummet och i hallen hamnade all wellpapp. Till Sniffens förtret. Wellpapp kan man ju inte gå på! Ynk ynk ynk gnydde han från vardagsrummet när jag fixade med käk i köket. Hur jag än lockade och hur gott det än luktade kunde han inte förmå sig att sätta en tass på pappen. Ja, han är ju som han är.

Tror ni det var lugnt sen då? Nej, grannpojken ringde på dörren i nåt omständligt ärende. Han sa att de ringt 112 men att de inte velat skicka någon ambulans och jag kunde inte låta bli att tänka “måtte de operera henne akut så det blir ett slut på eländet” men så var det inte. Orkar inte gå in på det hela men kan säga att språkförbistringarna är ett stort problem i alla sammanhang. Jag börjar också tro att de ser akuten som en nattöppen rådgivningscentral och att ambulansen hämtar alla som vill ställa någon medicinsk fråga till personalen där. Det behöver inte alls vara något förmätet i det, bara en grav misstolkning av vårt system.

Anledningen till att hon vill opereras i Irak är att de svenska läkarna sagt att det krävs en större operation med avlägsnande av organ och hon påstår att hennes irakiska läkare bara kan ta bort “det onda” utan att röra något annat. Jag förstår om man hellre vill anlita den läkare som inte tar bort mer än det absolut nödvändiga men jag är övertygad om att den svenska sjukvården slentrianmässigt plockar ut saker om det går att undvika. Hur den irakiska läkaren kan lova en “snällare” operation begriper jag inte, hur skulle en sån undersökning gått till? Jag är rädd att det hela kan sluta i katastrof.
Men det är som sagt inte mitt ansvar.

Desto skönare var det att idag få tillbringa flera timmar med Siv! Vi drällde inne på bibblan och jag lånade böcker! Ett par hundböcker bland annat. Vi kollade efter pysselböcker eftersom vi båda är lagda åt det hållet och blev mäkta förvånade över vilka hyllor de stod i. Böcker om målning stod tex på kemihyllan! Mycket märkligt. Sen blev det en sväng in på ett par loppisar där jag fyndade en fin sjal och broderigarner och skänkte växeln till Haiti. Jag hade fått för mej att jag skulle behöva bli lite coolare och skaffa en hippare stil, men Siv tyckte jag skulle bli finsk kulturtant och erbjöd sig bli min stylist. Kan säga att vi hittade väldigt mycket “fina” kläder som hade passat kulturtanten Raija. Dem köpte jag dock inte. Efter denna pärs intog vi en sen lunch och kacklade vidare innan vi skildes åt.

Jag hann i princip bara in och vända för sen stod mamma utanför med bilen och vi for till Ica Maxi. Där fick jag en knäpp och köpte frukt, det har jag inte gjort många gånger det senaste året! Ikväll blev det alltså fruktsallad och eftersom jag tappade den bit kärnan låg i på golvet så fick Sniffen chans att smaka. Konstig mat, sa Sniff och örfilade den några gånger och tog ett krumskutt över. Han har smågnagt lite på den men tyckte bananen var godare och mer lättäten.

Nu ska jag bläddra i mina böcker och fundera på nåt trevligt broderimotiv. Morgondagen vet jag inget om men på söndag blir det århundradets pinschersammandrabbning! Massor har anmält intresse så det är bara att hoppas att alla dyker upp. Och gör de inte det blir det säkert trevligt ändå!

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta detta kort, varje gång jag bloggar tenderar texten att bli fasligt lång. Står ni ut?

Jag hade iallafall just svarat på en kommentar om hur svårt jag har för att säga nej, att jag alltid får ångra mej när jag laddat för att våga sätta ner foten, men tänkte ändå på hur feg jag är så jag var inne i den lite upproriska känslan när det ringde på dörren. Nu jävlar skulle jag inte låta mej utnyttjas! Det var flickan. Hon undrade om jag kunde komma ner, de behövde prata med mej.

- Nej nu får det fanimej vara nog, ni kan dö era jävlar! skrek jag så högt att en ruta sprack och dörren hoppade ur sina gängor.

Nej, naturligtvis gjorde jag inte det. Det lär ju allvarligt att de ville prata med mej. Kanske var mamman illa däran. Eller så ville de be om ursäkt, tacka mej för allt jag ställt upp på och kanske betala lite för mobilanvändandet. Jag hade ingen aning. När jag kom ner satt mamman på golvet och såg ut som ett vrak. Fast det var mycket varmt i rummet var hon kall om händer och fötter. Igår kväll hade hon träffat läkare och fått medicin, de bad mej förklara vad det var för något och jag läste bipacksedlarna. Det var medicin för en helt annan sjukdom än de jag kände till och när jag försökte fråga mamman med tolvåringen som tolk fick jag väldigt osäkra svar. Det verkade inte som om de själva förstått om mamman led av denna sjukdom eller ej!

Nå. Som ni förstår kände jag mej snäll och duktig som hjälpte dem med medicinerna och dum som nyss tänkt att de utnyttjade min godhet. Plötsligt säger mamman via sin dotter att hon ber om ursäkt för att de alltid springer till mej med allting och jag svarar generat att det är ok. Fan också. Jag drar efter andan och säger att det är klart de kan be mej om hjälp om det är nåt viktigt, som när de är sjuka eller så, men det kanske inte behöver bli varje dag… Flickan nickar och tittar ner men säger inget, varken till mej eller sin mamma om det.

- Okej, nu måste vi prata med dej, säger flickan.

Jag hajar till. Vad nu? Jag får veta att de bestämt att mamman tar med sig flickan till Irak i två veckor för att operera sig och de undrar om jag kan ansvara för den tioårige pojken undertiden. Holy crap! Nu måste jag säga ifrån och gör så. Den tolvåriga flickan börjar då argumentera med mej, med en tolvårig flickas logik.

- Tänk om nåt händer, säger jag.

- Vaddå händer? Inget ska hända, utbrister hon naivt, om och om igen.

Jag säger att något kan hända pojken, något kan hända mej, något kan hända dem. Flickan skrattar, skakar på huvudet och säger “ärligt” för att visa vilken idiot jag är och jag får lust att fråga vem som kommer och hämtar pojken om mamman dör under operationen. “Hon kan dö precis som er pappa dött. Alla kan dö.” Men det gör jag förstås inte.

Efter mycket dividerande, ni orkar inte läsa alla turer, så går mamman med på att ta med båda barnen fast hon egentligen inte anser sig ha råd. Jag ringer resebyrån och skriver ner alla instruktioner och berättar exakt hur de ska göra. Nya diskussioner uppstår, jag får ringa igen för att kolla om det inte finns några sista-minuten-resor, mamman kan inte vänta 10 dagar på sin operation, men jag får svaret att om något avbokas kommer priset bli dyrare än det förra alternativet, det är bättre att boka. Jag förklarar och mamman verkar acceptera detta men plötsligt blir de högljudda, hon och dottern. Jag frågar vad det är fråga om och hon säger “bara mamma ska åka”.

Jag ber den jag talar med om ursäkt och säger att de inte är överens, ber att få återkomma. Lägger på luren. Kollar så jag hört rätt. Mamman har hux flux bestämt sig för att åka ensam och lämna båda barnen hemma sedan jag uttryckligen sagt att jag inte kan ansvara för dem. Sedan jag frågat om pojken inte kan bo hos nån kompis istället. Och nu ska flickan också lämnas hemma? Jag reser mej och säger att jag inte kan ställa upp på detta och att de får boka biljetten själva. Jag vill helt enkelt inte befatta mej med det.

Flickan tonårsgnäller först “men vaaarfföööör” men blir nog så snopen av min förändrade attityd så hon inte vågar klaga mer utan tackar för hjälpen när jag går därifrån.

Jag är helt ställd, jag vet i ärlighetens namn inte vad jag ska göra. Om jag kontaktar någon kommer de förstås aldrig förlåta mej, jag som verkar vara deras enda vän. Nej, jag vet att de har andra vänner, men ingen som verkar ställa upp när det kniper. Samtidigt kan mycket hända än innan mamman åker, hon kanske tar sig ur sin smärtas förvirring och förlamning att hon fixar någon som kan ta sig an barnen medan hon är borta. Å andra sidan vet jag att mamman velat resa till Irak förut, helt frisk, och då inte haft några betänkligheter vad gäller att lämna barnen här. Den gången fick barnen bo hos klasskompisar tror jag. Nu skulle de bo i sin lägenhet och jag skulle bara behöva titta till dem nån gång ibland, inget besvär för mej alltså. Jo tjena. Ända tills polisen ringer på dörren och undrar vem det egentligen är som ansvarar för de här ungarna!

Sök och I skolen finna!

Tro det eller ej men jag glömmer ibland att ta med mej kameran ut. Ibland tar jag med den, men glömmer batteriet hemma. Då har jag plockat fram mobilen och knäppt av några bilder, trots att jag inte haft en förbenad aning om var den jävla sladden håller hus. Så ikväll fick jag för mej att jag skulle leta rätt på min krympplast och vad hittar jag? Både krympplast, överföringssladd och installations-cd! Efter någon timmas mekande kunde jag plötsligt föra över de ynka 20 bilder jag tagit med mobilen.

Som ni ser har vi hittat en katt bakom vårt hus och Sniffen kan inte riktigt bestämma sig för hur han ska förhålla sig till djuret. Ska han bli rädd? Ska de busa ihop? Jag ska se om jag hittar den tillhörande bloggposten. När jag ser de här bilderna längtar jag så fruktansvärt efter värme och grönska!

Pling-plong 1: Mamman står utanför dörren iklädd rosa nattlinne, blå flip-flops, grön huvudduk. Mot magen håller hon en blå vattenflaska i blått gummi. Hon lutar, pustar, ansiktet är slappt och hon ser ut att ha mycket värk. Hon ber att få låna min mobil och låna sin dotter. Hon får tag i henne och ber att få ta med mobilen ner till sig. Jag går med på det.

Pling-plong 2: Samma mamma återlämnar mobilen.

Pling-plong 3: Sonen dyker upp och ber att få låna mobilen för att ringa sin mamma. Han verkar inte förstå vad jag menar när jag frågar hur mamman mår. Inget svar på telefon. Han lämnar tillbaka mobilen och går.

Pling-plong 4: Dottern står med en mobil i handen med en webbadress i fönstret. Jag får leta rätt på telefonnumret till resebyrån som har billiga resor till Irak. Jag frågar hur mamman mår och dottern klagar över att mamman har ont men vägrar låta operera sig. De har fått ett bra biljettpris och måste åka den 26:e så det kan inte bli tal om operation innan dess iallafall.

Hon går och jag tänker inte på att fråga hur de ska kunna ringa och boka biljetter när de inte kan ringa från sina egna telefoner utan måste låna min stup i kvarten.

Pling-plong 5: Flickan igen, man ser att hon har gråtit. Hon säger att mamman har jätteont och att de vill låna telefon för att ringa och prata med någon. Jag frågar om de ska ringa ambulansen och hon svarar nej, de ska ringa en vän. Hon tar mobilen ner till sig.

Pling-plong 6: Pojken återlämnar telefonen. Jag försöker få klarhet i vad som händer men hans svenska är tafflig. Han upprepar iallafall att mamman inte vill opereras och att de ringt en vän som ska tala med någon i Irak som kan förklara vad som händer. För vem? Om det är en irakisk läkare som ska förklara en svensk läkare eller om det är fråga om nåt helt annat, jag förstår inte.

Jag har iallafall kollat utgående samtal och kollat upp fakturan på nätet och kan iallafall inte se att de skulle ha ringt utomlands, så det får man väl vara tacksam för iallafall. Men det är lite dtörande att de aldrig fyller på sina kontantkort och även nyttjar min dator när lusten faller på. Det är självklart att de får låna telefon om de är sjuka och behöver hjälp! Men de lånar även cykeln, kameran, frågar efter sladdar och verktyg och citron och gud vet allt som de för tillfället inte råkar ha hemma.

Nån gång har jag stått i köket och saknat ägg eller mjöl och funderat på att gå ner och be om en gentjänst, men hittills har jag inte gjort det. Har jag det inte hemma får jag improvisera!

Härom dagen var dottern utlåst medan mamman var iväg till Lidl för att handla. Det är låååångt att gå och med tanke på att mamman inte får bära tungt pga förslitningsskadan och dessutom har besvär med magen fattar jag inte varför hon utsätter sig för det! Nå. Dottern hade ingen nyckel och bad att få sitta inne hos mej och vänta, vilket jag gick med på. Barnen verkar aldrig ha nycklar hem och blir därför ibland utelåsta när de dyker upp när mamman är iväg på ärenden. Jag har funderat över varför de inte har nycklar, det skulle vara praktiskt, men de kan ju ha slarvat bort dem.

Klockan är snart halv tio och jag undrar om jag kommer få fler besök eller om de är färdiga för idag. Jag är bekymrad för dem, för mamman som verkar bära på en tidsinställd bomb i magen.

Jag har varit in på Kungsbyns hemsida och börjat drömma. Kom på att det kanske var dumt att åka dit en söndag när saluhallen är stängd för där kan man ju köpa bra, lokalproducerat kött och färska ben till hunden för en billig penning. Jag har ju tänkt att till våren kan man sitta och ha picknick där, men de har ju faktiskt en ett fik och restaurang som säkert är alldeles utmärkt. En grej jag tycker är kul är att det finns en massa roliga djur där att hälsa på! Kor, hängbukssvin, vildsvin, kaniner, åsnor med mera, spännande för en hundnos! Och de verkar ha varit med förr och räds inte alls hundar. Där finns också en lekpark för barn som är rätt charmig.

På hemsidan upptäckte jag att man kan hyra konferensrum och övernatta i stugor (för upp till 21 personer) där husdjur är välkomna och allt ser så pittoreskt ut. Fasen alltså, där skulle man ju kunna ha kurs! Mat, boende, lokaler och enorma ytor, vad mer behöver man? Synd bara att jag inte har nåt att lära ut! Men jag skulle hemskt gärna gå en kurs där när det blivit somrigt och härligt ute.

Hur svårt är det att arrangera en kurs? Vilken inriktning ska man ha? Vilken/vilka ledare? Vad är folk villiga att betala? Vad mer ska man tänka på?

Hitta dit:
Karta för Västeråsare
Karta för utsocknes

Om man undrar något ska man slå upp det, alternativt googla. Jag googlar ofta, men ibland, när det är en språklig fråga, så brukar jag istället fråga bloggaren Lotten. Dels för att man kan få det förklarat på ett vettigt sätt men också för att hon har så roliga bloggläsare som gärna delger sin syn på saken. Då har man chansen att få ett mycket frodigare svar än vid en simpel Wikipediasökning. Nu senast såg min fråga ut såhär:

Det finns en massa hundraser som klingar utländskt. Har man väl listat ut hur de ska uttalas i singularis så uppstår problem när de är fler än en.
En (jack russel) terrier, flera ….
En dalmatiner, flera …
En papillon, flera …
En pomeranian, flera …
En chow chow, flera …
En pitbull, flera …
osv.
Jag tycker ju att det heter en pinscher, flera pinschrar men har sett att nån annan skrivit pinschers.
Finns det generella regler eller är det nån som fastslår hur det ska vara i vart och ett av fallen eller är det laglöst land tills man ser vartåt tendensen lutar?

Hon svarade såhär:

Suvi!

Jag slår upp i NE och finner:

En (jack russel-) terrier, flera terrier.
En dalmatiner, flera dalmatiner.
En papillon, flera papilloner.
En pitbull, flera pitbullterrier.

Jag slår alltid upp när jag blir osäker. Men när det gäller pomeranian och chow chow kunde jag inte hitta någon annan lösning än att man undviker att ha dem i flertal. Om man nu ska ha sådana ”hundar” alls.

(Förlåt, alla iff-iff-hundälskare.)

Och direkt efter kom en jätterolig kommentar från en läsare:

Flera pit bullar? Då är den logiska sekvensen som följer;

En terrier, flera terrarier
En dalmatiner, flera dalmatinéer
En papillon, flera papilotter
En pomeranian, flera pomeranelider
En chow chow, flera chow chow chow… (beroende på hur många de är)

Läs allt här, i ett kommentarsfält till en text som handlar om telefonkiosker: Lotten

Någon annan nämnde (cocker) spaniel och det är ju samma problem där. Flera spaniels eller spanielar? Fast Lotten har fel vad gäller chow chow, det är ingen iff-iff-hund, den säger bröl-bröl! Jag vet nog ingen hundras som låter så illa!

Jag måste få berömma mej själv för att jag varit duktig!

Jag har bland annat:

• bokat läkartid för att prata om mina sömnsvårigheter mm
• mejlat kommunen och bett att få bli uppdaterad angående de hundrastgårdar som skulle bli klara 2009-2011
• varit på hemligt möte som gick över förväntan och som kan påverka min framtid
• löst problemet med mobilen som inte tagit emot sms på en vecka (det var bara att starta om den!)
• tagit Sniff till Helenes hundvård för kloklippning
• arrangerat pinscherträff på söndag

Det ska bli spännande att se om alla kommer, det vore himla skoj iallafall! Jag har varit i kontakt med: Anna och Bezzie, Anna och Bono, Cathrine och Acira, Sofia och Aquiro, Susanne, Kougar och Gilda (och Kaylie) och de vill gärna komma. Hoppas också på att Maria och Busan vill vara med, kanske kommer det fler som andra dragit med.

Sniffen gick motvilligt med på att få klorna klippta, öronen rodnade och han gnällknorrade för att tala om hur obekväm han var men det gick! Han skrek till när hon kom åt en pulpa men annars gick det smidigt. Det känns skönt att ha hittat en strategi som funkar både för mej, Sniffen och den som klipper. Hon talade om för mej hur ägaren ofta förstör mer än hjälper till och tyckte jag skötte min del bra, det märktes att han blev trygg av att ha mej i fejset. Det var så skönt att bli bekräftad!

På vägen dit och hem (stället låg på promenadavstånd) koppeltränade vi. Det var inget jag planerat men plötsligt märkte jag att han inte drog utan gick ledigt vid min sida och då berömde jag det och så var vi igång! Vi har börjat småträna detta lite när man inte längre fryser tassen av sig ute och jag har kommit på ett nytt förhållningssätt som gör det enklare för mej. Det känns bra, inte minst när det ger resultat!

Fasen alltså, man ska inte underskatta ålderns och mognadens betydelse! Saker och ting verkar falla på plats mer och mer, både för mej och hunden! Yaaay, godis till alla!

Igår överraskade Sniff mej med att för första gången backa undan när hissdörren öppnade sig vid fel våning. Annars brukar han ha bråttom att vara först ut, oavsett vilken våning vi stannar på. Wow! (Mer om det i Sniffertonbloggen.)

Tidigare idag mötte vi en skummis när vi gick ut. Han stod en bit från porten och pillade på en mobil. När han såg oss komma ut passade han på att smita in i den låsta porten och det syntes att han var väldigt rädd för Sniffen. När vi kom tillbaka stod han utanför igen och pillade på sin mobil. Jag fick så dåliga vibbar av honom och undrade vad sjutton han var ute efter. Nåt slags bedrägeri fick jag känslan av.

Jag har haft en stalker en gång och är allmänt hispig vad gäller oanmälda besök pga detta och andra olustiga incidenter så när porttelefonen ringer vid 22:30 ropar jag inte hurra precis. Och nu skulle jag ju precis ignorera min plan att gå på LCHF igen och moffa i mej min kexchoklad framför So you think you can dance, så jag bestämde mej för att strunta i det.

Sniffen ville däremot inte strunta i det utan sprang och gny-skällde. Han ville inte varva ner utan verkade förvänta sig nåt jättetrevligt besök så jag kallade på honom och fick skaka på belöningsskålen för att han skulle komma. Sitt, kommenderade jag men så fort han fått sin godis sprang han tillbaka till dörren. Jag kallade på honom igen och tog en stor tugga och… insåg att jag inte kunde säga nåt alls! Typiskt! Så jag gjorde tummen upp åt honom - varpå hundjäkeln sätter sig!!!

Nej det är inte trolleri, ett tag körde jag med handtecken för sitt och ligg samtidigt som jag sa kommandot, men när jag testat att köra tecken utan ljud har han inte fattat. Eller inte lytt iallafall. Förrän nu, i skarpt läge! Jag kunde göra om det och han fattade återigen att han skulle sitta när jag gjorde tummen upp. Herre gud vad han imponerar ibland! Min lille luddskalle!

http://www.argalappen.se/

http://www.felsms.com/

http://failblog.org/

http://www.passiveaggressivenotes.com/

Akta så du inte fastnar!

Jag har just sett klart en väldigt fin dokumentär gjord av BBC som handlar om människans relation till tamhunden. Väldigt informativ och fascinerande faktamässigt om hur vargen blev husdjur och om hundars speciella intelligens, men beskriver också målande hur kärleken till våra fyrfota familjemedlemmar får oss att må bra.

Se den på Youtube! Den har delats upp i sex tiominutersklipp och första klippet ser du här: länk

Vem sa att pinschrar är omöjliga att fota? Det är bara det att de i 90% av alla vinklar består av pinscherrumpa. Hur de än vänder sig har de rumpan vänd mot en.

Ikväll blev det en liten runda i närområdet med söta importen Acira med matte. Sniffen är ju aldrig helt nöjd när vi går här ikring men mellan hundarna funkade det fint. Vi mötte bland annat en matte med två bullterriers på sammanlagt nästan 60 kilo och skillnaden i temperament var slående! Pinschrarna var överallt hela tiden och nosade och gjorde lekinviter medan klossarna stod stadigt och bara… var.

Kamerans batteri lyste rött i mörkret men det blev en liten filmstump för den nyfikne.

Ni vet att arbetsgivare googlar på era namn innan ni får komma på intervju? Kanske efteråt också. Då vill man ju inte att nåt pinsamt ska komma fram, som fyllefoton på Fejan till exempel. Nu är ju jag i det närmaste helgonlik och skandalfri (nöj er med denna info, sök inte vidare!) så jag har då ingenting att frukta.

Men lite pinsamt är det allt, de få ställen mitt namn ger resultat. Jag får kanske se till att mitt namn börjar synas på fler ställen, i väldigt imponerande sammanhang? Suvi återställde Haiti efter skalvet. Suvi vände vinter till vår. (Ni vet väl att Suvi betyder just vår?) Suvi - Sveriges populäraste medmänniska. Typ. Eller så får jag hoppas att någon arbetsgivare söker just en följsam och lugn tik!

PS: Läs även detta!
Och detta! (Som får det att verka kriminellt att googla på nån annan)

Söndagen den 24/1 förslagsvis kl: 12 (hör av er om ni inte kan då så ändrar vi tiden) blir det alltså Pinscherträff i Västerås!

Om vi blir många åker vi till hundhagen (2 hektar!) i Kungsbyn (se karta) som enligt uppgift ska ha upptrampade stigar i snön.

Blir vi få kan vi gå på Badelundaåsen karta (sväng in vid Hälla golf-skylten, håll höger, kör tills vägen tar slut)

Pling plong! Maten har precis blivit klar och lagts upp på en tallrik när det ringer på dörren. Åh, vem kan det vara, vem kan det vara?

- Hej, använder du din dator?
- ……. Ja!
- Du förstår inte. Använder du den till nånting viktigt?

Hon vill låna den i fem, tio minuter och jag debatterar med mej själv men kommer inte på nåt bra skäl att säga nej så jag går med på det. Hon kollar in indiska dansnummer på YouTube medan jag äter och tittar på Project Runway. Hon säger att hennes lärare märkt att hon är uttråkad i skolan och bett henne förbereda ett uppträdande inför skolan och hon valde då indisk dans som hon ska framföra med sina kompisar. Och nu behövde hon alltså studera koreografin.

Sniffen låg på mattan och gnagde på ett märgben tills han tröttnade och klättrade upp i soffan mellan oss. Superfjäskig med öronen tätt mot huvudet så skallen blir klotrund. Han klev omkring på henne och slickade och jag studerade fenomenet. Observera att det här var en hund som vaktade soffor förut och inte tolererade att folk satte sig där! Av hans rastlösa vankande och krafsande förstod jag att han var trött och ville lägga sig och inte visste hur han skulle bära sig åt när hon satt på hans plats. Som tur var löste det sig när hon gick hem till sig. (Men nu ligger han tätt intill mej iallafall!)

Jag har inte tidigare visat flickans ansikte men nu tyckte jag det var dags.

Den sista bilden var helt ur fokus, ändå lyckades den fånga den där malätna looken jag märkt att han har, som inte alls framgick av de tidigare bilderna! Pälsen verkar ha glesnat i ansiktet, eller hur?

Tycker ni inte om tv alls ska ni hoppa över detta inlägg helt. Sanna undrade vad jag tittar på och jag har inte dokumenterat hela tv-veckan än men satt med kameran redo igår och idag och kände att jag måste avlägga rapport. Särskilt för er som inte upptäckt vilket fantastiskt utbud åttan har!

Fortsätt läsa »

Jag satt på golvet och övade munkorg, tasshantering och klotångsvisning (ja, för inte klippte jag något!) och det gick alldeles utmärkt. Men när jag stt så nära i ljuset kunde jag se hur “tunnhårig” han blivit i ansiktet! Eftersom det finns hudproblem och hårlöshet i släkten reagerade jag på det. Jag vill ju inte gärna att han ska få kala fläckar i ansiktet!

Som ni kanske minns drabbades Sniffen av böldpest i somras och ordinerades täta bad. När besvären försvann och huden blev bättre kändes det inte lika motiverat med de där “plågsamma” baden. Sniffen lärde sig tolerera dem men min rygg vande sig aldrig! Har man ryggproblem är det inte en idealisk ställning att stå och gnugga en hund i ett badkar i tio minuter.

Nu funderar jag på om det kan vara läge att kanske ta ett bad igen och löddra in det rara lilla fejset. Känns bara så taskigt att dränka hunden när det är minusgrader ute.

Det är mycket elände i världen just nu, i stort som smått. Jag vet inte varför vissa nyheter berör mej mer än andra, som 11-åringen som körde ihjäl sin familj eller de 26 patienterna som frös ihjäl en kall natt på ett Kubanskt mentalsjukhus.

Så katastrofen på Haiti förstås. Åh, vad jag påminns om tsunamin! Jag var så förbannad och upprörd över Sveriges flathet och hur oändligt lång tid som passerade innan någon lyfte ett finger. Läste Pigge Werkelins insändare och kunde inte annat än hålla med: Tänk om hjälpen var på plats lika snabbt som journalisterna!

Vad kan man göra då? Ja, kanske inte så mycket mer än att skänka lite pengar. Till Röda Korset till exempel. Då blir man än mer förbannad, inte nog för att man bekymrar sig för om hjälpen kommer fram eller om länderna man skickar hjälp till är så korrumperade att det hamnar hos helt fel personer, nu får man dessutom veta att det förskingras här i Sverige också. Jag blir så förbannad över att det kan sitta en välavlönad svensk och välja att plocka miljarder från Röda Korset och därmed från miljontals människor i nöd.

Jag vill inte att mina pengar ska hamna i orätta händer! Jag vill inte känna mej lurad! Jag vill inte att nån självgod sociopat ska utnyttja min empati för de verkligt utsatta och leva loppan för mina pengar, jag som har det ganska skralt ändå. Jag blir förtvivlad och frustrerad. Men vad kan man göra? Jag minns när det kom fram att UFF köpte lyxhotell för pengarna de fått in på insamlade kläder och dylikt som skulle gå till behövande. Där hade jag ju handlat och dit hade jag skänkt kläder. Vilken örfil det var!

Det rapporteras att man bygger barrikader av de dödas kroppar i protest mot att hjälpen kommer så sent. Haiti är ett laglöst land och man plundrar och stjäl för sin överlevnads skull. Hjälpen kommer inte fram för att vägarna är oframkomliga och när flygplanen landar på den enda flygbanan finns ingen personal som kan lasta av förnödenheterna. Man fortsätter gräva fram levande i rasmassorna men eftersom det inte finns någon medicin riskerar de att dö ändå.

Så jag måste ta risken. Imorgon lyfter ett plan med svenska läkare och sjuksköterskor (en psykolog från Västerås!) och jag kände: äntligen! Jag satte in 50:- till Läkare utan gränser via sms. Det kändes riktigt. Jag brukar ju handla en hel del på Läkarmissionen och Brödet och Fiskarna så jag har nog bidragit till något gott utan att riktigt tänka på det så.

Om du vill vara med och bidra, välj en frivilligorganisation här: länk

Akta er för falska insamlingar! Det florerar mycket sånt nu.

Bildkvaliteten är väl inte den bästa, kameran förstod inte konceptet “svart hund, vit snö” så jag har fått bearbeta lite i efterhand. Men ni ser iallafall hur fin Bezzie är! Och Sniffen, såklart.

Vi tog en härlig promenad på Badelundaåsen och hundarna funkade hur bra som helst ihop! Den femåriga damen satte Snirre på plats i hälsningsfasen och sen var de som ler och långhalm, mycket kompatibla. Vi gick åsen runt och hade tre möten. Dam med stor schäferblandning, två ryttare till häst och så på smalaste delen av åsen (där Sniffen gjort utfall mot en äldre herre) kom en man släpande på en cykel i snön bakom oss! Sniffen var så väluppfostrad så jag hade väl aldrig sett på maken! Kom när jag kallade, lät sig kopplas/hållas i alla möten och visade inte ett ögonblick stress av något slag. Fantastiskt!

Efteråt var Sniffen så slut - och trygg - att han la sig ner bredvid Bezzie i bilen för att vila. Och då är resan på drygt 5 minuter… Jättehärligt väder hade vi också, bara 1,5 minus så jag var helt genomsvettig när jag kom hem.

Vi bestämde oss för att göra om det och för att se till att dra ihop till en större pinscherträff och pratade om fenomenet att lika dras mot lika. Men tydligen är pinscherfolk inte “värst”, Anna berättade att man har träffar varje lördag i Stockholm för mopsar och det gänget var på 40 pers! (Personer eller hundar? Sak samma!) Det blir svårt att slå!

Funderar på att fråga runt lite och se om folk kan vara intresserade att ses nån gång nästa helg, Susanne och gänget bör vara här då tycker jag. Så hoppas jag det sprider sig och att vi kan ha träffar med någon slags regelbundenhet! Om du läser detta och bor i eller i närheten av Västerås och vill vara med - hör av dej!

Avslutar med en liten film från dagens träff. Censurerar vårt prat så ni får stå ut med meditationsmusik istället.

Sniffen var så skönt avslappnad och jag fylldes av övermod. Jag skäms ju så för de långa klorna och jag kände att vi båda var i rätt sinnesstämning för ett försök. Jag hämtade en bit torkad leverpastej och en bit vom. Fram med munkorg, koppel och klotänger. Sniffen var nyfiken och orädd trots att han måste ha sett tängerna, det luktade väl gott av godiset. Satte på kopplet och band fast det i en hylla. Tyvärr vågade jag inte ha det så kort som jag skulle behöva, om han ryckte så hyllan började svaja skulle han bara bli ännu räddare. Han stack frivilligt in nosen i munkorgen som vi tränat men blev orolig när jag knäppte fast den, det är han inte van vid. Jag fick flytta på hans kropp, inte så bra eftersom han har svårt för sånt. Men han var helt stilla när jag tog hans tass och måttade med klotången. Knipsade av en pyttebit och det gick bra. Men när jag ville ta nästa klo började han thrasha som en haj. Jag fick mej en smäll under nageln som lyckligtvis klarade sig men det sorgliga var att Sniffen var på väg in i det jag absolut vill undvika - panik och flykt. Han försökte slita sig, dra av munkorgen och det var bara att lägga ner kloklippningen. Jag fick förstås inte lämna övningen där utan kommenderade sitt och knäppte inte loss munkorgen förrän han var stilla. Av med kopplet. Som vanligt var han inte sur eller orolig efteråt, men på högvarv! Han har enormt snabba och överdrivna reaktioner, kastar med huvudet, sätter sig med en smäll, nappar med munnen. Jag gav honom leverpastejen och han började markera munkorgen med munnen, tog remmarna i munnen för att få godis. Först när han gjorde rätt och stack in nosen fick han sin belöning.

Jahapp, så gick det med det. Man måste hålla i halsbandet och ha ögonkontakt för att det ska funka. Man måste alltså vara två. Frågan är om det går att göra med en kompis, det har inte riktigt funkat förut så det kanske är så att han måste vara i främmande miljö med en främmande person för att skärpa sig.

Jag måste nog sluta med dessa övningar, det enda han lär sig är att han kontrollerar situationen och det är ju inte bra. Jag måste sluta se det som ett misslyckande att jag inte får det att funka utan acceptera faktum och gå till ett proffs.

Alltså, nu får ni väl lugna ner er! Sedan jag skrev förra inlägget har jag bombarderats med mejl, sms, telefonsamtal, telegram och röksignaler utanför fönstret. Innehållet har varit detsamma:

Hej Suvi! Vi som sitter fast i relationer och tvingas fredagsmysa med våra partners är gravt avundsjuka på dej ikväll! Vänligen lägg upp en bild på den där delikata kakan, vi dööör av åtrå! Och våra trista partners fattar ingenting utan fortsätter bara snacksa framför tv:n.

Jaja, bilderna gör inte kakan rättvisa men sablar vad god den är!

Finns det någon av mina läsare som har lust att låna ut sitt Sibakort till mina grannar så de kan få handla på avbetalning? Inte?

Grannflickan ringde just på för att fråga om jag hade Sibakort. Nej sa jag. Då undrade hon om nån av mina kompisar hade det, eller kanske rentav min mamma. Eftersom irakiska mamman är arbetslös får de själva inte handla på avbetalning, se.

Helt otroligt vilka frågor man får! En gång ville flickan ha mitt kontonummer så en kompis skulle kunna sätta in en tusenlapp. Kompisen kunde ju inte sätta in det på mammans konto för då skulle soc se det. Flickan tyckte det var helt rimligt att jag skulle ge dem mitt kontonummer och en tusenlapp i handen för att sen vänta på att deras kompis skulle sätta in pengar på mitt konto… Ursäkta, jag känner inte er “kompis”! Om jag ger er pengar nu finns det inga garantier för att det sätts in nåt på mitt konto! Fast så sa jag inte förstås. Jag föreslog att kompisen ändå satte in pengarna på mammans konto så fick de väl säga till soc att det var ett lån.

Igår kväll kom flickan med en webadress i handen. Hon bad att få störa mej 5-10 minuter för att kolla vad det skulle kosta att flyga till hemlandet. Naturligtvis funkade bokningssystemet inte men jag hittade iallafall ett telefonnummer de kunde ringa. Nej, jag erbjöd mej inte att ringa och boka biljetter åt dem! Priserna låg mellan 2000 och 28000 så jag ville verkligen inte riskera att göra fel.

Nåja.

Jag har haft hemsk migrän och varit illamående idag. Det tråkiga är ju att det drar ner humöret också. Sen skulle jag pigga upp mej med att laga en förenklad flygande jakob av det som fanns hemma. När jag tittade till den i ugnen hade den inte fått yta och väntade därför en liten stund… som tydligen blev en för lång stund. Ytan blev mörk men vad värre var, såsen hade skurit sig. Fy så ledsamt!

Då fick jag pigga upp mej med att baka en kanelbullesockerkaka! Min favorit och verkligen inte LCHF på en enda fläck! Straffet kom genast när jag slickade av vispen och fick en klump bakpulver på tungan. Men kakan kom just ut ur ugnen och ser fin ut så helt misslyckat blev det inte!

Nu är det fredag och då är det visst lag på att man ska mysa, så jag får väl försöka göra det då. Funderade över om jag är singel för att jag är för kräsen eller om jag är singel för att jag helt enkelt inte lever upp till någons lägstakrav. Den ni! Det verkar vara så mycket jobb att göra sig åtråvärd. Ett första steg kunde ju vara att gå ner i vikt men ack, jag har ju precis bakat en stor jävla sockerkaka som nån måste moffa i sig innan den blir gammal och torr! Ja, ni ser mina prioriteringar. Jag får väl sitta och mysa med kakan i soffan och glittra lyckligt.

Tre kvällar i rad har han tagit in sin matskål och börjat gnaga på den, men igår lät han faktiskt bli. Vi får se om det här blir ett återkommande inslag i vår vardag.

I mitten av december var jag ju helt förstörd och trodde Sniffens sista stund var kommen, läget kändes så desperat! Jag var så förtvivlad över att min hund är bitsk och opålitlig. Men sedan dess är det som om han gjort allt för att bevisa motsatsen. Han har varit trygg och glad, han lyssnar på mej, tar kontakt, fjäskar, gosar. Han blir visserligen hispig ibland i de miljöer han brukar vara otrygg men förvånansvärt ofta har han visat lugn och självförtroende.

Jag förvånas över hur han kan vara nära hästar, att han inte längre är manisk vad gäller att rusa fram till andra hundar, att han klarar att möta en massa okända människor i ett trångt trapphus och en mikroskopisk hiss.

Han är förutsägbar i sin osäkerhet. Jag är faktiskt inte rädd för att han ska bli knäpp. Ett tag var jag ju livrädd att det skulle kunna ta sig vilka uttryck som helst men nu ser jag ju att han fungerar så fantastiskt bra mesta delen av tiden. Han blir faktiskt mognare och lugnare i sakta mak.

Läget känns alltså inte längre akut. Om något händer så får jag sätta det i sitt sammanhang. Han har varit en lammunge i fyra veckor nu. Jämför jag med hur han var i somras eller våras så ser jag ju att trenden är positiv. Jag trivs verkligen med honom! Så är det bara.

Sju, åtta minusgrader idag igen! Grå himmel. Jag försökte fota med systemkameran när Snirre och jag gick en sväng i närområdet men det blev inte så bra. Det tar tid att få till ett bra foto! Och hundrackan vill inte stå still utan drar i kopplet när jag saktar in.

Desto roligare hade han när Emma och Lucas plockade upp oss! (Systemkameran fick stanna hemma, kompakten fick följa med.) Det var några veckor sen vi sågs och alla var glada att ses igen. Sniffen satte sig tätt intill Lucas som vanligt. Så sött att se. Vi åkte till Badelundaåsen där inte mindre än fyra andra bilar stod parkerade. Stor risk för möte alltså! Men jag vågade livet och hade Sniffen lös. Jag hade turen att se en gestalt på håll och kunde koppla upp Sniffen i god tid. Det var en karl med mellanschnauzer som frågade nervöst om Sniffen var hane.

- Ja, en kastrerad hane. Han går bra ihop med hundar men är lite nervös för karlar, sa jag. Gubben verkade dock så orolig för att hundarna skulle ryka ihop att det tog ett tag för honom att registrera vad jag sagt och ett häpet “jaha” undslapp honom. Men det gick hur bra som helst, både hund- och karlmötet!

Hundarna kunde snart släppas lösa igen och vi var ostörda resten av promenaden. Hundarna hade kul ihop och av nån jäkla anledning bestämde de sig för att samarbeta på ett lite äckligt projekt. Lucas bröt loss en stor klump frusen hästskit som han bar omkring och gnagde på. Det gillade Sniffen så även han deltog i kalaset. De turades om att bära den krympande klumpen och brydde sig inte om mina protester. Emma brydde sig inte ett smack så till slut gav jag upp och lät dem hållas. Äckelhundarna.

Jag har fått “tillökning” i Sniffertonbloggen, det känns bra! Hoppas fler vill ansluta sig och skriva om sina erfarenheter och funderingar.

En rolig nyhet på pinscherfronten är att jag fått tag på en “ny” pinscherägare här i stan! Vi ska ses på lördag och det blir spännande förstås, även om jag räknar med att det kommer gå bra. Hon har inget umgänge med pinschrar så det var ett lustigt sammanträffande att hon igår sprang ihop med Kim och Deema och han visste förstås vilken västeråspinscher hon bokat dejt med! Inte nog med det, när hon kom hem kollade hon stamtavlan och det visade sig förstås att hennes hund är släkt med både Deema och Sniff. Säkert helt ointressant för vissa läsare medan andra blir ännu mer nyfikna nu! Pinschervärlden är liten, på både gott och ont. Jag planerar faktiskt att dra ihop en riktig pinscherträff för alla i Västeråstrakten när det blir vårigare och mer pinscheranpassat väder. I Kungsbyns hundrastgård, förslagsvis. Men en sak i taget! Först blir det ett möte på tu man hand för att se hur det funkar med just det här ekipaget. Kul!

Kär hund har många namn. Och många ansikten. Och öron!

Om ni inte redan visste det så kan jag berätta att Knight Rider går på sexan. En ung och gänglig David Hasselhoff med osannolikt hår spelar Michael Knight som jobbar för Samfundet för Rätt och Ordning. Hans sidekick är en bil. Inte vilken bil som helst, KITT behöver inte någon förare utan kan starta, köra och parkera utan assistans. KITT kan fälla ut vingar i förföljelseläget, ta höga hopp och ställa sig över briserande handgranater utan att ta skada. KITT kan skanna av en människa, se om personen är beväpnad, skadad eller ljuger. KITT har en liten låda man kan stoppa saker i och få dem analyserade. KITT verkar vara kopplad till alla världens nätverk och kan få fram vilken information som helst. Ibland verkar KITT kunna läsa Michael Knights tankar och kommer med förslag eller till undsättning innan han bett om det.

Därför är det så konstigt att Michael ändå väljer att ratta bilen när han kan passa på att ta en tupplur eller fila naglarna. Men ännu konstigt är det när han och KITT resonerat med varandra om en handlingsplan och Michael gett tydliga order som KITT uppenbarligen förstått ÄNDÅ väljer att trycka på några godtyckliga knappar i bilen, som om den annars inte kunnat utföra orden. Varför?

Jag retar mej på det för att jag har tid att göra det.

Tänk vilka skeva perspektiv man kan få.

När jag läser på nätet om kvinnan som tappade all hud av en Panodil skäms jag lite över min vattekoppeångest. Mina fula varbölder. Ens vänner säger ju att det knappt syns nåt och att det inte är så farligt, men sen kommer det en kommentar från en utomstående och modet rasar. Jag har en grej i mungipan, liknande monstret jag hade på läppen under vattkoppstiden, fast mycket mindre. Ibland ser det bara ut som en spricka. Den spricker och vätskar vilket gör det svårt att äta. Mamma och jag satt och åt på donken och det brände till så jag beklagade mej lite. “Den är ganska ful” sa hon och fortsatte med att grimaserande säga att det såg varigt ut. Inte nog med att jag kände mej oläcker, jag tyckte synd om dem som satt inom hörhåll och försökte äta. Aha, det är därför ens vänner förskönar sanningen! Antingen för att inte såra en, eller för att det faktiskt händer värre katastrofer i världen.

Skeva perspektiv har man också när det varit 20 grader kallt och det blir 10 minusgrader. Av nån anledning väntade jag mej att det skulle se vårlikt ute, att snön skulle dra sig undan. Men så är det inte alls! Idag var luften fylld av osynliga snökristaller som man andades in. Jackan såg ut som om någon anfallit mej med en sil fylld av florsocker. Träden ser overkligt frostade ut, som om någon gått loss lite för entusiastiskt med julskyltningen. Apropå det tycker jag det är trist att folk städar undan julen så fort, det är ju ljusslingorna i träden och stjärnorna i fönstren som piggar upp i denna annars så karga årstid.

Som ni kanske listat ut var jag och handlade med mor min idag. Vi började med ett besök på Ö&B och kunde efteråt konstatera hur konstigt det är att man kan bränna så mycket pengar på sånt man inte visste att man behövde. Jag köpte diverse hundprylar för reapriser och nio nystan garn. Ja ni vet ju att jag blivit biten av pysseltrollet! Nu tänkte jag faktiskt börja med ett par pulsvärmare! Jag är lite nervös eftersom man ska få två stycken som liknar varandra, jag är ju fortfarande nybörjare så det kan bli snett och vint om det vill sig illa.

Jag har fixat lite på Sniffertonbloggen genom att lägga till en sida om rasen pinscher och lite info om BARF. Som vanligt har jag jobbat helt ostrukturerat så det känns som om jag kan ha uttryckt mej klantigt, missat en massa väsentligheter och så vidare. Ni får gärna komma med synpunkter! Om ni lovar att vara snälla och inte påpeka hur osexig jag är just nu, tack.

Apropå det, såg ni Tough Love i måndags? Wow, jag skulle ju se på Medium men det gick bara inte, jag var tvungen att se på dokusåpan om åtta desperata singelkvinnor som nu ska genomgå en mental makeover så de slutar skrämma bort karlar. (De fick en utseendemässig makeover också.) Jag blev helt fast såklart! Här finns kanske nåt att lära! Måndag kl. 22 på trean, för den som undrar.

Det blev en väldigt sen middag. Sniffen låg på mattan och väntade på att jag skulle äta klart och ställa ner tallriken. Lite då och då hördes en gnölande suck. När jag var klar fick han agera diskmaskin. Tydligen var maten så god att han sprang till köket och hämtade sin matskål! Herregud, ska detta bli en ny vana? Jag serverade en rejäl portion fil, ändå kom han och tiggde godis direkt efteråt. Han bjöd på en massa beteenden för han vet ju att han måste jobba för godiset. Om jag säger åt honom att vänta får han ofta den här aristokratiska uppsynen. Lite fisförnäm, helt enkelt.

Annars måste jag säga att han inte är en manisk tiggare utan kan sköta det ganska coolt! Han kan ligga bredvid mej, helt dold under täcket, och snusa i godan ro medan jag äter. Men så fort han hör att jag lägger ner besticken hoppar han ner på golvet och stirrar uppfordrande på mej. Det går fort att etablera vanor som har med ätande att göra!

SKK rapporterar om förra årets populäraste hundraser:

1: Schäfer
2: Labrador retriever
3: Golden retriever
4: Jämthund
5: Rottweiler
6: Cocker spaniel
7: Chihuahua, korthårig
8: Cavalier king charles spaniel
9: Chihuahua, långhårig
10: Chinese crested dog
11: Shetland sheepdog
12: Jack russel terrier
13: Tax, strävhårig normalstor
14: Flatcoated retriever
15: Border collie
16: Engelsk springer spaniel
17: Staffordshire bullterrier
18: Drever
19: Dansk-svensk gårdshund
20: Pudel, dvärg

Är det bara jag som tycker listan blir aningen missvisande när man visar korthårig och långhårig chihuahua som olika raser? Varför delar man då inte upp Chinese crested mellan nakna och powderpuff? Så har vi ju taxar och pudlar som finns många olika utföranden, men en långhårig kanintax är väl fortfarande samma ras som strävhårig normalstor?

Vidare rapporterar SKK att det är främst de små raserna som ökar medan nyregistreringarna minskar. Hundar är trots allt en ekonomisk belastning och i svåra tider får djuren stryka på foten.  Trots detta registrerades fyra nya raser: “American foxhound är en drivande hund från USA som i hemlandet främst jagar i så kallade packs. Braque de bourbonnais är en stående fågelhund från Frankrike och används för bland annat jakt på vaktel. Cimarrón uruguayo är en bergshund från Uruguay och används som boskapshund och vakthund. Spetsrasen hokkaido kommer från Japan och är en kraftfull och mycket härdig jakthund.”  (Bilder längst ner i dokumentet här: länk)

Generellt finns det nog fog för att påstå att hundköpare är trögrörliga vad gäller valet av ras. Många gånger faller valet på en ras man har ett känslomässigt förhållande till. Det kan vara en hund som familjen hade när man var barn eller grannens underbara hund. Det är förmodligen en av förklaringarna till varför de tre raserna i toppen, schäfer samt labrador och golden retriever, är oförändrade från år till år. Även om schäfern är en fantastisk ras skulle den troligtvis inte nå en sådan populäritet om den introducerades i dag, då den i grunden är en brukshund med stora krav på aktivering och träning.

Så sant så!

Natten och morgonen var mycket riktigt bedrövliga. Sömnlös och nackstel och med tilltagande ångest. Fy vad jobbigt det är att känna att man inte fungerar som man ska! Jag är iallafall glad för mitt blåa schabrak som täcker rygg och armar. Inatt la jag den om min onda nacke medan jag öppnade och vädrade. Det var 16 grader inne och jag höll på koka upp!

Jag kikade ut innan solen gått upp och såg att himlen såg “grumlig” ut. Några timmar senare förstod jag varför: det var dimma!

Det var riktigt skönt ute, knappt sex grader kallt och vindstilla. Det var så lugnt och skönt att Sniffen var riktigt avspänd! Vi gick en liten runda och för första gången på flera veckor använde han nosen ordentligt och tog sig tid att kissa länge och väl. Hittills har det varit så kallt att han haft superbråttom in igen så det var kul att se honom såhär. Lugn och glad vovve = lugn och glad matte.

Idag har jag gjort fattiga riddare (french toast) som jag älskar. Till middag blir det fransyska (mycket franskt idag!) och jag har haft en gryta puttrande på spisen. Den brände bara vid lite… Det är jättetråkigt att känna hur hjärnan bara vittrar sönder så idag har jag plågat mej med ett spel som är utformat lite som ett intelligenstest. Det är naturligtvis hemskt att få låga resultat men jag får väl se till att träna upp hjärnan! Förresten är det väl ganska dumt att skämmas över en sån sak som sin intelligenskvot, vi föds ju med olika förutsättningar och man kan ju inte göra jättemycket för att påverka den. Jag är ganska bra på språk, något sämre på spatial uppfattning och fruktansvärt usel vad gäller allt som har med matte att göra. Logiken är heller inte den bästa. Nå, hur det nu är med det måste man ju aktivera det lilla man har så om ni tycker jag tillbringar för mycket tid vid datorn får ni tänka om! Det är på min läkares ordination jag gör det! *host*

Det är lika dimmigt ute som i mitt huvud, ska ni veta.

ÄNTLIGEN HAR JAG FÄRDIGSTÄLLT EN STICKNING! Min allra första, sedan något misslyckat försök i mellanstadiet. Jag hade planer på att göra en poncho men garnet hade inte räckt till (fem stora nystan akryl och mohair gick åt), så det blev en tv-sjal. Jag ska ha den när jag sitter i soffan med fönstret öppet. Då drar det nämligen kallt i nacken och det tål jag inte. Med detta gigantiska 80-talsbabyblåa monster över axlarna ska jag nog överleva denna fruktansvärda årstid. Jag är mest förbluffad över hur jämnt resultatet blev! Bättre än förväntat.

Alltså… den här boken skrevs för mej! Som jag har rotat runt på loppisar efter både handarbetesböcker och roliga material! Här finns liksom allt jag söker; inga färdiga mönster utan massor med inspiration och några enstaka mallar att följa så man har en utgångspunkt. De berättar hur man tovar ylle och berättar om dess egenskaper. Nio olika sömmar visas, liksom grunderna i både stickning och virkning. De visar hur man gör fransar, tofsar, bollar, tipsar om applikationer och annat smått och gott. Det är en inspirationsbok som väcker skaparlust! En slaktat tröja kan användas till mycket skoj, visar det sig!

Mer om Do Redo här: länk

- Sniff, ska vi gå ut?
- Knirrff…

Jaaa, joo… tanken är ju att jag ska på LCHF igen men jag har massor med bra undanflykter! Nå, ikväll fick jag plötsligt för mej att baka pizza. Jag använder sax till en massa saker där jag förut använde kniv. Det är tusen gånger enklare att klippa bacon än att skära den. Idag var dock första gången jag klippte ost, men det gick förstås strålande. En annan fördel är ju att man slipper ta fram och diska skärbrädan! För en latmask är sånt viktigt. Mamma har lärt mej att man kan klippa pizzan i bitar också.

Nå. Det blev en massa gojs på som rann ner på plåten och när jag ätit upp min pizza öste jag upp detta i Sniffens matskål. Glufs, sa Sniff, medan jag gick tillbaka till soffan. Plötsligt ser jag hur en yster Sniff bär in matskålen och släpper den på golvet framför mej. Oj, var det SÅ gott? Han har bara burit matskålen en enda gång förut och det var väldigt väldigt länge sedan.

Grejen var att jag haft världens fredagskänsla idag! Kom upp och iväg i tid, orkade vara produktiv, kom hem och tvättade en massa - och manglade lakan - och när jag var klar kände jag en sån enorm lättnad, precis som i slutet av en lång arbetsvecka. Redan på måndagen, hm hm. Har bläddrat i fina boken och är så galet pysselsugen! Imorgon kommer jag inte vakna pigg och inte vilja duscha och gå ut i kylan, det vet jag redan nu. Tog en Propavan för att kunna sova igår och det tog evigheter innan den verkade. Nu har jag bara en tablett kvar. Och står utan husläkare så jag kan inte få påfyllning på receptet. Tralala.

Nu tänker jag rita av mina fötter för jag är lite nyfiken på det där med tofflorna och har ingen annans fötter att prova på.

Just ja! Måndag är nya Mediumkvällen! Jag måste ju kolla eftersom min man är med. Ja, han jag ska gifta mej med alltså.

För alla som följer grannarnas öden och äventyr kan jag meddela att jag närmare halv tio på kvällen blev uppringd av pojken som behövde hjälp med sin läxa. Jag knallade ner och såg att han skulle gå runt i hemmet och titta på varifrån kläder, elektronik och annat kom ifrån. Han hade väl inte riktigt förstått uppgiften utan chansat lite och skrivit var frukt, grönt och kryddor växer. Javisst, det växer säkert massor med citroner i Syrien men det är inte säkert att Sverige importerar dem därifrån. Nåja, det mesta passerar nog och jag hjälpte honom komma på fler saker att sätta på sin lista.

Mamman satt på golvet som vanligt men var sig själv, varje gång pojken måste sudda verkade hon säga nåt i stil med “herregud, du går i sexan och skriver som en kratta och du har hållit på med den här uppgiften i tre dagar nu”. Ja, i tre dagar hade han försökt lösa en uppgift han egentligen inte förstod.

Men varje gång hans syster pikade henne gav han svar på tal: han är visserligen den yngre av dem men han går i sexan. Hon borde gå i sjuan men hade flyttats ner till femman pga språket. Och då är hon ändå den duktigare av dem! Hon retade sin bror med att han säkert också skulle hamna i en lägre årskurs.

Jag förstår att det inte kan vara kul att tvingas dela klassrum med barn två år yngre än sig själv men hur skulle hon nånsin klara av högstadiets krav? Och pojken då! Jag begriper bara inte varför man inte satt honom i en lägre årskurs, det är vansinne att ha honom i sexan om systern går i femman.

Jag passade på att fråga om datorn och den verkar helt kaputt. De hade iallafall ringt och pratat med personen som var där tidigare och han hade tydligen sagt att han inte kunde hjälpa dem. Bra. Kan inte han så kan definitivt inte jag! Och de använder datorn till att prata med maken via msn, att lyssna på arabisk och indisk musik på Youtube och pojken spelar onlinespel. Det är egentligen ingen jätteförlust om man ska vara krass. Själv hade jag förstås DÖTT om min dator kapsejsade, men det är en annan sak.

Undrar ni över bilden? Jo det kan jag tala om att det är en pulverdryck från Turkiet som har vattenmelonsmak. De tyckte inte om den men jag sa att vattenmelon är min favorit så jag fick den. Äntligen lite lön för mödan va? En timmes läxhjälp för kemikalier på burk, jag är billig i drift.

Sol idag! Alltid trevligt. Sniffen fick stanna hemma medan jag åkte på gudsonens födelsedagskalas för vuxna. Ja, ni som kikat på kartan vet ju var bästisen bor och jag hade turen att bli hämtad och hemskjutsad idag så jag slapp gå i kylan. Är man ute och går med hund är det en annan sak, då kan man bylsa på sig i hundkläder så man inte fryser och när man kommer in svettig och rufsig är det ingen som bryr sig. Men att dyka upp sån på kalas med runnet smink? Inte lika kul.

Födelsedagsbarnet tyckte det var lite jobbigt med all uppmärksamhet och ville hellre verka i bakgrunden och som hundägare reagerade jag när man försökte förmå honom att komma fram fast han tydligt visade att han inte ville. Jag menar, hade han varit hund hade det varit självklart att säga “ignorera honom och låt honom komma fram när han själv vill det”. Man hade låtit honom få en leksak att sysselsätta sig med (det fixade gossen visserligen helt själv) men vi har ju vissa umgängesregler som säger att först fikar vi med bulle, sen tas tårtan fram och då ska det sjungas och blåsas ut ljus och sen när alla ätit upp och pratat klart så kan man börja öppna paketen. En prövning för vilket barn som helst! Han ville varken sjungas eller hurras för så det slapp han men det pressades på om att öppna presenterna när han var väldigt inne i sin lek. Det var bara mina presenter kvar och för min del behövdes det inte öppnas inför min åsyn! Han fick böcker och det är ju inte samma wowfaktor som de krigsleksaker han just öppnat. Han är ju inte dummare än att han kände igen formen på paketen heller.

Eftersom det ofta är så med barn att de blir blyga när det kommer folk och att de ibland försöker maskera sin blygsel med högljudda lekar eller säga chockerande saker för att locka fram skratt tycker jag det är synd att forcera dem och ställa dem i fokus när de uppenbarligen behöver lite tid på sig. Min hund hamnar i buren när vi får besök om han har svårt att varva ner. Jag kan säga till folk att inte titta och klappa och det är inte oartigt! När allt lagt sig kan man “vara som folk” igen. Jag tar inte illa vid mej om det tar flera minuter innan barnet “kommer på” att hälsa, jag kräver varken handslag eller kramar, lite blygsel är inte förolämpande mot mej som person. Men umgängesreglerna vi har i vårt samhälle kräver att vi ska klara av det, iallafall som vuxna.

Nu till något helt annat:

Det ni ser här ovan är mina julklappar! Det fattas kanske nån men så såg förra julens skörd ut. På julafton när klapparna delades ut märkte jag att alla andra fick högvis med klappar och började så smått fundera över varför. Var det för att jag varit sjuk och själv knappt hunnit köpa några till dem? Min ena syrra sneglade på mina tomma händer och viskade flera gånger åt andra syrran att ge mej något från under granen. Det sista jag fick var en flaskpåse. I den fanns flaskan med glögg som jag skickat recept på och som farsan gjort verklighet av. Jag tackade och mamma frågade om det inte fanns nåt mer i påsen och jag stack ner handen och hittade några pusselbitar av papper. På den första bilden såg jag nåt som såg ut att vara svart läder med knappar. Var det nåt slags mobilhölster? Mycket märkligt. Sen såg jag orden “montering ingår ej” och blev inte ett dugg klokare förrän jag fick fram en pusselbit med ett svart ben. Då förstod jag att det var byrån jag länge önskat mej! Åh vad glad jag blev! Möbelpaketen var stora och skrymmande och gömdes bakom en klädhängare i hallen så man hade gjort detta pussel att överräcka istället. Fantastiskt roligt! Det var ju precis det jag ville ha - men inte trott jag skulle få och förträngt det. I övre högre hörnet syns ett sminketui. Det roliga var att jag och Sverigesyrran köpt varsitt att ge varann! Det uppstod ett ögonblicks förvirring innan gapskrattet kom.

Idag fick jag den näst bästa julklappen av bästisen: boken nere i hörnet. Så jäkla häftiga pysselprojekt av återvunna kläder! Typ “klipp sönder en stickad tröja och gör en mössa och pulsvärmare av den”. Dessutom visar den olika broderisömmar, hur man gör bollar, tofsar och stroppar. Det finns tips på hur man gör väskor och tofflor och en massa kul grejer, PERFEKT för mej! Det var nog bland det klockrenaste jag fått! Nu ska jag inte sitta sysslolös, om nu nån trodde jag hade brist på projekt. Måste bara bli klar med min tv-sjal (80-talsmonstret) och Sniffens lusekofta. Det går ju bara så förbenat låååångsamt!

Jag fick för mej att kolla hur Badelundaåsen såg ut på kartan. Tänkte att det måste vara svårt att föreställa sig hur åsen ser ut när jag beskriver promenaderna där. Jag upptäckte iallafall att mycket av mitt umgänge fick plats på den lilla kartremsan. Klicka för större bild för att se. När Susanne och Rickard och hundarna kommer till stan bor de bara några hus bort från mej.

Iallafall. Antingen går man slingan runt och då är den vänstra vägen uppe på åsen och den högra nedanför. I branten mittemellan finns en hage som hittills alltid varit tom när jag varit där. Längre fram finns ytterligare en hage som brukar innehålla får. Går man uppe på åsen har man också hagar på sin andra sida. Marken lutar ganska brant där också, ner mot en golfbana. Uppe på åsen på den vänstra vägen har man alltså staket på båda sidor och även om det är den vackrare vägen går jag ogärna där numera sen Sniffen gjorde utfall mot en ensam farbror som var ute och gick. Det är helt enkelt för smalt att passera någon där.

Den högra vägen ligger bättre med fält och åkrar vid sidan om. Visserligen ligger motorvägen nära men den har vilthägn så där känner jag mej ändå trygg med att ha hunden lös. Hit kommer flera hundägare som upptäckt fördelarna med denna vägslinga och eftersom det finns stall i närheten kan man ibland råka på nån som är ute och rider. I teorin kan det komma nån bil men vägen är förbommad så det har jag bara varit med om en gång. I vinter har vägen inte plogats så man får gå i andras fotspår i snön.

Nu förstår ni hur vi kunde se hästen igår kväll va? Den gick uppe på åsen och vi parallellt nedanför tills vi möttes på den smala upptrampade stigen. Stjärnfallet syntes nära Orion, den kartan får ni fixa själva! He he.

Efter en runda på köpcentret med mamma fick jag huvudvärk och försökte vila. Tyvärr ringde det både på telefonen och dörren så jag fick ge upp. Men det var nog värt att få sömnen störd eftersom Susannes Rickard skulle ut till Badelunda och undrade om vi ville med. Och det ville vi ju!

Det är något mildare nu, 12-13 minusgrader men fortfarande köldkrampskallt om man frågar Sniffnyllet. Ikväll var det väldigt mörkt och svårt att se, jag hade ingen aning om var jag satte ner fötterna och försökte hålla mej bakom de andra. Vi hade som vanligt inte räknat med att möta nån annan där ute men plötsligt såg vi ett sken uppe på åsen som rörde sig i samma riktning som oss och vi förstod att vi snart skulle få möte med ett hästekipage! Hur skulle hundarna reagera i mörkret? Jag hade nyss sagt att om det kom någon gående mot oss skulle Sniffen förmodligen uppfatta det som väldigt hotfullt. Nå, det gick alldeles strålande! Trots fyra lösa pinschrar var det ingen som besväret dem, jag frågade. För säkerhets skull höll jag fast Sniffen (och Rickard höll i Kougar tror jag) eftersom de råkade dyka upp precis när vi skulle passera varann. Annars är det ju inte lätt med hundar som drar iväg 100 meter och inte kommer på inkallning. Jag tycker det hör till vanligt hyfs att koppla upp vid alla slags möten, vare sig det behövs eller ej. Varken människa eller djur ska behöva fundera på om det är riskfritt att passera. Och i vårt fall är det ju en säkerhetsfråga! Som sagt gick det bra, inget skällande alls och när jag släppte Sniffen sprang han efter hundkompisarna, inte efter hästen.

I samma veva såg vi ett alldeles underbart vackert stjärnfall på himlen! En vacker “stjärna” exploderade med en yvig svans efter sig och var borta. Rickard såg dessutom ytterligare ett stjärnfall. Man ska ju önska sig något och när jag kom på det önskade jag mej ett bettfritt år. Ja, det är nog min högsta önskan!

Nu ligger Sniffen och gör konstiga ljud under täcket, som att han fått nåt i nosen. Fnysningar som kommer ända från bihålorna eller strupen. Ibland kan jag få för mej att han har noskvalster men då gör han andra ljud. Inget som känts besvärande nog att gå till veterinären med. Ja det är spännande att ha hund, man vet aldrig vad de ska drabbas av för tok!

Själv ska jag försöka kurera migränen för imorgon ska jag på sexårskalas hos gudsonen! Har haft väldiga problem att hitta lämpliga presenter som inte har med fordon eller superhjältar/monster att göra. Allt är så himla grabbigt! Och väljer man nåt mer pedagogiskt är risken att det uppfattas som dödstråkigt istället. Det är svårt överhuvudtaget vad gäller presenter!

Tror det får bli lite hotdogs till middag, det är ju ändå lööördag! Förresten: ni vet väl att om ni brassar korv eller hamburgare hemma så ska ni se till att steka brödet först? Det bli så mycket godare, jag lovar!

Not Always Right räddade mej från uttråkningsdöden denna kväll. Helt jäkla otroligt roligt och man kan tillåta sig att skratta åt “dumma amerikaner” och känna sig aningen förmer. Men vi svenskar är precis lika korkade! Kunden har (inte alltid) rätt är den svenska motsvarigheten. 

Konsumbloggen har tydligen lagt ner verksamheten men där finns massor med guldkorn.

När jag läser sånt här tänker jag alltid att jag inte skulle passa i något serviceyrke, jag skulle vara alltför frestad att svara syrligt på folks dumheter. Jag har inget tålamod när det kommer till sånt men det är kul att läsa om! Passar utmärkt att slå ihjäl nån långtråkig timma med.

Jag utgår ifrån att ni redan känner till Tjuvlyssnat, gör ni inte det får ni bokmärka sidan!

Får jag fresta med en liten inblick i mitt rafflande liv? Nå ni kan ju gissa hur spännande jag har det när det roligaste jag kan blogga om är hundens toalettbestyr - och avsaknaden därav.

Kan meddela att jag bränt vid en kastrull för fjärde gången på lika många veckor. Ja, samma kastrull. Jag gör storkok och tuggar mekaniskt, en rätt som är god första gången är mindre lockande tredje och fjärde måltiden.

Lampan i vardagsrummet gick. Ett par timmar senare gick lampan i hallen. Vardagsrumslampan bytte jag tämligen omgående medan den i hallen snällt fick vänta på att jag skulle få besök av någon längre än mej som jag kunde tvinga upp på stolen. Varför är man kort när taklampor sitter så högt upp?

Jag har samma problem med vinglasen vilket resulterat i att jag har ett vinglas stående framme för alla eventualiteter. Vilket kan få besökare att tro att jag dricker dagligen. Det gör jag inte, jag är periodare ju! Ibland unnar jag mej en likör till kvällen. Japp, gamla tanter som stickar framför tv:n behöver ibland en slurk för att inte hjärtat ska stanna av helt.

Sniffen har gått i ide under täcket och bara sover och sover och sover. Han har fattat att det här vädret inte duger nåt annat till och jag är inte mycket sämre. Bortsett från att jag försöker hålla mej vaken dagtid för att kunna få någon blund nattetid.

När kvällen kommer drar jag ner elementet och öppnar fönstret på glänt, ändå vaknar jag överhettad. Ja, fortfarande de där problemen. Men nu har jag ju skickat min blankett och väntar på att få besked att jag äntligen får boka läkartid.

Medan jag väntar så sitter jag och ugglar. Knattrar på datorn, stickar på 80-talsmonstret, äter kolhydrater och lider i det tysta.

Ikväll är det fredag. Jag får mikrovärma lite rester och kanske sleva i mej lite glass till Let’s Dance medan Gudrun Schyman dansar feministiskt, vägrar gå ner på knä framför sin partner SAMTIDIGT som hon vill bevisa för oss att hon minsann inte är nån bitterfitta. Jag hoppas underhållningsvärdet ska vara högt nog att maskera nötterna i glassen, något jag tycker är ett satans ofog. Kanderade pecannötter går bra, noisette går bra, men all annan nötinblandning i glass går bort.

Livet knallar på. Det har jag förstått genom rapporter jag får in. I vissa fall upphör liv och det är förstås sorgligt. Ibland undrar jag hur man ens vågar sätta liv till jorden eller skaffa husdjur när man betänker all olycka som kan drabba dem. Man får väl försöka njuta av livet medan tid är. Säger en soffugglare från sitt vinteride. Undrar om fler har det likadant? Tycker det verkar som om väldigt många dragit ner på aktiviteter och inte alls är lika sociala som vanligt. Även bloggarna ekar tysta. Utom mina bloggar då förstås! Den som skriver om elände har aldrig slut på material.

Nej nu längtar jag efter våren och en energiinjektion!

Idag skedde miraklet. Vi är alla lyckliga och lättade att det gått så bra, Sniffen är något medtagen och ligger nerbäddad men hälsar från bädden och tackar för alla välgångsönskningar. Idag på eftermiddagen nedkom Sniffen med den efterlängtade klutten. Medelstor och kletig såg den dagens ljus ett kort ögonblick innan den hamnade i en bajspåse, men oj så stolt man känner sig som matte! Så skönt att kunna släppa oron och bara vara. Min kärlek till Sniffen är så mycket större nu när jag sett honom kämpa och ta sig igenom denna tuffa tid med så mycket frågetecken och ängslan. När undret väl skedde var allt så naturligt (och helt utan hjälpmedel eller smärtstillande!). Ett mycket rörande ögonblick. Det enda jag ångrar var att jag inte filmade det hela.

 ”Suvi” “su wa”

På Facebook har jag testat att skriva mitt namn på japanska och fick ovanstående resultat. Vet inte om jag blev så mycket klokare av det men det visade sig att en av mina FB-vänner gärna förklarade hur det hela fungerar. De ovanstående tecknen kallas katakana och används för att “bokstavera” ord och namn.

De tecken som används annars kallas kanji. De är mer utbroderade.

Ett ljud som SU kan ha flera olika betydelser och därmed olika kanji-tecken. Samma namn kan alltså skrivas med olika tecken, beroende på vilken betydelse man vill ha. Mitt namn kan alltså bli:

Vinäger/Sur Skönhet

Det kan också bli Barn Näsa, Råtta Eld, Fönster Rep, Skägg Ögonbryn eller Hjälp Brud. Det är helt upp till mej! Jag kan själv plocka ihop de tecken jag vill ha för att skriva mitt namn. Jag tyckte dock det var lite roligt om jag kunde få heta Sweet and Sour! Alltså fastnade jag för Vinäger Skönhet.

Här är listorna för SU och BI. Ja det blir så eftersom japanerna har samma ljud för B och V. Samma sak gäller för L och R. (Vållulle och det där ni vet.) Tydligen kan kanjitecknen utläsas olika så för att förtydliga skriver man ut ljudtecknen, katana, på visitkort och dylikt för att slippa göra bort sig.

Som ni förstår är detta rätt lurigt och jag skulle aldrig våga göra en tatuering på ett utländskt språk utan att ha gjort grundlig research i åtminstone fem år och frågat minst 100 personer vad det betyder. Samma polare tipsade om en hemsida som ägnar sig åt just dylika misstag: länk

Läs mer: (Mitt huvud började snabbt snurra!)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kanji
http://sv.wikipedia.org/wiki/Katakana#Katakana

Sedan Sniffen fick den dåliga levern har jag gått och väntat på att den ska göra en minnesvärd entré, eller sorti, beroende på hur man ser det. Han blev inte dålig i magen när han käkade alvedon eller choklad, han blir sällan dålig vad han än äter men nu börjar jag faktiskt bli lite bekymrad.

Sedan levern har det visserligen varit mycket kallt och när jag rastar Sniff går han envist och kniper. I vanliga fall är han expert på att gå ut 10-20 meter, kissa, och streta hem igen, men nu har vi knallat runt längre rundor utan att han släppt ifrån sig något förrän alldeles på sluttampen och då bjuder han bara på lite kiss. Varken igår eller idag har han bajsat och jag har ärligt talat förväntat mej att han ska lämna en liten presenthög på golvet eftersom han nu bjöd på sånt efter det gigantiska märgbenet han fick till nyår. Men ingenting kommer.

Det är väl inte så att han har ett hemligt stash nånstans, en gömma där han petar in sina kluttar? Nåt jag inte upptäcker förrän framåt sommaren när jag flyttar på nån möbel eller så.

Undrar om han är förstoppad? Borde han inte visa tecken på obehag isåfall? Funderar på om jag ska ge honom en oljig måltid som smörjmedel för att sätta fart på det hela men är rädd att det ska straffa sig och det blir ännu en runda till tvättstugan för min del.

Visst är det spännande att läsa min blogg nuförtiden? Bara kiss och bajs för hela slanten!

Nu finns bloggen ute! Än är den ganska skral, jag ska flytta över lite material härifrån hade jag tänkt, men ni får gärna komma med synpunkter!

http://snifferton.com/

Jag ser på Sniffens klor att de är väldigt långa. Jag vill så gärna ta fram klotången och bara knipsa av dem! Det kliar i mina fingrar och jag leker med tanken att bara sätta på munkorgen och binda upp honom så han inte kommer undan. Så bestämd som jag är måste han ju fatta allvaret, eller hur?

Det är så frestande.

Men jag vet ju att jag hittills inte lyckats med konsttycket på de två år jag haft honom, inte ens med benäget bistånd från vänner som ställt upp. Jag vet att det av nån anledning krävs den där kliniska situationen med en främling i vit rock (typ) som hanterar tången för att det ska funka.

Men åh. Ååååhhh vad jag viiiiill kunna klippa dem själv! NU! 

Här uppe på nionde våningen visar termometern just nu -20,7 men det kan vara kallare på marknivå. Tydligen ska det krypa neråt -25 inatt. Att gå ut och rasta hunden i denna kyla känns som djurplågeri - och inte vidare människovänligt heller! Tycker synd om Sniffens tassar, ibland rör han sig så försiktigt så man skulle kunna tro han gick på glödande kol. Han har inte bajsat sen imorse och ser rent lidande ut när han kissar. Jag var rädd att jag skulle behöva bryta av en istapp från underredet för att få loss hunden från marken.

Imorgon bitti ska morsan skjutsa syrran med familj till Arlanda. De ska semestra på kanarieholmarna och ha det gött i värmen medan vi har köldknäpp. Får hoppas att de får igång nån bil i ottan när de ska iväg, att det inte är alltför halt på vägarna och det där.

Förresten berättade jag inte om hur omständligt det var för amerikasyrran med familj att ta sig hem. Bara någon dag innan hade de ju stoppat en terrorist ombord på ett flyg och man drog genast åt säkerheten. Morsan ville ta en sista bild på syrran med dotter och en säkerhetsvakt viftade åt henne att sluta. Sen blev de rejält muddrade, inklusive ettåringen undersöktes och syrran fick dricka av vällingen för att visa att den var ofarlig. Säkerhetspådraget var så minutiöst att de fick vänta ombord på planet i en timma innan alla kommit ombord.

Och nu ska man visst vara igång med röntgenskanningen? Jag vet inte vad jag tycker om det. Bilderna i tidningen brukar visa så ordinära kroppar att de ser mer ut som dockor än riktiga människor. Men när det står att man ska kunna se stomipåsar och annat känns det lite väl närgånget. Det finns nog många som har komplex för något som gäller kroppen och hur behagligt skulle det kännas om främlingar (som inte är ens läkare) kunde gå in och detaljgranska vissa kroppsdelar? När jag läste att det kunde vara ett brott mot barnpornografilagen fick jag mej en ny tankeställare. Hur vet man att detta inte är bilder som sparas och sprids på nätet? Säg att det kommer en kändis, hur mycket pengar skulle man inte kunna tjäna på en sån bild? Bilder som verkar tämligen harmlösa i ens egna ögon kan missbrukas i otänkbara syften av människor med helt annat tänkande. Vi tycker ju tex att det är helt naturligt att småbarn är nakna på stranden medan man i andra kulturer tycker det anstötligt och sexuellt riskabelt. Ja det är en underlig värld vi lever i, full av faror.

Nog om det. Denna lata dag har jag ägnat mej åt web-knåp och nya bloggen. Jag skulle vilja skriva om problemen vi haft och hur vi jobbat med dem och kommit fram till att det skulle vara värdefullt om andra också ville skriva om sina vedermödor. Jag tänker särskilt på dem som kanske inte vill gå ut med sånt offentligt, här skulle man kunna få en chans att skriva om det mer anonymt. Det skulle kunna bli ett slags kunskapsbank och stöd för folk som sitter med svåra hundar och inte vet vad de ska ta sig till.

Risken är förstås att det kan uppfattas som att jag är ute efter att svartmåla rasen som enbart fokuserar på det negativa och det är verkligen inte min avsikt! Jag får väl se till att ha en glädjeavdelning också, som visar det positiva och roliga med att ha pinscher!

Vi får se hur det utvecklar sig, kanske är det ingen annan som är intresserad av att dela med sig av sina erfarenheter på det sättet som jag tänkt mej. Då får Sniffen en egoblogg!

Jag funderade på att ringa på hos grannarna och fråga hur det gått, men innan jag kom till skott ringde pojken på hos mej och ville ha hjälp med sin mobil. Han ville föra över musik till den men hade förstås inte den ringaste aning om hur det fungerar och förstod heller inte mina förklaringar. De ville ju föra över arabisk musik från internet, helst Youtube. Flickan älskar indiska filmer och indisk musik och hur man får tag på detta i format som passar mobilen övergår mitt förstånd.

Iallafall. Jag fick iallafall veta att de kom till akuten och efter två timmar togs blodprov och blodtryck. Väntrummet var fullt av folk och de fick veta att det skulle ta sex timmar att få ett rum och sen vete gudarna hur lång tid det skulle ta innan en läkare hade tid att undersöka henne. “Orka”, sa irakiska familjen och gick hem! Men nu tyckte hon att hon mådde lite bättre där hon satt blek och trött på golvet framför tv:n. Hon hade visst orkat baka.

När otåliga dottern fått nog av min tekniska okunnighet satte hon sig vid sin mamma och diskuterade. Tydligen var jag samtalsämnet.

- Min mamma undrar över ditt ansikte, är det från vattkopporna…?

Jag rodnade. Mina fina blemmor. Jag fick världens infektionsattack i ansiktet av vattkopporna och de har inte läkt. Jag är full av röda märken och sår. Det är inte vattkoppor utan varblemmor. Jag tycker de är vidriga och hade helst sluppit bli påmind om dem.

Flickan gick ut i köket och räckte mej en flaska äppelcidervinäger.

- Vet du vad det är?

Det visste jag.

- Min mamma säger att hon inte tycker om att se dej tjock, om du dricker det där varje dag blir du smal, jag lovar!

Ok, nu blev det visst dags för mej att gå, jag tror visst jag glömt en kastrull på spisen eller nåt. Jag fattar att det bara är i största välmening och att min oförmåga att hantera andras rättframhet är kulturellt betingad. Jag är väl medveten om mina brister och tycker det är asjobbigt att bli granskad och få dem påpekade för mej.

- Du ska komma varje dag och dricka. Du behöver inte stanna länge, bara dricka och gå. En månad!

Svensk som jag är lovade jag att göra så, för husfridens skull, utan minsta avsikt att fullfölja mitt löfte. Jag ville bara få stopp på diskussionen och komma därifrån.

Jag har köpt glass, godis och kakor och lusten att vräka i mej allt är enorm! Mina sårade känslor söker tröst i kolhydratform.

Nu sitter jag här lite villrådig. Jag har fått mina inloggningsuppgifter och kan börja snickra på den där bloggen jag beställde för några dagar sedan. Men jag kom av mej lite när Emma skrev att hon ville läsa om mej och Sniffen på samma ställe, när jag tänkt dela upp oss på varsin blogg.

Så nu vet jag inte vad jag ska använda utrymmet till!

En tanke är att strukturera upp all Sniff-fakta på nya stället. Skriva om hans bakgrund och om hur det är att ha en problemhund. Berätta om rasen kanske. Inte så mycket vardagligheter som i den här bloggen utan kanske lite mer för den som sitter i en liknande sits.

Alternativt kan man ju tänka sig en helt annan inriktning på nån av bloggarna och det är väl lite där jag kör fast. Sånt här är ju bra att veta innan man sätter igång men det är inte första gången jag kastar mej in i något ogenomtänkt. Och skulle jag verkligen inte få nån ordning på det så har jag bara förlorat 60 spänn. Men lite frustrerande är det allt!

Och Sniffen är inte till minsta hjälp!

Jag hade förresten en tanke till, om en “gruppblogg” för pinscherägare som kanske inte känner att de vill starta en egen blogg utan bara skriva några enstaka inlägg då och då. Men även om jag tycker att alla pinscherägare ska blogga så verkar inte alla andra hålla med om det!

Jag kände mej rätt slut igår kväll och trodde jag skulle däcka tidigt framför tv:n men blev övertalad att följa med pinschergänget till Badelunda vid halvelvatiden. Vi måste ju testa och jämföra de olika blinkhalsbanden! Det visade sig att det halsband jag köpt lyste upp mycket svagare än de av LED-modell som Susannes hundar hade. Gilda var vid ett tillfälle dubbelt så långt borta som Sniff, ändå syntes hon dubbelt så bra. Den enda fördelen med det svagare halsbandet var att det inte var lika migrän- och epilepsiframkallande när hunden gick nära, så det passade Kougar perfekt eftersom han håller sig nära husse och matte. Pengar och halsband bytte hand och vi får fortsätta jakten på hundbelysning. Var hittar jag ett halsband med fast sken som går hela vägen runt halsen? En liten fjantdiod duger inte.

När vi kom hem kunde jag inte somna och när jag väl fick ner ögonlocken vaknade jag hela tiden. Undrade om barnen skulle ringa och be om hämtning från lasarettet men det gjorde de inte. Jag har fått för mej att de är hemma för det smäller i dörrarna en trappa ner men säker är jag inte.

Jag hade lite ångest över att jag gav Sniffen gammal lever. Först när jag serverat honom sköljde den obehagliga lukten över mej så jag kväljdes och var tvungen att springa därifrån för att inte spy. Naturligtvis åt Sniffen upp levern med god aptit… Sen var jag väldigt orolig att han skulle bli dålig i magen men det har han inte blivit än iallafall. Hunden har plåtmage, så är det bara. Men jag skämdes förstås ändå.

Imorse när vi gick ut slängde jag lite sopor och möttes av sopberget Orvar. Nu får de allt komma och hämta eländet!

Ute var det bistert kallt och inte alls något behagligt promenadväder.

I sista bilden kan man se en kvinna med permobil som bor ett par hus bort. Hon hade en phaléne och en papillon förut men nu verkar hon bara ha en hund kvar. De har verkligen bekräftat alla fördomar om skälliga småhundar och matten bara skrattar högljutt och säger “jag håller fast dej, du kommer inte loss” eller nåt i den stilen. Vet inte om jag ska känna mej tryggare av det men det bästa är att Sniffen TOTALIGNORERAR jycken.

Det intressanta med deras rastningar/promenader är nog att hunden slipper gå, den åker med på permobilen! Syns inte så bra på bilden så det får ni visualisera.

Jag har ont i halsen och är mitt vanliga gnälliga jag. Susanne åker hem till Trollhättan så det blir inga fler pinscherträffar på ett tag. Jag får kura ner mej i soffan med min pipiga andning och äta praliner medan jag stickar på 80-talsmonstret. När den är klar kommer värmeböljan, allt för att jag inte ska ha nån glädje av sjaleländet.

Helt meningslös film med Sniffen. Bara för att han är mitt hjärta.

Sniffen tittar undrande på mej. Du skrattar väl inte åt mej?

Vi avslutar med att försöka ta ett klassfoto… men eleverna har lite svårt att fokusera på fotografen.

Sov förstås inte alls bra och stannade hemma med mina krämpor. Hade just städat och fyllt i en blankett om att byta vårdcentral när jag fick ett sms från Susanne som undrade om vi ville hänga med till Lövudden. Det ville vi förstås! Just som jag skulle gå ut ringde grannflickan på dörren och ville ha hjälp att förstå ett myndighetsbrev. Hon hade ansökt om främlingspass och fått det beviljat. Idiotiskt att använda kanslisvenska i brev som går till våra “nyinflyttade”, hade det stått ja, grattis och haft ett stort grönt ok så hade hon förstått att hon fått ett positivt svar. Vi fick hasta iväg och slänga oss i bilen.

Det var förstås härligt för fyra pinschrar att rejsa lösa och det var väldigt skönt för mej att slippa oroa mej för möten med medelålders män och liknande. Idag var kylan mer bitande, det måste vara den sibiriska vinden. Sniffen var den enda som hade täcke och det förstörde förstås estetiken när jag försökte fota dessa rödbruna varelser som swischade förbi oss under tumultartade former.

Sen lurade Susanne in mej på en djuraffär där jag lockades att köpa ett blinkande halsband till Sniff. Tro det eller ej men Susanne frågade om de inte hade en toalett så två halsband kunde jämföras i mörkret och så blev det. Nu undrar jag bara hur det ser ut på 100 meters håll, det är ju inte samma som en armlängds avstånd inne på en halvmörk toa.

Sniffen och jag traskade ensamma hem i halvdasket och hans tidiga käcka humör dalade och ju mer vi närmade oss hemmet desto mer dalade hans humör. När dobermannen i grannhuset attackskällde på oss blev Sniffen krum och spänd. Egentligen blev han nog inte så rädd för hunden som påverkad av det oväntade och obehagliga höga ljudet nära vårt hus. Många oroliga blickar upp mot fasaden.

Jag hann bara klä av Sniffen och mej själv när det plötsligt ringde och bankade på dörren med stor frenesi. Jag drog på mej lite osvettiga myskläder och öppnade dörren men där var det tomt. Jag hörde upprörda röster och tassade ner en trapp och såg att dörren till mina irakiska grannar stod öppen. Jag såg pojken sticka ut huvudet och han gestikulerade åt mej att komma. Ett ögonblick var jag osäker på om de var glada eller upprörda, jag hörde tv:n i bakgrunden och ljuden förvirrade mej.

Men det visade sig vara nästan en exakt repris av den gången jag kallades ner när mamman fått en kollaps. Nu var det dags igen! Mamman halvlåg på golvet, blek och slapp, barnen var hysteriska, grät och skrek och ropade åt mej att hjälpa. Jag ville förstås genast ringa ambulans men mamman vägrade. Jag försökte tala om för henne att jag inte hade något val, det fanns inget jag kunde göra för att få henne att må bättre och jag kunde inte bara låta henne ligga där och vara dålig med barnen rädda och gråtande. Men hon vägrade.

Jag såg att hon visserligen var medtagen och inte alls mådde bra men att det egentligen inte var det absolut mest akuta läget så jag struntade i min första impuls att ignorera hennes protester och ägnade istället en god stund åt att försöka lugna henne och barnen och ta reda så mycket som möjligt om vad som felades henne. Barnen bönade och bad att få ringa efter hjälp men vågade inte gå emot sin mor. Jag förklarade för henne, på så enkel svenska som det bara var möjligt, att jag inte hade något annat val; jag måste ringa efter ambulans. Hon skulle inte vara rädd.

Först fick jag veta att hon inte ville tillbringa natten på sjukhus, sen att hon inte ville lämna barnen ensamma. Jag sa att jag ju fanns här och barnen skulle inte behöva vara ensamma. Hon tackade mej och kramade min hand men ville ändå inte låta mej ringa. Det tog nog en halvtimme innan jag till slut slog 112 och då hade jag fått reda på ganska mycket om mammans hälsotillstånd. Dels hade hon en förslitningsskada som hon misskött och överbelastat denna dag, dels hade hon “kvinnoproblem” som krävde en operation som hon vägrade genomföra. Hon hade mått bra tills hon plötsligt fått huvudvärk, blivit våldsamt yr och tappat all kraft i kroppen. Hjärtat bankade men hon hade inte ont, ingen feber och inga blödningar.

Ambulansmännen som kom var trevliga och respektfulla. Blodtrycket var bra men blodsockret lågt. Dottern berättade då att mamman inte kan äta så mycket pga av “kvinnoproblemen” så det kunde bero på det. Ambulansmännen förklarade att det kunde vara ett neurologiskt problem kopplat till förslitningsskadan som gjort henne yrslig och att det borde kollas upp men att de inte kunde tvinga henne till sjukhus. Vi pratade lite mer och det kom upp en massa psykologiska orsaker till stress och oro som kunde göra en matt och orkeslös. När en av männen vädjade till henne att följa med “för barnens skull” var det som en flashback. Undrar om det inte var samma män som var här förra gången? Eller så är det nåt ambulansmän brukar få ta till när folk vägrar följa med. Inte förrän de erbjöd att ta med barnen gick hon med på det och vi kunde alla pusta ut.

Det var gott och väl en timme senare som jag kom in till mej igen och då kände jag hur hungern rev i magen på mej. Nu har jag slevat i mej mat och chips och ett glas vin. När adrenalinet lämnar kroppen känner jag hur trött jag är i musklerna och en irriterande huvudvärk är på väg att kräla fram från nacken. Jag har lovat att gå och hämta barnen om mamman blir kvar över natten. Tur att det inte är så långt att gå!

Får se hur händelserik resten av kvällen blir, känner att det gärna får vara lugnt nu.

Med hjärtklappning och grund andning försökte jag förbereda för natten. Skulle jag ta sömntablett och isåfall vilken sort? Jättejobbigt! Sniffen var på bushumör och jag småbrottades lite med honom i soffan, sen satt jag och klappade om honom länge. Han är inte så mycket för sånt men den här gången verkade han njuta av uppmärksamheten. Hittade en kul grej på Fejan och slängde iväg ett sms till Susanne som svarade med att fråga om vi skulle med ut. Och det skulle vi förstås, fast det var sent.

Halv elva blev vi hämtade av Susanne, Kougar, Gilda och Kaylie. Japp, hon ensam med tre hundar och så jag med El Sniffo. Väldigt mörkt var det men inte så farligt kallt som när vi varit ute de senaste gångerna. Väldigt mörkt. Jag måste verkligen hitta bra hundbelysning! Vi har ju provat lite olika lösningar men de har inte funkat tillfredsställande eller så har de försvunnit. Helst med fast sken… Blinkningar i all ära men stroboskopeffekten är epilepsi- och migränframkallande.

Det var som vanligt härligt att se hundarna fara fram över landskapet. Ett bra samspel, Kaylie gav Sniffen lite dask men annars verkar de ha äktenskapstycke, som Susanne kallar det. Hon får prata med mina irakiska grannbarn om det, de är ju också inne på att skaffa Sniffen en hustru. Det är roligt att se dem ömsom resa i flock och ömsom helt individuellt. Kougar är den som håller sig närmast, Gilda den som vågar ge sig av längst bort. Sniffen som annars kan vara svår att kalla in visar sig vara väldigt duktig just ihop med detta gäng. Är det här en del av pinschereffekten? Att lika söker lika, på något sätt? Det känns så oerhört tryggt att ha Sniffen lös ihop med detta gäng, inte minst nu när vi varit ute så sent och inte riskerar att träffa på nån annan.

Man kan tänka som så att om jag hade bil och körkort hade jag kunnat köra iväg med Sniffen vareviga kväll om jag kände för det och låta honom rejsa av hjärtats lust. Men saken är den att jag hade inte känt mej bekväm med det. Inte att vara ensam människa och inte utan hundsällskap. Jag hade förmodligen varit rädd för kusligheter i mörkret och Sniffen likaså. Hemma är han ganska mörkrädd när vi går ut sent. Nå, när han är kopplad iallafall, om sanningen ska fram. Lös glömmer han all sån ängslan.

Vi kom hem igen strax före midnatt med starka uppmaningar om att stanna hemma imorgon. Utöver mina vanliga krämpor har jag nåt vajsing med näsan/bihålorna som har blodiga beläggningar som hindrar mej från att andas. Luften känns torr men det är nog bara inbillning. Problemet är att när näsan är igenkorkad sover jag med öppen mun som torkar igen. Jag känner mej som vanligt inte direkt sjuk men alldeles väldigt ynklig! Dög jag inte av att pulsa omkring i vinternatten kan det inte vara nåt allvarligare fel på mej. Men jag ska nog se till att boka tid hos läkare imorgon för att kolla upp det där med hjärtklappningarna och det andra. Och så ska jag läsa artikeln om sköldkörteln som jag fick skickad till mej för ett tag sen! Jag begriper inte varför det blivit av än. Nu ska jag iallafall ta tag i detta med min hälsa. Och för inatt struntar jag i sömntabletterna.

Det bästa med söndagarna är att då visas Project Runway. Innan varje avsnitt får man dessutom avnjuta modellernas sida av saken och det var fan på tiden tycker jag! Medan jag studerar dessa designers förmågor och nyskapande och njuter av Tim Gunns vältalighet sitter jag och stickar. När Tim sablat ner någon på sitt strama och känslomässigt återhållsamma sätt kan jag inte låta bli att undra vad han skulle säga om mitt horribla amatörjobb i 80-talsblått. Något om fantasilöshet förstås. Att jag fullständigt saknar känsla för mode och estetik. Jag gör ett slags disktrasa att värma axlarna med och inget “make it work” kan rädda den.

Idag har jag ätit entrecôte medan Sniffen fick isbergssallad och morot! HA! Han har varit en levande pelletsmaskin som rentav utvecklat en teknik för att gå och bajsa samtidigt. Han lämnar bara ett litet litet mellanrum mellan rumpa och svans och mitt i steget ser man något rulla iväg i snön. Jösses! Jag har iallafall hittat roten till det onda. Det där gigantiska märgbenet han fick till nyår har han satt i sig och det matas ut i stadigt takt. Inte undra på att det händer olyckor inne, jag tror hans tarmar måste ha varit stoppade till max! Igår pluppade han återigen inne precis när jag var på väg att ta ut honom men sedan dess tar jag inga risker. Så fort jag ser att han vaknar och sträcker på sig går vi ut! Idag har han varit olycksfri. Och gått på diet, som sagt.

Efter några missöden i köket har jag tagit ner brandvarnaren eftersom jag inte orkar höra på den mer. Som ni förstår tänker jag att det kommer straffa sig. Men eftersom jag är tillbaka med hjärtklappning, sömnsvårigheter (igår tog jag både Propavan och Stilnoct, inte hjälpte det), ångest och för tillfället har stickningar i vänster arm sitter jag och tänker att jag kanske rentav har en hjärtattack på gång. Jag väntar tills jag får ont i käken innan jag ringer efter hjälp eftersom jag misstänker att det som plågar mej är vissheten om att det imorgon är måndag och vardag igen.

Sedär, nu börjar Damernas detektivbyrå på ettan. Faktiskt lite rar, så den ska jag se på nu! Och sticka lite på 80-talsmonstret.

Det är ett föga känt faktum att år 2010 råkat ut för ett kalendariskt missförhållande och att långfredagen på så sätt inträffade redan lördagen den 2 januari.

Fy faen vilken outhärdligt lång och tråkig dag!

Till jul bakades det en massa saffransbröd, både lussekatter och längder med fyllning. Förfärande nog fick jag sedan veta att det inte hamnat i frysen, den var full! Välpaketerat låg det istället i garaget med annat ätligt som inte fått plats inne. Åh så sorgligt! Mamma försökte trösta mej med att några bullar förvarats i kylen… Ok, jag har gott “husmorsskola” och där fick man lära sig att bröd inte ska förvaras i kylen. Det torkar nämligen snabbare då! Jag trodde det var allmänt känt ute i stugorna, men tydligen inte eftersom många envisas med att förvara sitt bröd där. Fast vad vet jag, de kanske föredrar sitt bröd torrt? Nå, det gör inte jag!

När mamma försökte pracka på mej detta torra saffransbröd kände jag mej förtvivlad. All denna dyra dyra saffran som gått till spillo. Vad sjutton skulle jag göra?

Men en plan började ta form i mitt huvud. Jag skulle testa nåt nytt. Få saker låter väl så osexigt som brödpudding, men å andra sidan älskar jag ju fattiga/rika riddare så det kunde vara värt ett försök! Lussekatterna skivades upp och fick torka ordentligt över natten. Smakade väl sådär som skorpor, tyvärr. Då är saffransbiscottin mycket godare.

Nästa steg var att vispa upp ett ägg och skvimpa i lite mölk. I med lite salt och vaniljsocker. I denna blandning fick det torra saffransbrödet dränkas och svälla i över natten i kylskåp. Sen hade jag en tanke om att hälla karamelliserat socker men… jag orkade inte passa kastrullen som brändes vid, blandlarmet tjöt och ja, kastrullen for i diskhon och idén övergavs. Istället strödde jag socker över blandningen och så fick den grädda i ugnen tills den antagit fast form och fått en gyllengul yta.

Jag vispade grädden lite för dåligt men det smakade bra ändå. Ja jag blev faktiskt överraskad över hur gott det var, det smakade inte alls torra brödkanter! Jag kan tänka mej att det hade blivit gott med lite kanel och flagad mandel i smeten, kanske även en liten slurk konjak eller punch kunde passa.

Det här kommer jag göra om!

Nu är jag väldigt fräck som kopierar in följande text som jag fick i ett nyhetsbrev, men jag tänkte att det kanske kan hjälpa någon bloggläsare som har en skottberörd hund.

Blivit ljudrädd? Efterchocks behandla hunden! Har din hund blivit skrämd av fyrverkerier under nyåret? Se till att efterchocks behandla din hund! När hunden blir kraftigt rädd eller chockad sker en förändring i signalsubstanserna på hunden, det blir en obalans mellan serotonin och noradrenalin. Detta resulterar i en hund som mår dåligt och i förlängningen lägger till med problembeteenden. Det kan då vara svårt att komma till rätta med och ännu svårare att förstå sambandet med nyår och ljud rädslan.

Du kan efterchocks behandla din hund så återinför du balansen mellan serotonin och noradrenalin och hunden slipper må dåligt och eventuellt utveckla problembeteenden.

Hur? Genom naturliga tillskott och vitaminer.
Den enklaste är att ge hunden tabletten B – 50 (finns i hälsokost affärer).

Vill du vara ambitiös kan du även ge hunden…
Magnesium. Kroppen förbrukar i högre takt magnesium och zink under chock. Magnesium har även en lugnande effekt. Rekommenderas som tillskott i efterchocksbehandling.

Vitaminer. Efter chock förbrukar kroppen speciellt av vitaminerna B, C och E i högre takt.

EXTRA Motion. Pga. Stresshormonsproduktionen som leder till ökad blodgenomströmming i muskler, ökat syreupptag och frigörelse av fett och blodsocker, kommer hunden efter chock en tid framåt ha starkare muskler än normalt. För att undvika att detta blir en fysisk såväl som psykisk spänning som kan förvärra chockeffekten, motionera hunden mer än normalt. Ofta och långa promenader, detta är en VIKTIG del av terapin och efterchocksbehandlingen.

Desto tidigare du sätter in efterchocksbehandling desto bättre verkan givetvis. Känner du sig osäker på om hunden blivit rädd/chockad, är det ofarligt att efterchocks behandla hunden för att vara på den säkra sidan.

Hundsteg

Tillvaron kändes verkligen så totalt meningslös ikväll. Jag hade tänkt äta lite kalla pankisar från igår när jag insåg att jag hade två sorters kött i kylen som skrek på uppmärksamhet och krävde tillagning omgående för att inte krypa därifrån för egen maskin. Först strimlade jag skinkstek och fräste upp den, sedan blev det lövbiffens tur. Men vad skulle jag ha till? Vitlök såklart. I frysen hittade jag lite frostskadade haricots verts, i kylen en avdankad avokado, en skvätt grädde och en burk cambozola som ännu hade puls och var vid liv. Inte för att ost med mögelkultur brukar dö… de lever alltid vidare i någon form. Lite grönsaksbuljong och middagen var biff. Fram med vitt vin i ett glas och lite i stekpannan och så var middagen klar. Eller snarare supén, för klockan hade passerat 21:30.

Jag tänkte att det var säkrast för maten att den var god, för nu hade jag grubblat vid spisen och kommit fram till att jag inte hade något existensberättigande överhuvudtaget och inte skulle saknas om jag tog ett svanhopp från balkongen och jag hade tillochmed bestämt mej för att ha hundbyxorna på mej vid min sorti. Men om nu maten skulle visa sig vara god skulle kanske tillräckligt mycket oxytocin produceras för att skapa tillfredsställelse nog för att glömma sådana tankar.

Som tur var hann jag inte fastna i någon livsavgörande utvärdering av min middag, för det kom ett sms som räddade mitt liv. Det var Susanne som undrade om vi ville hänga med till Badelundaåsen en sväng. Klockan 22 var det dags för avfärd och just som jag stod och borstade tänderna efter maten såg jag i ögonvrån hur Sniffen gick med hukande gång bakom mej.

Han hade hört mobilen. Han hade sett mej borsta tänderna. Detta är två mycket tydliga signaler om att vi är på väg ut. Då väljer han att kacka inne på golvet! Nå, denna gång hann han inte för jag vrålade neeeeeeeeeeeeej och flög ut beväpnad med tandborsten  och fradgande skum om munnen. Det var bara att slita på sig alla kläder och bylsa på hunden i överljudshastighet och kasta sig ut. Nå, sen följer ju en mödosam hissresa som kan föråldra den mest tålmodiga, men vi hann iallafall ut innan pluppandet tog sin början. Då kom jag på att jag kanske behövt mobilen och fick vända hem och hämta den igen och när vi kom ut väntade gänget på oss. Gilda hälsade Sniffen med ett gnürf och sen var han godkänd, Kougar gav honom tydligen en puss men det missade jag.

Det visade sig vara väldigt skönt ute! De andra vovvarna sprang näck men Sniffen fick ha hela munderingen på sig eftersom han han har så lätt för att krampa. Hälften hade säkert varit nog för det var så härligt att han och Gilda gav sig ut i djupsnön och pulsade omkring. Först såg det ut som härliga snöbad, sen började de arbeta koncentrerat med nosen i pulversnön så vi började misstänka att de hittat ett lik. Några meter längre fram hittade detektiverna ett nytt lik och vi började undra vilka som dumpats därute i obygden.

Det givna samtalsämnet för kvällen var fyrverkerier och skotträdda hundar och vad man ska göra åt det. Illegalt fyrverkeriskjutande är inte högprioriterat hos polisen, men om man ringer och säger att man hört skottlossning då? Smällare låter ju faktiskt pang. Om de följs av skrik så måste väl polisen intressera sig? När de väl är framme kan man ju tala om att skriken kom från en själv. Nähä, ok då. Men man börjar onekligen fundera över hur polisens prioriteringslista ser ut. Vilka brottsliga aktiviteter tycker de är värda att skicka ut en patrull för?

- Snälla farbror blå, om du kommer och tar hand om snorungarna som kastar smällare efter folk så lovar jag att tipsa om en trimmad moppe, en som laddar ner filmer illegalt och så kan jag bjuda på ett sexpack munkar på köpet!

Sniffen och jag kom välbehållna hem och en timma i friska luften, glada hundar och trevliga människor var visst precis vad jag behövde för nu känns det genast mycket bättre. Synd att de inte är bofasta här, Susanne, Rickard och hundarna. Tillsammans med Kougar och Gilda är han så himla duktig! Visserligen kan han lätt kuta iväg ett par hundra meter (till mitt stora förtret) men han håller inte på med fåniga lekar där han ska finta bort mej och vägra hoppa in i bilen när vi ska åka.

Sniffen har bäddat ner sig och mitt i bloggtexten fick jag för mej att klippa av mina naglar så nu måste jag fila ner de vassa kanterna. Sen ska jag äta två pannkakor med jordgubbar jag frös ner i somras och sen ska jag försöka komma i säng tidigt. Kanske med hjälp av en sömntablett för säkerhets skull.

Kan man inte förbjuda fyrverkerier av humanitära skäl borde man åtminstone göra det av miljömässiga. Tänker jag eftersom hänsyn till djuren inte verkar vara gott skäl nog.

Vi väntade 2,5 timmar efter tolvslaget för att vara säkra på att det verkligen skulle vara helt tyst när vi gick ut. En hund hade kissat några få meter från porten så där ville Sniffen naturligtvis också kissa. Gott. Men jag var inte nöjd där och började dra runt på honom och natuuuurligtvis kom det nån eftersläntrare och fyrade av lite fyrverkerier just då. Några hundra meter bort. Lagom för att Sniffen skulle bli panikslagen och vilja in omedelbums. Vad dum jag kände mej då som inte nöjt mej med att låta honom kissa och genast gå in igen. Varför utmana ödet, liksom?

På dagen gick det mycket bättre. Han visade ingen särskild rädsla och gjorde ifrån sig bra. Det snöade stilla och var vackert här i närområdet och vi gick en liten miniatyrrunda i relativ lugn och ro.

Jag kände mej fruktansvärt trött och såsig och sömnen var ack så förförisk, så vi slocknade i soffan igen. Sen fick jag kämpa för att vakna igen, annars kommer jag aldrig få ordning på dygnet! Sniffen vankade av och an och lät sig klappas om ordentligt. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det. Om han gnytt lite hade jag förstått att han var nödig men han brukar hålla sig väldigt länge innan det tränger på, så att säga. Till slut sa jag att vi gör ett försök. Sniffen såg på medan jag klädde på mej men när jag tog fram kopplet tassade han undan. Jag följde efter för jag tänkte att han kanske var rädd att det smällde ute… och fick se en skamsen hund kissa på mattan. Och den omisskännliga lukten av hundbajs vittnade om att han hunnit med nr 2 också. Men käre jösses!

Var han så akut nödig, varför sa han inte till ordentligt isåfall? Eller var han så rädd för att gå ut att han hoppades slippa om han rastade sig själv inomhus? Inatt skämtade jag med Kerstin och sms:ade att jag hellre lät Sniffen kissa inne på sin tvätthög än gå ut och bli skotträdd…

Jag hade inte hjärta att banna honom för hans tilltag, han såg redan ut att skämmas och man kan ju inte straffa någon som redan är skraj. Jag fick med den slokörade Sniffen ut och han blev ordentligt rastad utomhus också. Det var stilla och vackert ute, stora snöflingor singlade ner och Sniffen var relativt lugn och drog faktiskt bort från huset! Jag stod i valet och kvalet: antingen skulle jag låta honom vandra omkring och stressa av, få se att det inte är så farligt ute att man måste göra på sig inomhus - eller så skulle vi skynda in igen innan någon jeppe kom ut och härjade lite till och verkligen bekräftade för honom hur farligt det är att vistas ute. Det blev en liten mikrorunda igen där jag försökte fota och visa hur nonchalant jag själv var inför alla smällar. Som tur var hann vi precis in, bara några minuter senare var det visst nån som hittat en kasse fyrverkeripjäser bakom en dörr och måste se hur fina de var genom sitt bakfylledis.

Sniffen har ju normalt sett inte olyckor inomhus men nu har det hänt två gånger på kort tid och det har ju hänt förr i tiden. Är det nåt som kommer i skov? Eller var det ett rent sammanträffande? Nå det återstår att se. Jag somnade ifrån dagens tvättid så jag får gå och boka ny. Håhå jaja,  livet som djurägare är ack så glamouröst!

Vad sägs förresten om Sniffens hemgjorda fleecetäcke? Ibland, särskilt under vintertäcket, ser det ut som ett schabrak på en tornerspelshäst. Idag tyckte jag mest det såg ut som om Sniffen traskat ut i morgonrocken. Täcket är för stort, fleecen är elastisk och töjer sig, dessutom “klättrar” det bakåt på pälsen, så det ser lite lustigt ut.

Bäste Sniff ligger helt lugnt och stilla i soffan med huvudet utanför täcket medan tolvslaget rings in och fyrverkerierna sprakar loss. Jag står på knä intill och försöker fota men det är inte helt lätt, jag vet inte hur inställningarna ska vara och hade definitivt behövt ett stativ. Så undrar jag om det inte minskat? Fyrverkerierna alltså. Kanske har folk tröttnat på det, tycker det är för dyrt, eller för kallt… eller kanske börjar man tycka synd om djuren? Folk från krigsdrabbade länder tycker kanske inte det är så tjosan hejsan heller.

Jag tycker det är värdelöst med fyrverkerier för privatbruk. Ska det vara fyrverkerier så ska det vara proffsgrejer och program av riktiga pyrotekniker. Fattar inte grejen med att knalla ut på eftermiddagen och fjutta av några enstaka pjäser. En stund senare ska grannarna ut och testa. Detta sporadiska småsmällande resulterar ju inte i nån sprakande färg- och ljusshow, så vad det går ut på begriper jag inte. Än mindre detta med smällare. Tycker man det är kul kan man ju samla traktens ungar i en källare och låta den springa över bubbelplast. Inga bortsprängda fingrar eller ögon! Jag hoppas det blir ett förbud mot eländet.

Min amerikanska svåger berättade att de bästa fyrverkeripjäserna kunde man köpa i Idaho. Man fick inte köpa dem som privatperson utan är tvungen att ingå medlemskap i en särskild förening. Då staten Idaho inte tillåter privatpersoner att fyra av fyrverkerier fick man dessutom skriva på ett intyg där man lovade att inte fyra av dem i staten Idaho. Men att köpa dem gick alltså bra. Så fick man åka till nån annan stat och begära tillstånd av de lokala brandmyndigheterna och sen var det alltså paaaartyyyy. Ibland är det inte så dumt med byråkrati kan jag tycka!

Enligt Brandskyddsföreningen inträffar varje år 200-300 fyrverkeriolyckor som gör att personer måste söka läkarvård.

– Det är oacceptabelt med de skador som orsakas av fyrverkerier, både bränder och personskador, säger Åke Svensson till Aftonbladet.

I dag är det 18-årsgräns på att köpa och skjuta fyrverkerier. Det är olagligt att köpa ut till minderåriga. Länk

Det vore en sak om folk höll sig till att fyra av fyrverkerierna från midnatt och en timma framåt på nyårsafton, men när det småskjuts här och där i många dagar så skapar det onödigt lidande för många. Bränderna och personskadorna talar mot att privatpersoner ska få hålla på med sånt här, alldeles för många barn handskas med smällare och förstår inte konsekvenserna av sitt handlande.

Observera nu att inomhus är och var Sniffen helt oberörd av fyrverkerierna. Att han ser lidande ut på bilden beror på att han helt enkelt inte gillar kamerablixten. Men så fort vi går ut blir läget ett annat och alla ljud påverkar honom mycket. En enda smäll kan göra honom skotträdd för resten av hans liv och det skulle kunna förändra allt. Hundägare åker ut till landet eller skogen för att slippa utsätta sina hundar för ångest och paniktillstånd som kan vara i timmar och dagar. Hundar som flämtar, gömmer sig, gräver eller skäller oavbrutet. Hundar som måste äta lugnande, ha hörselskydd och som inte vågar gå ut för att uträtta sina behov. I dagar. Flera gånger per år. En skotträdd hund är ju rädd för alla slags smällar och kan bli negativt påverkad av alla slags höga ljud så att man tex inte kan se på tv med normal volym. Sniffen är känslig för ljud utomhus men inne är han trygg. Än så länge. Jag vill inte att han ska råka ut för något som kan försämra läget.

Klockan har just blivit två. Några enstaka smällar kommer sporadiskt och jag funderar på om det kan vara läge att ta ut och kissa av Sniffen nu.

Bara halvannan timme kvar av 2009 och för tillfället befinner sig både hund och matte i soffan. Utanför fönstret smäller det och har så gjort sedan femtiden ungefär. Ibland kommer det skrämmande nära, vi bor ju trots allt på nionde våningen och ibland åker raketerna lite snett. Jag har haft lust att öppna fönstret och vråla att “det bor faktiskt folk här” men hittills har jag kunnat låta bli. Hittills har jag sluppit att få ett fönster sönderskjutet och hittills har hunden inte fått panik. Rätt otroligt med tanke på hur minsta knäppning utomhus kan göra honom skärrad! Men inomhus är han lugnet självt. Visst reagerar han och ser sig undrande omkring, men inga rädslereaktioner. Han har fått en massa olika tugg att gnaga på; ett torkat bogben, en vit tuggrulle och ett enormt märgben. Jag kom på att jag hört att gnagandet ska vara en lugnande aktivitet så det kan ju inte skada, tänkte jag. Till middag fick han också en Clomicalm men den hinner knappast göra så mycket nytta. Skulle ha börjat medicinera för några dagar sedan isåfall.

Själv har jag migrän, surprise surprise. Inte så farligt än men rätt långtråkigt. Jag stekte hamburgare till lunch och åt pannkakor till middag, trots att jag har lövbiff i kylen. Kände inte för att krångla till det idag. Jag har vin jag inte smakat på än, däremot har jag unnat mej Baileys med mintsmak. Så har jag ägnat mej åt att sticka. Första gången med strumpstickor inkörda i Sniffens tröja, halleluja vilket sjå! En massa pinnar som spretar och glider av. Nej det hade kanske varit smartare att sticka mudden för sig och sen fästa den i tröjan men ska det va så ska det.

Programmen på tv hade kunnat vara roligare men inatt tittade jag på Zombieland och blev positivt överraskad. Riktigt underhållande! En annan överraskning var Förlovningen med Sandra Bullock som var bättre än förväntat. Till skillnad från de filmer jag sett fram emot att se men blivit besviken av och somnat ifrån, som Inglorious Basterds och Public Enemies.

Min dygnsrytm har blivit helt uppochner och nu har man ju bara några få dagar på sig att försöka återställa ordningen innan det blir vardag igen och man förväntas vara uppe och igång på morgnarna.

Skickar och får sms med nyårshälsningar och fick just detta svar från mamma:

2010 blir ett fantanstikstiskt år!

Ska man undra om hon fått för mycket att dricka, att hon har tekniska problem eller att det är svenska språket som fortfarande är för svårt för henne? Nå, man får väl hoppas hon har rätt. Kan vi inte bestämma att 2010 blir medvindens år då allt flyter på smidigt och lätt, att ingen motgång blir för svår, att folk får vara friska och glada? Sniffen kunde gärna få lova mej ett bitfritt år men han hävdar att han inte tror på nyårslöften. Det blir mer spännande utan, tycker han.

Själv har jag sedan flera år tillbaka slutat med nyårslöften. Jag har läst några roliga, folk som lovat äta godis varje kväll och så, men inte så mycket löften med någon verklig substans. Kanske är det så att många löften avges utifrån dåligt samvete och sedan bryts de i samma anda. Det vore intressant att veta om någon avgett löften som de är stolta över och som får dem att må bra! Skriv gärna och berätta isåfall. Jag har inga löften, men väl förhoppningar om att utvecklas och bli en starkare, gladare och bättre människa. Mer förnöjsam, inte så konflikträdd. Inte jaga upp mej för minsta lilla och inte grubbla för länge på saker. En total helomvändning, med andra ord, haha. Bättre självkänsla. Mer tillfreds med allt. Det vore en bra grund för 2010! Gärna en tryggad sysselsättning och bättre ekonomi, förstås. Kanske rentav kärlek. Det är året jag fyller 40, vet ni. Helt otroligt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, om det ska firas eller ignoreras. Helst skulle jag vilja resa utomlands, till sand och varma vindar. Orörd natur och klara färger. Det känns inte helt realistiskt, så jag har önskat mej en iPhone istället.

Jahapp. Nu har jag skrivit detta, kikat på Marlon Brando och läst sms så nu är det knappt 40 minuter kvar av året. Hoppas ni alla har det bra, var ni än är och vad ni än gör! Må alla era önskningar slå in! Kram!

GOTT NYTT ÅR!

Precis som när kvinnor blir misstänksamma när deras makar plötsligt dyker upp med en blombukett i famnen undrar jag vad Snirre har på gång när öronen ligger snällt. Oftast råkar de bara lägga sig ner helt kort, nu låg de ner länge.
Stackars hund, egentligen borde jag ha snyggat upp honom lite i Photoshop. Kladdet under ögat är ju inte snyggt och det där på ena örat, ja det är pinsamt nog kondenserad mjölk. Ja, burken som exploderade långt före jul. Sniffen fick för sig att han skulle hjälpa mej städa upp röran i köket och då fastnade det på ena öronlappen och det bet sig naturligtvis fast. De ljusa fläckarna över ena ögat är dock permanenta, han har fått vita strån på huvudknoppen! Klorna nämner vi överhuvudtaget inte.

På bilderna syns inte bara tvätt-och-sovhögen utan också den relativt nya antihalkmattan som inte är fager men som fyller sin funktion. Tänk så snäll jag är mot Snirre! Och tussarna som omger honom kommer från den pipälg eller pipren han fick från syrrans familj i julklapp. Den slaktades tämligen omgående men ibland tar han fram den och drar sönder den lite till. Det är synd att barnleksaker inte piper, för de håller oftast attans så mycket bättre än hundleksakerna! Märkligt men sant.

Men ärligt. Kolla in de sidenmjuka rynkorna i pannan. Visst vill man pussa dem?!

Tre hundar med Thomas Wassberg-skägg hoppade in i bilen efter en sen och kall promenad ute på landet.

Det var oerhört vackert ute. Månen var nästan full och snön gnistrade på vykortsvis. Träden var översållade med sprakande diamantslipade snökristaller och natthimlen tindrade av stjärnor. Vi parkerade vid en kyrka och gick längs en plogad väg utan trafik, det enda som kunde ställa till förtret var ett järnvägsspår en bit bort men tåget passerade precis när vi packat in oss i bilen och styrt därifrån. Vinterkylan var bitsk men vi hade alla bylsat på oss ordentligt. Sniffen fick köldkramp två gånger när vi precis stigit ur bilen och han tvingades gå i koppel, men när han fick vara lös och springa upp värmen gick det bättre. Först när vi kommit hem och skulle gå den korta sträckan från bil till port fick han ont i tassarna igen.

Det var skönt att få komma iväg. Efter att ha fått soffan nerkissad blev jag så himla less och orkade inte företa mej något utan somnade av ren leda. Inget kul på tv, inget att pyssla med. Orkade inte sticka. Eftersom det pangas och smälls en del och Sniffen lider av kylan känns det inte kul att knalla i närområdet som skrämmer honom. Desto underbarare att få komma ut på utflykt med kompisar! Nu sover Sniffen på sin tvätthög och drömmer något. Själv funderar jag på att sticka på hans tröja, jag blev faktiskt klar med halsen igår!

Vi somnade sent och såsade bort förmiddagen. Mamma ringde och undrade om jag ville med och handla så jag fick göra ett ryck. Tog ut Sniffen i strålande solsken och i tio meter var allt frid och fröjd. Sen hördes ett ljud, som av snö eller is som rasat ner från grannhuset. Sniffen fick en panikattack. Han var just på väg att bajsa och två kluttar lämnade förskrämt hans kropp, sen kravlade han sig i panik mot porten. Jag vägrade följa med utan försökte distrahera och styra åt motsatt håll. Inget jag gjorde hjälpte, han vägrade kissa och drog så luftrören visslade. Nog för att han ofta är rädd i området men detta var nog bland det värsta jag upplevt med honom. Det var kallt och mamma var på väg så till slut fick jag ge upp och tog in hundrackan.

Vi åkte till kaoset på Hälla där man tydligen upphävt alla trafiklagar och upprättat fri parkering för bilarna stod huller om buller. Eftersom mamma skulle in på Systembolaget kikade jag också in och funderade på om jag skulle ha nån liten flaska bubbel men beslöt mej för att låta bli.

Jag är nog inte den första hundägare som har kluvna känslor inför nyårsafton. Det hade kanske varit kul att fira det men ingen har bjudit mej och även om jag blivit bortbjuden är det inte säkert att det hade varit bekvämt att lämna Sniffen hemma. Och att ta med honom är nog inte heller någon höjdare, det ska vara vant hundfolk isåfall. Och måttligt med buffliga karlar. Nej det är nog rena turen att jag inte blir bjuden på trevliga mingelfester med trevliga singelherrar! Då kan man sitta hemma och uggla/sura med gott samvete.

Jag kom hem och fixade mej en smarrig baguettemacka med skinka och ost och satte mej i soffan… och upptäckte att den var våt. Herrejävvlar! I förrgår hade jag bytt alla textilier i soffan och nu var allt nerkissat. Tack för den, Sniffen! Trots ett överdrag och ett överkast hade det runnit igenom bägge soffkuddarna. Efter all sjukdom och julfirande och allt har jag halkat efter med tvätten som samlats i stora högar och detta hjälpte inte direkt. Plötsligt blev jag väldigt väldigt trött.

Sniffen släpades ut i kylan och var nästan lika skraj igen. Bajsade i farten, kissade som hastigast och drog som en oxe för att komma hem. Plötsligt ser jag att han rör sig i slow motion. Köldkramp i tassarna. Han fastnar nästan i steget och jag är på vippen att lyfta upp honom när jag ser att han ändå tänker ta sig in för egen maskin. Funderar också på det där vassa gruskrosset man sandar med, undrar om det inte skär in i tassarna? Iallafall när man har panik och “klättrar” på isen så tassarna slirar. Måste kolla så trampdynorna inte skavts sönder.

Egentligen skulle vi ju ha gjort övningen vi fått av hundtränaren, men att stå stilla i iskylan medan hunden har köldkramp (och jag ligger väl inte långt efter) känns inte alls som nån prioritet just nu. Har han haft den här skräcken i två års tid kan han ha det ett tag till. Det är inte värt att förfrysa sig för.

Så nu sitter jag här direkt på soffbottnen omringad av kissdränkta täcken mm. Utan nyårsplaner. Buhu buhu. Fast jag har en nässpray iallafall, det lär underlätta snörvlandet.

Såja, nu har jag gnällt av mej. Nu ska jag vara tyst och stirra in i en vägg resten av kvällen.

Klockan 22 klev vi ut i mörkret och kylan och hoppade in i Rickard och Susannes bil där Kougar och Gilda välkomnade Sniffen mer eller mindre varmt. Vi färdades över oplogade vägar till Badelundaåsen där hundarna släpptes lösa och vi stapplade fram över knirrande snö upplyst av månens bleka sken. NITTON minusgrader, kära vänner! Fördelen med att vara ute i vargavintern denna sena timme var att risken att möta någon annan (som Snirre skulle kunna reagera på) var obefintlig. Min ystre vän hade både tjocka vintertäcket (eller “rocken” som granntanterna säger) på sig och ett fleeceunderställ jag själv klippt till och även om det var svårt att ha full uppsikt så märkte jag inte att Sniffen skulle ha köldkramp en enda gång. Om det var klädselns eller sällskapets förtjänst vet jag inte. Ute och lösa kom alla som vanligt väl överens.

När vi med nöd och näppe tog oss därifrån under stora protester från bilen som tyckte underlaget var ovärdig ett modernt fortskaffningsmedel lyckades jag övertala chauffören att “svänga förbi” McDonalds. Ack, det kändes som om min överlevnad hängde på dessa tomma kalorier! Jag erbjöd sällskapet glass vilket de artigt tackade nej till, haha.

Ikväll fick jag ett infall och nappade på ett erbjudande om webhotell för endast en krona för ett års tid. Erbjudandet gällde endast idag och jag funderade på om det verkligen skulle vara av intresse innan jag till slut slog till. Måste ju också regga en ny domänadress och den kostade 59:- så hela kalaset gick på 60 kronor jämnt. Det kunde det ju vara värt även om jag inte riktigt vet om jag ska ha den kvar eller inte. Kanske är det dags att renodla i bloggen så att denna får handla om mej och den andra om jycken. Att göra tvärtom blir konstigt eftersom denna trots allt bär mitt namn! Vi får väl se, om ni har åsikter i frågan får ni gärna dela med er av dem.

Uppdatering: Vi kom hem vid 23 och jag räknade med att Sniffen skulle vara färdigrastad för natten. Han hade kissat rejält ett par gånger och synts bajsa i fjärran. Därför blev jag förvirrad när Sniffen pep och var rastlös. Han fick lite fil att äta utifall att han var hungrig, men fortsatte pipa och tassa omkring. Dessutom tyckte jag han skakade! Vid ett på natten gick vi ut och han kissade ordentligt men var lika rastlös nör vi kom in igen. Gjorde ett nytt flrsök 45 minuter senare och han kissade på nytt, två gånger tillochmed. Nu är jag orolig för vad som kan vara fel. En fördröjd reaktion på chokladförgiftning eller något helt annat? Som jag sa till Susanne hade jag för mej att jag hade en bit saffranslängd hemma men jag hittar den ingenstans. Vet ju att även russin är giftigt och ska slå ut njurarna. Varje gång ens hund mår dåligt önskar man att de kunde tala om vad som var fel! Nåja, nu verkar han ha kommit till ro. Halv tre på natten. Jag ska försöka sova nu och imorgon är väl allt som vanligt, eller hur?

Sniffen och jag somnade i soffan framför tv:n. Mitt i natten hör jag ett rosslande ljud och får för mej att det är Sniffen som kräks, men det visade sig vara nån på tv som blivit skjuten i halsen, eller vad det var. Resten av natten var lugn, morgonen likaså.

Jag kände mej ynklig och sov länge, å andra sidan somnade jag sent också. Struntade i tvättiden och vid 11-tiden hasade jag och jycken ut. Han bajsade ganska omgående (var inte alls lös i magen) men ville inte kissa. Verkade tycka det var alldeles för kallt för det och ville in igen men jag släpade runt på honom ett varv. Inte alls populärt. Jag fick honom att nosa på gul snö, ändå vägrade han markera. Nåja. Vi gick in och sov lite till.

Behovet av sömn kan man inte kompromissa med. Det märker man när man är sjuk, när man har med småbarn att göra, när man reser till en annan tidszon. När alla dessa saker sammanfaller blir det förstås extra tydligt att man behöver regelbunden sömn för att inte bli knäpp! Syrran fick ingen chans att anpassa sig till svensk dygnsrytm eftersom hennes dotter vägrade sova på nätterna. Och jag då, vare sig jag har vattkoppor, migrän eller förkylning så är främsta boten sömn. Jag blir trött av sociala aktiviteter och grinig om jag inte får vila tillräckligt.

Nu kämpar Cesar Millan med en bulldogg på tv. Hunden Butch gör utfall och plötsligt uppstår blodvite. Ägaren gråter. Cesar säger att det bara är en skråma men att ägaren kan välja mellan att se det som en svår skada eller en liten skråma. Inte ens när hunden uppvisar ett aggressivt beteende är han ute efter att skada, Cesar ser det bara som att hunden utmanat honom och att han inte får backa undan nu. Mina tankar går till en viss bitvarg i min närhet. Härom dagen beställde jag hemkörning. Jag var hungrig men hade inget mättande hemma och ville inte ut i kylan och få kall mat med mej hem. Precis som jag förutsett blev Sniffen upprörd att en främling kom hit men det var ju enkelt löst; vi skötte transaktionen i trapphuset med dörren stängd in till herr Skällig. Svårare än så behöver det ju inte vara. Är man bara förberedd så kan man ju hantera och undvika laddade situationer.

I trapphuset sitter ett anslag från kvartersvärden som påminner om att det är endast tillåtet att fyra av smällare och fyrverkerier mellan 15:00 och 03:00 på nyårsafton, valborgsmässoafton och påskafton. För all annan tid krävs polistillstånd. Det är skönt att se att det satt upp en sån lapp här, men saken är den att alla hushåll skulle behöva den här påminnelsen. Folk smäller lite sporadiskt här och där och jag är bekymrad för att Sniffen ska bli skitskraj. Inomhus bekommer det honom inte det minsta, men är vi ute och det pangar till blir han förstås nervös. Tål man inte att det knäpper i fasaden, att folk stänger garagedörrar eller att ekollon faller ner till marken tycker man förstås inte att rejäla smällar är någon höjdare.

Jag har funderat på detta med vattensprutbehandling och kommit fram till att det inte är något alternativ för Sniff. Om man är så ängslig får man nästan räkna med en felreaktion. Ponera att någon är rädd för att gå genom mörka kulvertar. Skulle du då hoppa fram och skrika bu då? Javisst, du får kanske personen att haja till - rejält - men rädslan för kulvertar lär knappast minska. Om han får en stråle vatten på sig när han är rädd tror jag risken är stor att han bara får det bekräftat att allt är farligt och att han gör rätt i att spänna sig. Oväntade attacker - om än harmlösa - är inte vad Sniffen behöver.

Nu är det ruskans kallt ute enligt Sniff som har lätt att få köldkramp. Vi hade lite planer på att träffa Susanne och hennes glada pinschergäng och det vore förstås jätteskoj under de flesta omständigheter. Nu är jag lite bekymrad för att Sniffen ska skada sig. Om han blir för yster och lekfull och “glömmer av” hur kallt det är och springer tills musklerna låser sig och han stupar… jag menar, det har ju hänt förr och det är ingen lustig syn! Minus 13,7 säger termometern uppe hos mej. Mörkt är det också. Nåja, jag får kanske lägga på en rem och sticka klart den där tröjan… Otroligt så långsam jag är, ändå är det bara muddar jag stickar, resten är ju redan klart! Jag är en mycket dålig handarbeterska.

Får se när Susanne hör av sig, kanske hinner jag sticka något varv innan det blir pinscherbus.

Grämer mej över att jag hade asken framme. Att locket var på hjälper föga när han är en så duktig presentöppnare. Jag ringde och pratade med Giftmedelscentralen och de tyckte jag skulle avvakta, men lite nojig är jag förstås eftersom Kerstin använt högoktanig choklad. Jag kom på att jag skulle ge honom aktivt kol, premiär för oss. Jäklar vad svart sörjan var! När jag blandat kolet med vattnet undrade jag hur jag skulle få i hunden detta, visserligen äter han det mesta men hur lockande kan kol vara? Mmmm… smakar bränt! Är det övertänd villa eller majbrasa? Jag blandade i lite fil och förväntade mej att sörjan åtminstone skulle bli grå, men där bedrog jag mej. Den var precis lika intensivsvart. För att ge röran en aptitligare doft bröt jag ner lite hundgodis med köttsmak och det gjorde visst susen.

Efter “måltiden” släpade jag ut jycken som vid det laget betedde sig ängsligt. Det var kallt ute och han fick ha täcke på. I vanliga fall brukar han gå ut, kissa och vända hem igen men inatt var han superängslig och kissvägrade. Jag ville inte släpa iväg honom för långt utifall att han skulle få köldkramp och jag skulle tvingas bära honom. Jag ville heller inte stressa honom om teobrominet redan skulle göra honom hispig. Men nog sjutton vore det bra om han kunde kissa och bajsa lite. Efter mycket om och men kom en skvätt och han släpade hem mej. Eftersom jag såg mystiska män i området ville jag inte utmana ödet utan följde lydigt hundrackan.

Han har både fisit och rapat, men ännu inga spyor eller diarréer. Kanske ska jag rulla undan mattorna för säkerhets skull? Tvättstugan är iallafall bokad till imorgon. Ja det blir en spännande natt!

Apropå sjukdomar så har ettåringen som genom ett under inte drabbats av vattkoppor än. Skulle kopporna dyka upp under natten kan de inte resa hem och jag är inte säker på om man ska hålla tummarna för att hon ska slippa insjukna eller ej.

Ikväll var det ettårsfirande hos mina föräldrar. Lillflickan fyller ett år 30/12 men eftersom de åker hem redan imorgon bitti firade vi ikväll och tog farväl av dem. Jag lämnade Sniffen ensam mellan 16 och 22 och kom hem till en slaktad pralinask… Kerstin hade varit söt och själv gjort vackra praliner i en fin ask och jag hade ännu inte haft hjärta att smaka på dem. Inte minsta smula hade han lämnat kvar till mej! Så tydligen var det väldigt gott. Alternativt hade han sålt dem på svarta marknaden, försökte Kerstin nyss trösta mej med.

Jag vet ju att choklad är giftigt för hundar och katter och att man brukar framkalla kräkning. Men frågan var dels om det gått för lång tid och om det var nödvändigt att åka till djursjukhus för den mängden. Medan jag funderade på det skällde jag på Sniffen som åtminstone hade vett att skämmas. Sen gav jag honom de smaskiga matresterna jag fått med mej och skrev en fråga på fejan för att ta reda på om någon framkallat kräkning hos hund själv. Så ringde jag till djursjukhuset i Strömsholm och sa som det var.

- Jag ringer för att jag är lite bekymrad över min hund som ätit praliner!

- Nämen va smaskigt, svarade kvinnan i andra änden glatt.

Hon tyckte att nio praliner inte borde vara tillräckligt mycket för att förgifta en femtonkiloshund, hur hög kakaohalt det än var i dem. Jag skulle ha koll på honom så han inte började visa sig stressad och fick hjärtklappning, men hon trodde inte att det skulle vara värre än att han fick lös avföring imorgon. Det lät ju skönt!

Men om ni inte reflekterat över det förut, gör det nu! Kakao är giftigt för hundar och katter, så ställ undan chokladaskar och godisskålar så husdjuren inte når dem! Sniffen brukar ytterst sällan snatta av mej men jag har ju noterat att han tycker choklad doftar ljuvligt, även om han aldrig får smaka. Nu blev visst frestelsen honom övermäktig.

Veterinärhuset i Värnamo:
Chokladförgiftning

Det är inte bara människor som tycker om choklad, även våra hundar äter med förtjusning choklad om de kommer åt. Choklad innehåller ämnet teobromin som är giftigt för hundar. Även små mängder som ges vid upprepade tillfällen kan ge förgiftning eftersom teobromin bryts ned mycket långsamt hos hund. Ju finare och mörkare choklad desto farligare, eftersom halten teobromin är väsentligt högre än i ljus choklad.
Även i den mörka chokladen varierar teobrominhalten, mellan 4,5 till 16 milligram per gram choklad. Giftig dos är 20 milligram per kilo kroppsvikt och dödlig dos är 90 till 250 milligram per kilo kroppsvikt. Det innebär att en liten hund som väger 5 kg, kan bli förgiftad av 1 1/2 gram riktigt fin mörk choklad med hög teobrominhalt. Samma hund kan i värsta fall avlida av 6 gram.

Symptom på chokladförgiftning

Efter 4-5 timmar börjar man att se symptomen och symptomen är många. Teobromin är ett stimulerande medel så hunden kan bli orolig, upphetsad, darra, få hjärtklappning, oregelbunden puls, kräkningar, diarré, ökad urinproduktion, ökad törst, epilepsiliknande anfall med kramper, medvetslöshet och död.

Framkalla kräkning

Om man vet att hunden ätit choklad nyligen bör man snarast försöka att framkalla kräkning. Det bästa är att söka veterinär som ger kräkmedel i injektionsform. Ju mindre mängd teobromin som hinner tas upp desto bättre. Till veterinären bör man ta med chokladförpackningen så att man kan räkna ut hur mycket teobromin som hunden har fått i sig. Har det gått längre tid sedan chokladätningen ger man aktivt kol som binder giftet, förutsatt att hunden är vid fullt medvetande. Det finns inget speciellt motgift mot teobromin, så behandlingen går ut på att påskynda utsöndringen genom dropp direkt i blodet. Man kan också behöva medicinera för kramper eller påverkan på hjärtat. Behandlingen kan behöva pågå under flera dygn eftersom utsöndringen är så långsam.
De hundar som överlever brukar bli helt återställda.

Länk

Giftinformationscentralen
Choklad - husdjur
Reviderad: 2008-04-28
Choklad innehåller kakao som bland annat innehåller teobromin, ett ämne som många djurslag är känsliga för. Hundar och katter verkar vara extra känsliga.
Symtom kommer som regel efter 4-24 timmar. Kräkningar, buksmärtor, törst, inkontinens, skakighet och rastlöshet, riklig salivering och hjärtklappning är vanligt. Vid större mängder kan allvarligare symtom tillstöta.
Vår erfarenhet är att hundar utan svårighet kan sätta i sig en farlig mängd choklad medan katter mycket sällan får i sig sådan mängd att det blir frågan om någon förgiftning.
Hur mycket kan min hund få i sig innan det blir farligt?
Att räkna ut hur mycket teobromin som ingår i olika chokladkakor och praliner är svårt. Både mängden kakao i chokladen och halten teobromin i råvaran, kakaobönan varierar.
Mörk choklad innehåller c:a 5-15 mg teobromin /g choklad.
Ljus choklad innehåller c:a 2 mg teobromin /g choklad.
Vit choklad innehåller ingen eller mycket lite teobromin.
Mer än 20 mg teobromin /kg kroppsvikt kan orsaka förgiftning hos hund.
Exempel: Gäller en hund som väger 10 kg
En hund kan äta 12 - 40 g mörk choklad utan att få så allvarliga symtom att veterinär eller djursjukhus behöver uppsökas. OBS! Ju mörkare choklad desto mer kakao (och teobromin) och därmed större förgiftningsrisk.
Har hunden i stället ätit ljus choklad kan den äta c:a 100 g.
Praliner, chokladbitar med fyllning, innehåller mindre choklad. Hunden kan då äta ungefär dubbelt så stor mängd utan att allvarliga symtom uppkommer.
Åtgärd:
Om du misstänker att din hund ätit farlig mängd choklad eller har symtom, kontakta veterinär eller djursjukhus.

Länk

Kerstin påminde mej om att Sniffen ju brukar vara duktig på att sätta i sig saker.
- Vaddå, tänker du på alvedonen?
- Bland annat. Sist var det visst en stekspade?
Och så är det ju. Sniffen har garanterat plåtmage med tanke på alla märkliga saker han stoppat i sig under sin livstid. Inte ska väl lite choklad få honom på fall?!

Han verkar ännu må prima. Annat är det med mej som har rinnsnuva jag inte får stopp på. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag kan inte minnas när en december var så kall och snöig som denna. Varenda dag rasar flingor ner, ibland smått och regnblandat, andra dagar är flingorna fluffiga och stora. Men idag tyckte jag mej märka att mörkret vänt, jag var ute med Sniffen vid tretiden och kunde se handen framför mej!

Efter vår lilla förtroendekris känner jag mej väldigt nära Sniffen igen. Han har varit fantastisk den senaste tiden och säkert haft det långtråkigt medan jag varit sjuk och sängliggande och så fort jag kvicknat till har jag umgåtts med familjen och lämnat honom ensam hemma. Ändå har han varit lättsam och snäll och det känns som om han blivit mer lyhörd för mej, mer kontaktsökande och söker mitt gillande. Hur blev det så? Tydligen gör jag något rätt. Nu känner jag att det här är en hund jag vill ha och som det är värt att jobba vidare med!

Han är så söt och rar, klättrar upp på mej och vill vara nära när han kämpar med sina tuggisar eller leker med sina leksaker. Det är nästan så att han bjuder in mej att kampa! Han som aldrig varit mycket för sånt verkar nu ha fattat grejen. Ibland hör jag honom tugga och undrar vad han hittat. Vaaad gööör duuu frågar jag och då kommer han nära med slokande snällöron. Visserligen släpper han inte genast när jag säger loss men han kommer nära och låter mej gräva i munnen. Härom dagen hade han hittat en bit av en stekspade i plast som sprängdes i mina händer och tyvärr knaprade han i sig en bit av den. Idag tvingade jag loss något som visade sig vara en bit av ett tuggben så den fick han naturligtvis genast tillbaka. Men grejen är ju att han enkelt kunnat slinka undan och hållit sitt byte hemligt, istället skyndar han till mej när jag låter sur! Det finns nog många välartade hundar som inte skulle acceptera att man gräver godbitar ur munnen på dem. Det finns nog många “problemfria” hundar som skulle få krupp av att inte få sin dagliga motion och träning, som skulle hitta på hyss eller få beteendestörningar som att jaga sin svans eller jucka på allt och alla. Det är väl den positiva sidan av att titta på tv-program med hundtränare - man får se att hundar utan Sniffens bakgrund kan bete sig minst lika illa! Det tar sig bara olika uttryck och dessvärre har Sniffen “valt” ett av de minst accepterade uttrycket för sin frustration. Det är inte lätt att leva med men livet är inte rättvist på något sätt! Man får vissa saker tilldelat sig och det är bara att göra det bästa av det. Jag älskar min hund! Jag är inte redo att ge upp än och just nu kan jag verkligen uppskatta alla hans positiva sidor.

Jag vill verkligen tacka er alla för ert stöd! Alla kommentarer har varit så värdefulla - även om jag inte orkat svara och bemöta dem på en gång. Jag har behövt låta allting sjunka in, bearbeta allt och försöka se det hela med mer objektiva ögon. Att få ta del av hur andra resonerat kring sina egna djur när problem uppstått har nog varit viktigast av allt. Ibland är det svårt att veta vad som är realistiska förväntningar, självklart önskar man en felfri tillvaro på alla sätt och ingen ska ju behöva plågas i onödan. Men det måste finnas en acceptabel tillvaro mellan dessa ytterligheter. Frågan är bara vad man kan tänka sig att kompromissa med eller lägga ner en massa tid och energi på att försöka förändra.

Jag vill inte skiljas från Sniffen. Så är det bara. Jag ska försöka att inte hetsa upp mej över hur mycket jobb vi har framför oss utan acceptera att just nu är det vinter som gäller. Vi ska undvika köldkramp och andra tråkigheter och fokusera på skojiga aktiviteter när omständigheterna är de bästa. I vår blir Sniffen en mogen treåring. Jag tycker mej märka att ju äldre han blir, desto lugnare och tryggare blir han och det gör honom lättare att få kontakt med och träna. Jag ska inte forcera detta. Jag hade inte chansen att träna honom som valp och fick en hispig unghund som var svår att nå fram till. Nu är förutsättningarna bättre, tror jag! Man kan lära gamla hundar att sitta! I Sniffens fall är det ju inte repertoaren av tricks som måste utökas, det tränar vi  ju bara för skojs skull. Det viktiga är att han blir en trygg och stabil hund och det lär man inte in på samma sätt, tror jag. Tricken har varit en väg till att jobba upp kontakten, så helt värdelöst är det ju inte. Vår kommunikation blir ju faktiskt sakta men säkert bättre.

Nu ska jag sluta tjata om Sniffen. Tänkte bara att det kanske är några av er som undrar hur tankarna gått och om jag kommit fram till något och ja, nu vet ni. Tack alla söta människor som engagerat sig!

Sverigesyrran hade bestämt att “karlarna” skulle gå ut på krogen ihop medan vi “damer” skulle ha trevligt hemma med barnen. Farsan fick dra iväg med sina två svärsöner medan syrrorna, morsan och jag stannade med de båda lillflickorna och som extra bonus var både bästisen och en livslång vän till familjen med. Ytterligare två väntades men hade insjuknat.

Vi åt och drack, de av oss som kunde. Vi pratade graviditeter, förlossningar och sjukdomar och allt mellan himmel och jord och hade trevligt. Karlarna vinglade in tidigare än väntat och överraskade oss och bästisen och jag smet iväg hemåt.

Jag funderade på att låta Sniffen springa lite lös, som han fått göra vid ett par sena nätter men ikväll blåste det och det hördes diverse billjud som gjorde Sniffen skärrad. Han drog som en oxe i kopplet och jag tyckte det vore osmart att släppa honom i det tillståndet. Han var så hispig att han inte ens ville kissa, han ville bara in igen. Jag fick “övertala” honom att lyfta på benet och när han äntligen gjorde det lyckades jag på nåt konstigt sätt sno in toppen på ringfingret i kopplet. Just då bestämde han sig för att dra mot hemmet igen och vips tappade jag kopplet och han var lös. Han stack iväg tio meter och jag tänkte att nu smiter han in i växtligheten och jag får inte tag på honom förrän han är klar om tio minuter men han tvärstannade och glodde på mej… och vände tillbaka! Jag kallade och han kom in till mej! Visserligen vägrade han ta godiset och drog mej mycket målmedvetet mot dörren och jag var faktiskt så lättad att jag lät honom hållas. Av två onda ting väljer man det minst onda.

Sniffen fick en “tjurmuskel” i julklapp och som ni säkert vet vid det här laget är det en omskrivning för tjurpenis. Varje gång jag ser honom gnaga på den får jag för mej att jag måste blogga om det för att få skriva “Sniffen har fått kuk ikväll” i rubriken. Som ni ser lyckades jag låta bli, hur frestande det än var!

När jag lämnade hemmet tidigare åkte jag hiss med ett par som var på besök i huset och deras två små hanhundar. “Den ena är vi fodervärd åt så han åker iväg ibland för att para och när han kommer hem är han sååå mallig och den andra känner ju att det luktar löptik om honom och blir så avis! Han har navelbråck så man ska egentligen inte avla på honom men vi har tänkt att nån gång ska han också få prova. Ja, han ska också få prova en gång.” Jag skrattade artigt och lät bli att kommentera hur idiotiskt jag tyckte det lät att para en hund enbart för den skojiga erfarenhetens skull. Vilka idéer folk har!

Utan vare sig parning eller avel ska jag och min kastrat bädda ner oss för natten, stackars stackars oss. Jag tycker det är alldeles lagom att vara moster, gudmor och matte. Fast det är klart, jag kan nog tänka mej att skaffa karl utan avelssyfte, för jag har inget behov av att yngla av mej. Men tydligen går man ju miste om något om man inte får “prova”… Och nu var det ju så längesen sist att jag knappt minns hur det gick till. Så ok då, jag kan väl tänka mej att prova nån gång.

Tv gör helt rätt i att visa Sagan om ringen, Harry Potter och Narnia i juletid. Det känns helt rätt med sagoväsen och fantasi nu. När det sen följs upp av Michael Jackson och Tina Turner känns det helt riktigt. Fast jag kan inte låta bli att förundras över the king of dork - vad sjutton är det som gjort honom så älskad och beundrad? Jag har så svårt för att ta folk på allvar när de envisas med att greppa sig om skrevet i tid och otid. Det konstiga är att han gör det på scenen och ingen av hans äldre bröder påpekar det olämpliga i detta, fast själva har de självbehärskning nog att inte känna efter om den är kvar.

Jag har firat jul med familjen och det har inkluderat kräftskiva. Ja det är lustigt hur det kan bli, men amerikasyrran och hennes man är skaldjursälskande vegetarianer och man måste hinna klämma in alla viktiga svenska traditioner medan de är här. Vi ska ha ettårskalas för den lilla, det får vi kanske kombinera med midsommarfirande?

Det tar på krafterna att vara social. Jag har haft migrän och känt mej illamående. Stressad och tydligen inte helt frisk fast kopporna är på väg bort nu. Julmaten har inte smakat och jag vill hellre ha kinamat nu. Vi hoppade över potatisen och det slog mej hur salt allt på julbordet är! Jag fick skeda upp créme fraiche för att lugna tungan. Mitt bidrag till julbordet var misslyckad julvört, godis och en lingoncheesecake som blev godkänd. Jag fick med lite sånt hem, tillsammans med saffransskapelsen. Och mammas goda köttbullar!

Idag tog vi familjeporträtt, vilket inte var det enklaste! Tre småttingar som inte var med på noterna, ett antal vuxna som var bakis eller sovit dåligt pga att alla småttingar gråtit under natten… osv. Egentligen ett projekt dömt att misslyckas men har vi tur så går det att redigera ihop en fin gruppbild även om man måste klistra in folk från olika bilder. Och mina koppor och blemmor måste trollas bort! Det slog mej att jag bekymrat mej så över dem när det jag egentligen kommer haka upp mej på är min fetma! Nåja, efter nyår blir det nya tag, har jag ju tänkt.

Imorgon blir det mer umgänge. På tisdag åker amerikafamiljen över atlanten igen och det kan dröja år tills vi ses igen. Nästa gång kommer lillflickan (ja båda, förresten) kunna både gå och prata! Jag kommer fortfarande vara den ensamstående kufen med hund. Fast kanske har det blivit nåt slags ordning på mitt liv, vem vet. Och kanske har jag fått ordning på Sniffen. Han som just nu är så ljuvligt söt och de senaste dagarna verkar börja kommunicera genom kopplet! Mer lyhörd och följsam än vanligt ute. En himla fin räka! Han är så tålmodig och snäll trots att jag inte kunnat erbjuda särskilt mycket skoj sedan jag blev sjuk. Det har varit så skönt att få komma hem till honom när jag fått nog av umgänge med tvåfotingar. Han är glad att se mej men tvingar sig inte på mej och ställer inte en massa frågor eller kräver att jag ska göra eller vara på ett visst sätt. Vi kurar under täcket och han ligger tyst när jag kurerar min migrän. Han har kanske inte så mycket val men jag är glad att han finns här hos mej.

Det är konstigt hur alla högtider verkar förlora sin betydelse. Hur man vänjer sig vid att glida ifrån sina närmaste. Att dagarna blir monotona, att tillvaron i stort saknar mening. Jag är så oerhört trist som person, utan tålamod, utan värme. Utan närvaro. Jag har varken ork eller engagemang. Det kanske är det som gör mej så trött, det tar på krafterna att bjuda till och göra sig trevligare än man känner sig. Ingen vill ju bli utstött. Ingen vill känna sig oönskad. Men det är inte lätt att fejka trevlighet och charm när man känner sig tom inombords. När allt man känner är skuld och dåligt samvete.

Ja det är tungt nu men det brukar bli bättre till våren. När livet återvänder i naturen. När gräset blir grönt och blommor slår ut. Det är bara fem månader kvar! Det ska jag nog kunna sova bort.

En bantande hund är en hungrig hund. Han har alltid respekterat min mattallrik men när magen kurrar är det förstås svårt! På senare tid har jag lagt mej till med vanan att låta honom slicka rent min tallrik när jag ätit klart och därför har denna syn blivit allt vanligare. Han lägger sig på mattan framför mej och väntar tålmodigt men så fort han hör att jag lägger ner besticken sätter han sig i givakt.

Ja, svårare än så är det inte att lära in en ovana! Fast jag tolererar det. Hade han klängt på mej och dreglat hade jag blivit sur, men att ligga på mattan och se ynklig ut kan jag leva med. Och kolla sista bilden, anar man inte en midja där?

Igår kväll frös jag. Jag fick klä mej ordentligt och byta från det tunna sommartäcket till ett tjockare! Idag när jag vaknade hittade jag en ny vattkoppa precis vid kanten på naveln. Jag har kanske fått fler nya, det vet jag inte, den utmärkte sig via sin placering så den la jag märke till.

Mamma och mina systrar for iväg till Tuna Park för att shoppa. Utan mej, trots att vi kommit överens om att de skulle ringa. När jag ringde hem till mina föräldrar var bara farsan där med en snubbe som installerade ett hemlarm. Efter inbrottet känns det plötsligt välmotiverat med rörelsedetektorer i huset. Jag fick ringa mamma på mobilen och fråga om de glömt bort mej och det hade de ju.

Å andra sidan fick jag snart migrän och ägnade dagen och kvällen åt sömn och vila så jag hade kanske inte orkat iallafall. Efter en runda med Sniffen - som var så lugn och foglig så det var nåt helt otroligt - kikade jag in på loppisen intill. De har lite nya prylar också, inredningsdetaljer i shabby chic stil och jag hoppades kunna hitta lite sistaminutenjulklappar där. Det gjorde jag inte. Hittade en massa till systersonen som jag redan köpt en massa åt, så det fick ligga kvar. Det är ju mina systerdöttrar som jag måste hitta nåt åt. Jag har ju pysslat lite men är inte alls nöjd och orken och inspirationen lyser med sin frånvaro.

Jag vill bidra med något men känner mej stressad som fan! Och mår pyton över hela situationen. Läste dessutom ett blogginlägg om en “pinscherincident” och det var en påminnelse för mej om vad jag egentligen har att ta itu med. Det om något är ju en påminnelse om min otillräcklighet! Min älskade Sniff.