En tur i skogen med Emma och Lucas. Emma hittade svamp, det gjorde inte jag, men vi båda hittade flera fästingar på våra hundar.

Sen blev det en liten fotosession på kvällen med unge lord Greystoke och onkel Brunius, amman.

Jag var lite tagen, det här var den första incidenten jag sett mellan dem och jag var förvånad över hur laddad stämningen var. Sniff låg stilla, men helt stel med öronen halvresta och han verkade vänta på att Sillen skulle våga sig fram. När katten väl gjorde det mörknade hans blick och öronen la sig plattare och jag röt nej åt honom igen, ställde mej med händerna i sidorna framför honom och blockerade hans synfält. Sniff verkade förstå åthutningen och efter en stund blev pupillerna normalstora och han började smacka lugnande. Öronen antog normal position. Jag satte mej bredvid och så fort jag såg minsta tecken på aggression så nejade jag igen.

När Sillen lugnat ner sig började han försöka roa sig, fast nästan helt ljudlöst på betryggande avstånd. Sniff la sig att sova bredvid mej i soffan och verkade faktiskt trött. Sillen kom sen och la sig på armstödet på andra sidan om mej och när jag klappade honom började han spinna. Ljudet fick Sniff att lyfta på huvudet och se vaksam ut. Och det kändes inte alls bekvämt att sitta mitt emellan dem just då kan jag säga! För den spinnande Sillens första impuls brukar ju vara att gå och slingra sig om Sniffen. Så även denna gång. Katten hann inte mer än att sätta framtassarna på mitt ben när Sniffen, med huvudet över mitt andra ben, krökte på överläppen med största missnöje. Nej röt jag igen och båda ryggade tillbaka.

Sniff kurade ihop sig bakom min rygg och somnade om medan Sillen sökte sig högt upp på sin utkikshylla. Och jag undrade hur länge surheten skulle hålla i sig. Var smekmånaden över nu? Idag var det 4 veckor sedan Sillen flyttade in.

Efter denna tupplur verkade allt groll bortglömt. De betedde sig som vanligt mot varann men jag undrar om Sniff kanske inte har samma överseende längre, för Sillen växer snabbt och kanske inte längre kan betraktas som en oskyldig bebis. En störig tonåring kan ju vem som helst få vredesutbrott på. Ska bli intressant att se hur det blir med snuttandet efter denna sammandrabbning!

Jag gick och ställde mej i köket för att diska när Sillen svansade efter och tog sikte på spisen. Jag har bestämt att han absolut inte ska få vara på diskbänken och dittills aldrig sett honom ta sig upp. Men nu lyckades han och jag lyfte ner honom med blöt diskhandske. Han funderade ett tag och gjorde sen ett nytt försök och denna gång petade jag bryskt ner honom med diskborsten! Efter det satt han ganska länge och kalkylerade riskerna med ett nytt försök och efter några finter gav han upp och skred nonchalant därifrån. Bra det, jag vill verkligen inte att han ska hoppa upp och bränna sig på en het keramikhäll! Såna tendenser måste stoppas till varje pris.

Istället gick han in till badrummet och sysselsatte sig med toaborsten… Säga vad man vill om dessa fantastiskt vackra, gosiga och charmiga husdjur, men fräscha och hygieniska är de inte! Och det gäller både hund och katt. Det ska man ha klart för sig.

Men spännande är det nästan jämt.

Vädret var så vackert så vi satte oss ner för att prata och plocka fästingar på våra djur. Lucas höll sig nära medan Sniff utforskade markerna. När Emma blåste i ett grässtrå hörde vi en vissling till svar och Emma gick för att undersöka läget. Det var en tjej med en lös hund sa hon, så jag kopplade Sniff. Men när det inte kom nån började vi speja bortåt… och fasen vad silhuetten långt där borta var lik en pinscher! Vi beslutade oss för att gå dit.

Och det var en kvinna med en svart pinschertik som kallades Odessa och kom från Quebec’s kennel. Vi bjöd dem förstås att komma på pinscherträff men eftersom nästa träff inte är spikad var det ju inte så lätt! Nå, vi berättade iallafall att det är söndagar kl 13 i Kungsbyn som gäller, även om det nu kanske inte blir varje vecka i fortsättningen.

Sniffen tyckte Odessa var supersöt och ville gärna hoppa in i bilen med henne nr vi skildes åt. Men han kunde till slut slita sig och följde med åt vårt håll. Rusade lite mer som en galning, kom åt på fältet och hade svårt att hitta tillbaka till vägen och hade sig. Plötsligt såg vi Lucas på väg ner i vattenhålet och Emma vrålade “NEJ! NEJ!” innan vi kom fram och såg att Sniffen hade plurrat och inte kom upp. Kanterna var branta och han fick inte grepp nog att kunna dra upp sig själv. Så medan Emma garvade vinglade jag ner i gropen för att försöka få fäste och nå att greppa om halsbandet att dra upp jycken. Upp for Sniffen och med honom den härliga odören av stillastående vatten. Jag tittade upp och såg på skylten att det var ett fornminne kallat Jungfrukällan. Ok, bra att veta om man går där fler gånger! Annars var det ju alldeles utmärkt att promenera där!

Jäkla stinkdjur! Men solen sken och Emma hade en handduk i bilen så jag kunde torka av det värsta innan vi åkte vidare. Vi hamnade på Djurmagazinet och jag som dagen innan storhandlat på Ö&B var glad att jag hittade exakt samma kattunnel som jag köpt. På Djurmagazinet kostade den 239:- och på Ö&B 59:-. Den enda skillnaden var att på den dyrare kartongen fanns ett varumärke tryckt som saknades på den billigare. Och fast jag dagen innan köpt en massa djurprylar och snask kunde jag inte gå tomhänt därifrån, så det blev torkade kycklinghalsar och ett bogblad att pressa in i godishyllan hemma.

Sniffen ställdes på vågen: 14,35 kg och Lucas vägde 32. Inte undra på att jag tycker det är besvärligt att hålla dem båda i koppel! Sniffens vikt och styrka är precis lagom för mej, mer skulle jag inte vilja hantera på daglig basis, jag är helt enkelt för klen!

Hemma var det upp till bevis då jag fick bära Sniff till badkaret och ge dubbla schamponeringar. Som jag trodde tyckte Sillen det var superintressant, jag kanske skulle ha slängt i honom också? He he. Nu sover Sniffen så gott under täcket och intill ligger Sillen och sussar. Tycker det är så roligt att Sniffen är mycket mer om sig och kring sig än Sillen när det gäller sovplatser och värme.

Känner mej på hela taget ganska nöjd för tillfället. Får försöka njuta av det medan tid är!

Träffarna är kul, både för människor och djur! Tycker det kan komma lite fler till denna underbara hage!

När Sillen är för påstridig med sitt snuttande och Sniffen fått nog avlägsnar han varsamt Sillens huvud och lägger det i en låda i köket. Neeeeeeeejdå! Men han får in hela kattungehuvudet i sitt gap och försöker flytta snuttaren från sin söndersugna hals.

Och när Sniffen lagt sig att sova under täcket längtar Sillen efter att han ska komma ut. Ibland verkar han försöka dra fram honom i svansen. Orkar man inte det får man väl gnaga tills man får en reaktion.

Hur trivs du här Sillen?

Sillen: - Det är ju kalas! Jag har allt jag behöver! Fönster att sitta och speja i, mat att äta och en låda att skvätta sand ur! Och så har jag fått en så underbar fostermamma!

Hur känns det för dej Sniff?

Sniff: - Måste jag säga det när han hör? Jo det är väl bra för det mesta… Han stoppar sitt huvud i min matskål när jag äter, han är lite klen när vi ska brottas och så hänger han som en igel på halsen när han inte jagar min svans.

Sillen: - Du drar mej i svansen du också, så vi är kvitt!

Sniff: - Men samtidigt är han ju bara ett litet barn, nån måste ju pyssla om och vaka över honom.

Jag har märkt att du verkar tycka ett rum är roligare än det andra, kan du berätta om det?

Sillen: - Badrummet är min favorit! Om jag hör att du går ditt galopperar jag efter, tar ett skutt upp på badkarskanten och därifrån når jag handfatet. Där spionerar jag lite, för efter du är klar på toa brukar du tömma min låda. Det är så spännande att jag hoppar över på din rygg för att kunna titta närmare. Och när du tvättar händerna vill jag gärna vara i handfatet trots att det skvätter lite otäckt. Men blöta tassar bekymrar mej inte nämnvärt. Handfatet är ett jäkligt coolt ställe att ligga i.

Sniff: - Jag ryser när jag hör det där, jag går inte in frivilligt i badrummet! Fi fan! Jag har så dåliga minnen av badkaret.

Sillen: - Badkaret som är så kul! Visste du att det finns en kedja där som låter ascoolt? Den kan man busa med!

Jag har märkt att ni har lite olika inställningar till mat…

Sniff: - Mat är gott!

Ja, vad har ni för favoriträtter? 

Sniff: - Allt man kan stoppa i munnen.

Och du då Sillen?

Sillen: - Tja, jag vet inte… jag har inte riktigt bestämt mej än. Det är väl lite som vinprovning, först bedömer man färgen och doften innan man sätter tungan mot det. Känner lite på konsistensen innan man nosar igen, slickar, smakar. Efter några tuggor kan man gå undan ett tag och låta aromerna spridas i munnen och nån timma senare är det dags för andra bedömningen. Man behöver ju inte göra som “vissa andra” som inhalerar maten.

Sniff: - Mat är gott. All mat är gott. Det är helt onödigt att smaka innan man sväljer. Väntar man för länge kan “nån annan” ta maten ifrån en.

Sillen: - Äsch, jag vill ju bara nosa och ta ett litet smakprov! Jag är liten i maten, mest nyfiken.

Ni har olika åsikter om hur och var man ska sova också.

Sillen: - Jag kan sova i soffan, uppe på ryggstödet, på fotpallen, på fönsterbrädan… mitt nya favoritställe är ovan på bokhyllan.

Sniff: - Jag sover helst i mitt hörn av soffan, under mitt täcke.

Sillen: - Jag tycker du är så trååååkig när du gör det! Jag kommer ju inte åt att snutta!

Går du inte in under täcket då?

Sillen: - Jag har väl provat men det är inte för mej. Lite för varmt. Men jag lägger mej gärna ovanpå täcket så han ska veta att han inte kommer undan. Skymtar jag lite halsskinn så sticker jag genast dit och snuttar!

Du är väldigt tålmodig du, Sniff. Säger du aldrig ifrån?

Sniff: - Jag morrar när jag gnager på ben, det lyssnar han faktiskt på. Och ibland när jag inte vill att den lille vampyren inte ska suga sönder min hals. Då backar han men brukar inte ge sig förrän jag gett upp och låter honom hållas. Jag brukar försöka avbryta genom att stoppa hans lilla babyhuvud i mitt gap, men han fortsätter bara spinna. Jag får helt enkelt gå därifrån för att vara ifred.

Ja, ibland söker du skydd hos mej.

Sniff: - Ja, du håller min svans så han inte kommer åt den. Och så når han inte att snutta då heller.

Det låter som det är lite jobbigt för dej.

Sniff: - Ja! Fast det är kul också. Himla kul. Han är skoj att busa med, vi turas om att jaga varann och ibland lattjar vi med samma leksaker. Jag gillar möss som piper… Fjädervippan är rätt skoj och den där grejen som hänger i ett resårband från taket.

Sillen: - Mina klöspelare då? För dem har jag verkligen börjat uppskatta! Eller att rusa omkring på alla möbler?

Sniff: - Nej. Verkligen inte. Men jag uppskattar att du inte använder klorna på mej!

Sillen: - Sånt gör inte jag! Och förresten så älskar jag dej!

Sniff: - Humhrmh… ser att du har lite smuts i pälsen, kom hit får jag tvätta dej!

- Neeeej, inte riktigt! Hennes ögon glittrade när hon mötte pappans nöjda blick och fortsatte: jag tycker det är läge att testa något nytt, som jag tror vi alla kan ha glädje av.

Inför sina förstummade barn berättade mamman att hon alltid drömt om att få ha en egen lite farbror med skägg och Wilma kunde inte hejda sig utan skrek rätt ut. Hon ville inte ha en farbror boende hos sig! En livlig diskussion utbröt och den avslutades med att mamman såg fullständigt bedrövad ut och med gråten i halsen avslöjade hon att ” i vilket fall är det redan bestämt, vi har redan kommit överens om att hämta Birger på fredag efter jobbet”.

Mycket riktigt flyttade Birger in, en pensionerad NO-lärare med skägg. Mamman lobbade ivrigt för honom med förtjusta utrop som “titta hur gullig han är när han tufflar omkring i sina tofflor” men Wilma lät sig inte bevekas. Hon tyckte inte om att behöva dela tv-soffan med Birger, att han följde efter henne ut i köket och tittade bedjande på henne eller hur uppmärksamt han verkade lyssna på hennes telefonsamtal.

Pappan brukade komma in på Wilmas rum för att fråga om hon inte ändrat inställning nu när hon träffat Birger och sett att han inte var till besvär, men Wilma tyckte visst att han var till besvär! Han luktade konstigt, hårade ner i handfatet och hon snubblade alltid över honom när hon klev ut ur duschen. Dessutom verkade han få all uppmärksamhet, mamman var alltid ute och promenerade med honom i timmar efter jobbet. Och vad värre var, mamman hade ringt hem och sagt att hon skulle bli tvungen att jobba över och bett Wilma ta ut Birger och aktivera honom! Som om hon inte hade nog med sitt eget! Hon hade ju inte bett om att få en farbror i hemmet!

Att skaffa hund är att skaffa en familjemedlem och det är något man måste vara överens om i familjen. För den som inte vill ha hund måste det vara olidligt att bli överkörd av andra. Jag läste en forumtråd startad av en tjej som var så upprörd och besviken på att hennes föräldrar inte tyckte hon skulle skaffa hund. Alla deras invändningar tyckte hon var bagateller och hon ville ha råd om hur hon skulle få sina föräldrar att ge efter. Det var då denna jämförelse dök upp i mitt huvud. Ett barn kan ju lätt tycka att om det tar fulla ansvaret för djuret i fråga så behöver ju föräldrarna inte lida av det, men riktigt så enkelt är det inte. Och vad är väl en värre tanke för ett barn än att en  gubbe flyttar in? Haha, ja, en lite larvig jämförelse men hon skrattade faktiskt åt den. Sen visade det sig att hon var mycket äldre än jag trott och inte ens bodde hemma hos sina föräldrar längre, så jag fick ge ett helt annat svar efter denna upplysning. Men då hade ju den skäggige farbrodern redan bosatt sig i mitt huvud, så jag tänkte att jag får väl dela med mej av honom till er här.

- Vad betyder det här, frågade jag genast. Emma skrattade åt att jag var så “skadad” av att vilja tolka alla beteenden à la hundspråk och menade att hästen bara kliade sig. (Det kunde ju vara ett försök till “dominans”!) Ida sa att så skulle hästen inte få göra, för hon som är så liten skulle ju slungas iväg flera meter om han gjorde så på henne.

Idag var vi i skogen och inte heller denna gång hade jag med kameran, men jag hade åtminstone fått med mej mobilen för några suddiga bilder. Hundarna trivs så bra ihop, är så på samma nivå och har så kul när de får springa lösa i naturen. Sen är det en tydlig skillnad i lydnad och benägenhet att hålla sig nära sin ägare, men det är en annan sak. Inte en kantarell stötte vi på den här gången, trots att vi försökte locka på dem.

Så skönt för Sniffen att få vara HUND och inte kattmamma.