Nej, jag är inte besatt.

Jag är ständigt inloggad, men är inte särskilt aktiv! Jag väntar mest på att gamla bekantingar ska ansluta sig så man kan pejla läget med dem. De flesta applikationerna är tråkiga och de roliga strular.

Jag vet inte vad de sysslar med, de som anser att Facebook är en besatthet. Förmodligen “springer” de runt och biter varann. Jag försökte jag också, men la ner direkt.

Men det roliga är som sagt när gamla ansikten dyker upp. Folk man inte sett på år och dar och inte har nån aning om var de finns eller vad de gör. Det svåra är att söka efter dem. Hur gör man när man inte ens känner igen sin egen hemstad i söklistan? Det är svårt att hitta folk bland tusentals med samma namn och dessutom har jag ett uselt namnminne. Jag förlitar mej på att folk vågar ta kontakt med mej istället! Längtar inte alla efter att berätta för mej om sina förehavanden i livet? Jag hoppas det.

Sissela Benns bloggpostrubrik har etsat sig fast. Den lyder “jag älskar mig själv mer än en hund hade älskat mig” och det är provocerande träffsäkert. Vem älskar en så ohöljt och förbehållslöst som ett husdjur? Kan man bli så älskad av en människa? Klarar man att älska sig själv så?

Ibland kikar jag lite på Törnblomskan när hon pratar om självkänsla och sist greppade hon tag i sina “volanger” och sa att man måste lära sig att acceptera hur man ser ut och att hon faktiskt kan se sig själv naken och älska sin kropp.

Vidare pratade hon med två gäster som kämpade med viktminskning och där handlade ätandet om ett sätt att straffa sig själv. Den ena kvinnan hade gått ner 30-40 kilo flera gånger, men fick alltid tillbaka vikten igen. Och så skulle det fortsätta vara, sa Mia, tills hon började träna och äta riktigt av kärlek till sig själv, istället för av hat mot den egna kroppen. (Min formulering.) 

Min inställning har varit att kroppen måste kuvas och späkas i form. Ett föraktets tortyr eftersom kilona är kroppens svek, den har ju förrått mej.  Inget skulle vara mej mer främmande än att behandla kroppen med kärlek och respekt, som mitt eget heliga tempel. Att med ömsint omtanke vårda och sköta den, att med omsorg välja vad jag stoppar i den.

Jag tröstar nåt lustcentrum i hjärnan med diverse gifter som jag hänsynslöst låter kroppen försöka ta hand om. Jag sitter dåligt, sover obekvämt, jobbar i fel ställning, jag rör mej för lite, underhåller inte musklerna, tränar inte hjärnan, jag låter mej förfalla. Och jag suckar bara åt det vrak som är jag. Min stackars vanskötta kropp.

Varför älskar jag mej inte? Varför plågar jag mej så? Mitt självförakt är erbarmligt.

Så längtar jag efter ett litet husdjur, eller rentav en man, som ska älska mej själv sådär fullkomligt, fast jag själv inte gör det. Om jag hade nån som älskade mej vanvettigt behöver jag väl inte älska mej själv?

Vansinne. Jag fattar ju att det är nåt fel på hur jag resonerar med mej själv om mej själv. Det är första steget. Den enkla steget. Nästa är att göra något åt det.

Vill jag det? Och isåfall: varför?

De senaste dagarna har jag stått framför spegeln och försökt se mej ur olika vinklar. Jag har nämligen upptäckt ett misstänkt blänk precis vid  hårfästet.

Med färgat hår i två nyanser, en ljus och en mörk, så har jag försökt hålla koll på utväxten. Är min naturliga hårfärg mer lik den ljusa eller mörka? Fast håret växt en bit måste utväxten ha kamouflerat sig bra både i det ljusa och det mörka partiet, för jag har inte sett nån uppenbar och skarp gräns.

Men så var det detta med blänket i luggen.

Jag har kikande studerat det i fritt och tillplattat tillstånd. Jag har känt på det för att undersöka om det är misstänkt grovt och styvt. Efter några dagars studier måste jag dra slutsatsen att blänket är kroniskt och att jag vid 37½ års ålder fått mina första gråa hår.

Det bekommer mej inte särskilt, å andra sidan är jag inte fnissigt glad som min mamma var när hon upptäckte sina första gråa hår. Att bli sänkt är onödigt, jag har färgat håret hela mitt vuxna liv, men det är en skarp påminnelse om att jag inte är nån ungdom längre. Jag måste embrace my tanthood. Tantness.

Jag har anslutit mej till de grå tinningarnas distingerade samfund. Dammit.

Nu har jag lagt in en gammal klassiker, den om sex och snusk - film kontra verklighet. Om du missat den kan du läsa här!

Vad är det främmande land jag kommit till? Människorna här är svåra att begripa.

En skivbolagsdirektör plockar kantareller och hämtar tidningen naken. Han blir politiker, programledare och ger ut en bok skriven av någon som kallar sig kristi brud. Programledare blir även Gudrun Schyman, i det land där programledare inte tillåts bära slöja för att hon ju måste vara neutral.

Ändå är det helt ok att utmåla en rondellhund som profet. Den största religiösa ikonen i universum (efter The Big Guy) som inte under några omständigheter får avbildas och när det ändå görs blir det i form av en smutsig byracka. Vem kan ta illa vid sig av det?

Ingen sund och normal människa iallafall, enligt folkslaget lagom. (Men hur kan det kallas konst att framställa Jesus som aidssjuk homosexuell?) Den som reagerar överdriver. Religiositet är tvärfel, andlighet light är inne. Man får tro på Feng Shui och Anna Skipper, men där går gränsen. Och änglar, förstås. Om man inte är prinsessa alltså.

Man vill förbjuda slöjor. Tvång och förbud för att motsätta sig ett förmodat påbud. Så rättvist att man förbjudit svenska brudar att föras fram av sina fäder. Sen ollar stureplansprofilerna prästkandidater i varandras rum. Är cirkeln sluten där?

När tjejerna själva kallar sig horor ska ingen gå omkring med slöja och verka skenhelig. Kom ner på jorden! Det finaste människor kan göra med varandra är att spotta varandra i ansiktet och dra loss hårtussar. Till man och kvinna skapade han dem, och hon ska föda sina barn under stor smärta.

Lagomfolket respekterar och fruktar ingen. Vem skulle förtjäna att hedras? Ingen vi känner. Ingen vi hört talas om.

Det är chockerande när en kvinna säger att hon inte vill ha barn. När jag själv var barn i bokslukaråldern så var det ultimata att ha en pojke och en flicka. Helst skulle pojken vara två år äldre. Själv önskade jag mej en storebror, för det visste man ju att han skulle beskydda en. Så gjorde ju storebröderna i böckerna. Tills man träffade sin två år äldre make som tog över den uppgiften.

Jag lyckades aldrig se mej så som jag tycker en mamma ska vara. Inte heller fick jag nåt inre begär att föda och uppfostra egna barn. Det är inte så att jag tycker illa om barn, inte alls! Barn är fantastiska. Men de är formbara och har rätt att begära mycket från sina beskyddare. Jag tycker att föräldraansvaret är stort, större än vad många föräldrar verkar tycka. På samma sätt som att alla hundägare inte passar att ha hund, eller bilförare ha bil. Många lever i förnekelse, som ni vet.

Jag är inte en av dem. Jag känner mina begränsningar.
Och det är inte så att mina krav är orealistiskt höga.

Ändå är den spontana reaktionen att “men du skulle vara jättebra som mamma” när jag säger att jag inte kommer skaffa några barn. Jag tystnar då, för om jag börjar argumentera kommer hyllningsorden fortsätta hagla över mej. Som om jag just sagt att jag var tjock och goda väninnor skulle övertyga mej om att det var jag inte alls!

Sen får föräldrar något drömskt i blicken och talar om att inget kan mäta sig med kärleken till det egna barnet för att jag ska förstå vad det är jag går miste om. Nå, det får väl vara så. Jag får leva med halvt hjärta utan att ha upplevt den kärleken i sin renaste och mest bejakande form.

Om jag inte föder ett barn lite snabbt och dumpar det i soptunnan innan det jobbiga börjar. Eller så får jag skynda mej att dö innan jag upptäcker hur meningslös min tillvaro som barnlös är. Så får man inte skämta förstås.

Låt mej bara slippa bli förälder. Utan skuldkänslor. Jag är inte sämre vetande för att jag valt bort något andra tycker är fantastiskt.

Finns det smyckespysslare bland mina läsare? Isåfall tycker jag att vi ska förenas och dela med oss av våra bästa länktips! Främst jagar vi väl alla den billigaste och bästa leverantören?

I min stad finns bara Panduro att tillgå, och som ni alla vet svider det i en fattigs plånbok varje gång man varit där. Nu har jag “äntligen” hittat Slöjd-detaljer, men mitt sökande slutar inte där.

Jag kommer att beställa varor från USA. Som ni säkert känner till är det inte många företag som skickar utomlands, men jag kommer att gå via min syster i Chicago. Den som är snäll och betalar för sig i förskott kan få utnyttja tillfället att beställa åt sig själv.

Det är nu bargain-huntandet börjar. Ge mej tips så ordnar jag en fin länklista åt oss!

I did not have sexual relations with that woman. - B Clinton
 

När Madeleine McCann försvann i våras skrev jag att det var något som inte stämde. Nånting med föräldrarnas beteende osade katt. Nu, många månader senare, kommer anklagelserna mot dem. Man ska inte vara för snar med att dra några slutsatser och jag har försökt avvakta tills saken närmat sig rättegång, men nu kan jag inte hålla mej längre.

Droppen ser ut såhär: “De är positiva och jobbar hårt för att hitta Madeleine och rentvå sina namn. De vet att de är oskyldiga.” (Länk)

Det finns få uttalanden som pekar på skuld så mycket som “jag vet att jag är oskyldig”. Är man oskyldig säger man att man är oskyldig, inte att man vet att man är det.

- De säger att jag är en skitstövel, men jag vet att jag är snäll.
- Det spelar ingen roll vad andra säger, jag vet i djupet av mitt hjärta att jag kan sjunga/är Sveriges president.
- Jag vet att jag är oskyldig, för jag kan inte minnas att jag gjort det.

Guilty, guilty, guilty. Om språket kan avslöja något överhuvudtaget så är detta så graverande det kan bli.

The lady doth protest too much, methinks. - W Shakespeare

Jag skulle uppgradera.

Som ni förstår gick det inte så bra.

Jag måste få tillbaka min förlorade livsgnista innan jag orkar försöka återställa allt.