Va, är Tony Richardsson född 1970? Då är han ju lika gammal som jag… men han är ju, eh, en (gammal) farbror.

Han är till och med tre månader yngre än mej. Måste jag inse att jag är en kvinna i mogen ålder?

Vi övar på “sitt” och “ligg”. Big deal, det kunde han redan när kom till mej. Han förstår när jag säger “kom” och lyder oftast. Ibland med lite fördröjning. Eftersom hunden behöver mental träning försöker jag träna sitt och ligg inne, men det blir lite enformigt! Vad ska man hitta på härnäst? Jag försökte med vacker tass, men hur jag än lirkar och visar fattar han bara inte. Och jag undrar om det är jag som gör fel eller om hunden inte är så smart som utlovat. Jag försökte lära honom ha en godisbit på nosen, men att sträcka fram den gör honom helt vild, varenda gång, fast han vet att han inte kan sno den ifrån mej. Han får små anfall av frustration, så jag lägger ner det. Men det visade sig att han gärna kryper för en godisbit och det var väl en evinnerlig tur!

Med sitt, ligg och kryp kan han erövra världen! Ähem.

Jag är förkyld. Det sitter mest i huvudet och min nacke är stel. Det gör ont när jag sväljer. Inte snorig alls, konstigt nog. Men det är synd om mej ändå! Och jag hade bestämt mej för att sova mycket idag. Vila. Kurera mej. Istället fastnar jag vid datorn. Beställer hem hundsaker. Mejlar hundens önskelista till de närmast sörjande. Läser nyheter. Torkar blodpudding i ugnen.

Under tiden ligger herr hund fullkomligt utslagen i soffan och har det gott. Han sover min skönhetssömn! Och jag lovar, kryper jag upp i soffan bredvid honom kommer han tycka att det är dags att leta rätt på ätliga skor och sladdar så jag absolut inte kan slappna av utan måste ha koll på honom. Det blir konstigt nog ofta så att vi vilar omlott på dagtid. Felet är att jag “ska bara” en massa saker hela tiden och då tar det lång tid för mej att varva ner medan han somnar på trekvarts sekund. Och vaknar lika snabbt.

Hunden har dödat mina datorhögtalare, så jag kan inte se på film och har ingen glädje av mina inspelningar för avslappning. Men nu är jag så nyfiken så jag kan dö! Vad är det hunduppfostraren på Youtube säger som gör hunden så lydig? Länk

Jag är inte så jättebra på att läsa läppar. Svordomar och andra korta utrop brukar jag känna igen, men sen är det svårare.

Jag vaknar av att hund, som ligger bredvid mej, slickar mej långsamt och omsorgsfullt på armen. Det är mysigt. Jag hänger kvar lite i drömmens värld där jag är en av två som kan få värsta drömhuset. Jag vill måla om det gula köket och har just föreslagit blyertsgrått till en fondvägg med grov struktur.

När hunden kliver över mej för att hoppa ner på golvet och börjar dra ner mina kläder vet jag att det är dags att kliva upp. Jag öppnar sovrumsdörren och släpper ut oss. Själv går jag raka vägen in på toaletten och när jag kommer ut tänker jag föreslå min hund att vi går ut och kissar. Vid det här laget förstår han vad det betyder och brukar ha bråttom att ställa sig vid dörren.

Men när jag hittar honom ligger han i soffan. Han skälver i hela kroppen och när jag närmar mej lägger han sig underdånigt och ser väldigt ynklig ut. Jag undrar om han känner sig skyldig för något och går snabbt igenom lägenheten för att se om han kissat nånstans. Han har heller inte tagit fram något av mina stickprojekt, vilket verkar vara ett av hans favoritbus.

Jag kommer inte på vad som felas honom. Några minuter senare hör jag en smäll från köket och hunden rusar in i sovrummet för att gömma sig. Han är väldigt nervös idag! Det var han iofs inatt också när vi tog sista kissen. Det har vi gemensamt, ingen av oss gillar att möta män i mörkret.

Idag skiner solen, trots att väderrapporten lovat regn. Undrar vad den här dagen bär med sig?

Det är pinsamt att min hund inte fått nåt namn. Jag har inte kallat honom något. Ibland, när det behövts ta i, så har jag kallat honom Apis, men det har ingen effekt på honom. Kanske har han slutat lystra till det eftersom det inte använts. Kanske känner han inte igen det när det kommer från mej.

Det brukar ge sig med tiden, har jag fått höra, men jag undrar jag.

Jag är nästan sjukligt obeslutsam. Att det blev en hund vid just detta tillfälle var för att det var så många saker som sammanträffade. Det kändes som tecken. Ändå hade jag grav beslutsamhetsångest innan jag åkte och tittade på honom. Jag hade ju på känn att det skulle kännas rätt och då var det bara det avgörande beslutet som fattades.

Jag hade i min ungdom två råttor som aldrig fick några namn. Andra kom med lustiga förslag, men det var inget som fastnade. Deras föräldrar ägdes av syrran och hade de utmärkta råttnamnen Virus och Paranoja. Det var så träffsäkert att inget kunde slå det. Kanske var det därför jag gav upp namnsökandet.

Nu är jag rädd att nåt liknande håller på att hända med min unge skyddsling. Jag smakar av alla möjliga och omöjliga namn i rasande takt. Kanske hinner inget fastna för att jag inte kan stänga av “sökmotorn”.

Nyss kom jag att tänka på namnet Aziz. Så nära Apis och Cassis, som varit uppe på förslag. Jag googlade efter namnets betydelse så det inte skulle vara nåt heltokigt och naturligtvis kom tvivlen direkt. Varför skulle min hund ha ett arabiskt namn? Jag har väl inga anknytningar till den delen av världen? Eller islam. Åh, jag kan verkligen slå knut på mej själv. Lägga krokben.

Jag kan också avslöja att jag gillar Buster som namn, men eftersom jag läser en bloggare med det namnet känns det “härmigt”. Frasse, det är ju min kompis sambo, det skulle också bli fel. Förstår ni, hundens namn ska vara världsunikt (nåja) men ändå lättfattligt och stämma in på hans personlighet. And Bruno just doesn’t cut it.

Raf är ett konstigt namn. Ska man säga Raff eller Raffe? Och så blir jag sentimental och får en klump nånstans i magen, eller om det är åt hjärtat till, för min superälskade katt Alfons kallade jag oftast för Affe. Ska man undvika den kopplingen eller hör det bara till de där sammanträffandena som gjorde att det blev jag och hund?

Om det är tjatigt att läsa om så är det inget emot hur det känns att ha de här diskussionerna i huvet i all evinnerlighet. Jag är väldigt trött på den här aspekten av mej själv kan jag säga. Det evigt ältande.

Idag tyckte jag synd om mej själv. Ni vet, förkylningstjock i huvet, trött och håglös. Herr Hundenburg har snällt sympatisovit med mej men mitt på dan sken solen så vackert och jag tyckte synd om honom. Jag släppte honom lös på vår kulle bakom huset och han fick springa av sig.

Han struntade i både harar och promenerande hundekipage, själv blev jag jättenervös och kopplade honom när jag såg en jrt komma närmare. (Jäklar vad det finns hundar helt plötsligt!) Men inte innan han rullat sig i nån särskilt fin doft. Det finns filmat, eftersom jag inte lärt mej av förra gången jag tappade kameran i backen på hundpromenad. Tyvärr vill youtube av nån anledning inte ta emot filmen av mej.

Den fina doften luktade ärligt talat människobajs så jag släpade honom utan pardon till badkaret. Han gillade det bättre än förra gången och det var ju en lättnad. Jag vill ju inte utsätta honom för hur många trauman som helst!

Nu var det bara så dumt att min mobil påminde om en läkartid så jag fick lämna honom ensam hemma! Bakom sitt fängelsegaller och med stängd köksdörr. Stackars barn. När jag kom hem hade han tagit sig ur genom att välta gallret. Tyvärr blockerade det halva köket och han fann sig instängd i kökets bortre del. Ja så kan det gå!

Jag kollade på hundburar på djuraffären när vi var där igår, men de ville ha 900 för en ranglig plåtsak. Vi får väl se om det går att få tag i en begagnad istället.

Nu måste jag ut och rasta hunden igen. Iklädd pyjamas.

Tebax! I hissen på väg ner får vi sällskap av en granne som helt oprovocerat erbjuder sig att ta med honom ut på promenader! Hon går ändå ut och går så ofta, säger hon. Fasen, inte visste jag att det var så lätt att ha hund! Det finns ju hur många som helst som erbjuder sig att hjälpa till!

Hunden fyller 1 år om en månad. Hade jag haft råd kanske jag hade blingat till honom lite.

Från:
http://www.petshopgirls.no/
http://www.hooks.se/
http://www.brommazoomarknad.se/
http://hund-shop.se/

Så har man då utsatt sin hund för trauma.

Hunden kom till okänd plats, blev upplyft på ett främmande bord och så var det en främmande människa som började ta på honom. Han var spänd, kloklipperskan var dock lugn och vänlig. Men sen ville hon lägga honom på sidan och då kom ångesten. Jag skulle hålla fast honom genom att greppa ett fram- och ett bakben, men så fort klotången kom fram slet han sig loss och kom på fötter.

Hunden började morra, han sprattlade och högg i luften. Så “råkade” hans tand nudda min kind och det gjorde riktigt ont. Då åkte munkorgen på. Vi brottades ännu mer och vips hade munkorgen åkt av och han gapade så vi inte skulle få på den igen. Jag blev svettig och fick ta av mej jackan. Hunden sprattlade och skreeek och kissade på sig. Så rädd var han. Ett jävvla ståhej. Kvinnan bannade och stirrade hotfullt. Men till slut låg han där, besegrad och stirrade tomt i luften och hon kunde knipsa av den sista klon. Han befriades från sin munkorg och erbjöds godis, men var förstås inte mottaglig. Först när han kom ner på golvet blev han normal och efter lite godis var hela saken glömd.

När butikshunden kom ut för att hälsa var det idel solsken igen och hundarna stojade medan jag försökte förrätta affärer. Med andra ord varade chocktillståndet inte särskilt länge, men medan matchen fortskred var det skitjobbigt för både matte och hund. Kloklipperskan hävdade att det blir bättre nästa gång och att då tar vi fram munkorgen på en gång. Det blev en ganska “ytlig” klippning den här gången, men vi kom åtminstone inte åt nån pulpa.

Jag och hunden får fortsätta träna på tasshantering hemma, för jag tror att han måste övervinna sin rädsla hemma, där han är trygg. Jag menar, det är inte rationellt att vara rädd för den mjuka sköna tassalvan som gör så gott.

Jag har börjat småsjunga lite för mej själv på sistone. Eller ja, det är adresserat till hunden.

“Är du min valping” med improviserad text till Tycker du om mej-melodin. Hunden förstår inte syftet med just dessa vokaliseringar men låter mej hållas.