Jag bakar scones till brunch idag. Mums! Det är vardagslyx. Jag funderar också på att konstruera en egen sele till Sniffen. Faktiskt funderar jag på att göra ett “multikoppel” också. Jag köpte ett i flourescerande orange i förra veckan så vi ska synas ordentligt i höstmörkret, men jag skulle vilja anpassa måtten så de passar mej och Sniffen bättre. Jag har ju sökt efter material tidigare i år, men naturligtvis ligger alla bokmärken i datorn som tuppat av. De hålls gisslan där! Nu får jag väl försöka luska ut adresserna ändå, jag vill minnas att det är skinnslöjd som ger bäst träffar för det material jag söker.

Att ha en lös och okontrollerbar hund är farligt och obehagligt. Han har ju tagit sig ur halsband av halvstrypmodell, så jag drar slutsatsen att hans muskulösa tjurnacke är lika omfångsrik som hans huvud. Whippet och greyhound har ju smalare huvud än hals, men jag vet inte om de superbreda halsbanden de har hindrar dem från att dra sig loss?

Selar kan man ju konstruera så att de får en rem om midjan också, eftersom den är smalare än bröstkorgen ska det inte gå att backa sig ur en sån sele. Men så har ju pojkhundar en pillemoj där och den kanske störs av en rem? Jag måste forska vidare i detta.

Igår kväll fick Sniffen springa i sele i skogsdungen bakom huset och när vi tog sista kissen för natten hängde jag på reflexhalsbandet med blinkande lampor om hans hals och släppte honom lös. När människorna sover och bilarna står parkerade vågar jag ibland göra detta experiment. Till min stora lättnad gick det jättebra! Han hade ingen lust att dra iväg på längre rundor utan höll sig ganska nära och jag såg till att han måste hålla koll på mej. Sprang i motsatt riktning och lockade på honom och gömde mej och han letade upp mej. Jätteduktig vovve! Han tyckte godiset var gott också.

Sådärja! Nu är sconesen ätna, får se hur mycket jag hinner googla fram innan jag däckas av paltkoman.

När jag filmar Sniffen har filmerna jättefin skärpa och bra kvalitet. När jag laddar upp dem på Youtube blir de skräp! Jag beklagade mej för StationsvaktsJohnny angående detta och han berättade helt sonika att man kan välja att se filmerna i “high quality”, något jag helt missat!

Klicka på bilden här intill om du vill se var man ändrar kvaliteten! Om du vill se Sniff i sandlådan måste du först klicka på filmen för att komma till Youtubesidan. Väl där är det bara att ändra genom att klicka på en länk. Det går fort och smidigt!

Utan dator var jag tvungen att sysselsätta mej med att “surfa” på text-tv, en finess som min “nya” tv kom med. Jag blev lite imponerad av att denna kvinna verkade vara så klar över vad det var hon sökte. Bra att kunna vara så specifik!

Jag tänkte bjuda på lite närbilder på Sniffen! Här får man se honom sitta och vila, gräva ner sig i sandlådan och inta den krumryggade ställning som han får när han är störtbusig. Himla larvigt! Men jag tycker gott ni kan titta lite på gulleSniffen. (Och vänligen observera att selen omsluter honom på bästa sätt, ändå kan han krångla sig ur den.)

I fredags var jag alltså hemma hos bästisen för att låna datorn. Jag hade räkningar att betala och jag måste ju lämna er ett livstecken! Det jag inte berättade var vilket äventyr det var att ta sig dit. Vilket var tur, för nu kan jag berätta om både ditvägens äventyr och det som inträffade på vägen hem i ett och samma blogginlägg.

Innan jag cyklar med Sniffen rastar jag honom, för när cykeln är igång blir det inga kisspauser! Det tar ca 10 minuter att cykla till bästisen i hundtravhastighet. Man ska kunna hålla sig så länge tycker jag. Ok, hunden rastades och spändes fast vid cykeln. Han gillar den inte, men när han kommer upp i fart tycker han det är rätt ok att springa bredvid.

Vi hinner inte långt förrän hunden börjar försöka göra kraftiga inbromsningar och jag får stopp på cykeln innan några olyckor sker. Sniffen hukar sig och bajsar. Fem meter framför oss står en hundbajslatrin. Jag funderar. Jag bör som ansvarsfull hundägare plocka upp bajset och slänga det i latrinen, men hur gör jag med cykeln som hunden är fastspänd i? Om jag ställer cykeln på stödet kommer hunden dra omkull den och få den över sig, det har redan hänt en gång och det hjälpte inte de kyliga relationerna mellan hund och cykel om man säger så. Skulle jag krångla fram kopplet, sätta fast det i hunden, ta loss hunden från cykeln, plocka upp bajset, gå med hund och bajspåse till latrinen, vända tillbaka, spänna fast hunden igen, vira ihop kopplet och lägga i cykelkorgen och sen cykla vidare? Eller, helt enkelt lägga cykeln ner, vispa upp bajset och kasta det i överljudshastighet och ta upp cykeln igen innan hunden hunnit blinka? Jag valde det sista.

Om en upprätt cykel är läskig är en liggande direkt hotfull. Sniffen började streta och dra baklänges, och som en liten tajt tröja drogs hans sele av över skuldrorna innan jag hann skrika stopp och belägg. Sniffen var lös och reagerade på denna insikt som kalvar på grönbete gör första gången de släpps ut i det fria. Vild galopp fram och tillbaka i bostadsområdet.

Ge mej ett gevär, tänkte jag. Med sömnmedel, såklart! Han hann inte långt, det kom en kvinna med en tollarvalp och Sniffen kutade dit. Jag släpade med cykeln, krånglade loss selen från den, tog fram kopplet och bad om ursäkt för att min lösa odåga rusat fram. Som tur var blev varken kvinna eller valp upprörda. Sniffen busade och härjade men när jag kom nära ville han minsann markera att han var snabbare än jag och dansade undan. Åh så kul det var att springa lös! Han sprang sina idiotiska greyhoundrusningar fram och tillbaka helt obekymrad för de bilar som råkade köra in på gatan.

Kvinnan med tollaren gick vidare och jag stod där med mitt synnerligen oattraktiva godis, den hatade cykeln och den tajta selen som är svår att få på men tydligen väldigt lätt att ta sig ur. När Sniff började närma sig en mer trafikerad väg kände jag hur blodet lämnade ansiktet och jag undrade om detta var slutet. Jag vände mej åt motsatt håll och gick bort. Det funkade, Sniffen vände och kom åt mitt håll, men sprang förstås förbi i högsta hastighet. Det var bara att traska vidare till ett lugnare ställe, parkera cykeln och vänta på att Sniffen sprungit sig trött. Han var precis som när jag släpper honom lös i inhängnader, helt uppslukad av frihetskänslan och glädjen att få sträcka ut. Och fullständigt omöjlig att få kontakt med.

Ibland får jag vänta tills han blir helt löddrig om munnen, men den här gången räckte det med att han blev normalt utpumpad. Då kom han till mej och tog en godisbit och jag lyckades fånga in honom och fick på selen igen. Men nu hade han förlorat allt förtroende för cykeln och vägrade komma nära. Som tur var hade jag det långa kopplet med på 3,5 meter och kunde ha honom fastkopplad i det. Han la sig platt med magen mot marken och var orubblig. Det skulle minsann inte gås nånstans! Han vilade, jag vilade, jag lockade, han fortsatte vägra. Då dök kvinnan med tollaren upp igen! Och den här gången utbröt det bus och stoj och vi hundmattar fick en pratstund. Det är ju det värsta man kan tänka sig, när ens hund smiter och springer bland en massa bilar! Man får ju hjärtsnörp allra minst!

Efter en rejäl busstund var det dags att skiljas åt och jag kunde glömma att Sniffen skulle låta spännas fast vid cykeln. Jag fick vira kopplet runt ramen och så fick han springa bredvid, men en bra bit ifrån. Som tur var är vägen till bästisen mycket bra, breda cykelvägar när det inte går genom skogspartier, nästan ingen övrig trafik.

Vi kom fram i ett stycke, både människa, hund och cykel.

Några timmar senare skulle vi hem igen och kors i taket, efter lite övertalning gick Sniffen med på att fästas vid cykeln. Vi var inne i ett litet skogsparti när Sniffen plötsligt gjorde en sån där idiotinbromsning igen och jag tvärnitade. För sent, Sniffen var redan i färd med att backa baklänges ur selen. Japp, för andra gången på bara några timmar var Sniffen lös igen.

Det riktigt ironiska är att innan vi gick hemifrån tog jag en penna och skrev mitt telefonnummer på selen utifall att Sniffen skulle rymma. Jag tänkte att jag haft sån otur med mobilen och sen datorn (och attentatet mot cykeln) så det skulle inte förvåna mej om jag blev av med Sniffen också. Så som man tänker när man inbillar sig att hela världen är emot en.

Där stod jag på en cykelväg i ett skogsparti i skymningen med en sele med mitt telefonnummer i min hand och en hund som rusade kors och tvärs in och ut ur skogspartiet.

Den här gången räddades vi av en man med en hamiltonstövare som nog vägde 30-35 kg. Jag hade ingen aning om att de blev så stora. Jag var smart nog att ta kopplet och gjorde en snara som jag kunde trä över Sniffens huvud, för att försöka krångla på en sele i det läget är inte det lättaste! Jag har märkt att Sniffen tycker det är lite obehagligt, ungefär som småbarn ogillar att ta på sig tröjor. Han har ju lite neurotiska beteenden för sig vad gäller att gå ut som ni vet och jag har förstått att det här är en del av problemet. Han blir ängslig om inte halsbandet/selen kommer på helt rätt direkt.

Jag brydde mej inte om att försöka få på selen eller ha honom nära cykeln, jag ville bara hem! När vi kommit en bit ropar två tanter med pudel och frågar om jag fångat in honom och säger att de sett honom kuta lös. De är lättade att få höra att han är snäll iallafall. Åh, jag skämdes så! Och var upprörd och arg och… allt!

Vi kom hem och jag var rätt knäckt av upplevelsen. Det är inte roligt när man ser hunden kuta iväg och man hinner tänka “nu dör han” innan hunden är utom synhåll. Jag är totalt maktlös när han gör såhär och jag undrar vad som ska hålla honom, han är som Houdini, han ålar sig ur allt! Det får bli ett stryphalsband, det kan han inte dra sig ur iallafall… tror jag. Annars får jag limma fast kopplet eller operera in ett handtag i ryggen. Det låter både moderiktigt och humant! Men just då skiter man i vad som passar sig, man vill bara ha kontroll över hunden så man slipper få den överkörd.

Sjukt! Hur länge led jag av datorabstinensen? Hur länge hann ni sakna mej? Jag har ständigt haft datorn, internet och bloggen i huvudet sedan kraschen. Funderat på vad lösningen skulle kunna vara, inte kommit på nåt vettigt. Inget som är tillräckligt billigt och samtidigt tillförlitligt.

Jag stod i köket och experimenterade med äppelpajbak. I ugnen stod en botten och förgräddade, på spisen en kastrull med äppelklyftor som kokade med socker och kanel. Då ringer det på porttelefonen. Jag väntade inga besök så jag förmodade att nån tryckt på knapparna lite på måfå och ringt på hos mej av misstag. Men det var mamma. Hon hade försökt nå mej på mobilen men jag hade inte svarat. Crapola, ska det strula nu? Det visade sig bara att jag inte hört den när jag stod i köket och jazzade till skvalradio.

Mamma kom upp med en kasse. Hon och farsan hade varit och handlat, sa hon. Det stod COOP* på papperskassen som jag tog emot. I den låg en laptop. En ny laptop, till mej. “Inte behöver du gråta” sa mamma när tårarna trängde ut och vi kramades. Men det behövde jag visst.

Jag har i princip bara pluggat in den, nu ska jag se vad det är jag har i min ägo, installera program och sånt där ni vet. Var bara tvungen att dela med mej av detta otroliga! Jag har tur som har så generösa föräldrar. Jag hoppas de förstår hur tacksam jag är.

* Coop-kassen lurades, datorn kom inte därifrån utan från MediaMarkt.

Datorn dog utan vidare ceremonier. Jag ville först inte tro att det var definitivt över, ibland vaknar ju tekniska prylar till liv igen efter att ha spelat döda en stund. Men nej, det kommer upp en svart skärm med olika alternativ, som “starta i felsäkert läge” men inte ens det funkar.

Jag har under tiden bloggat i huvudet. Som när jag drabbades av fruktansvärd skräck för ekollon. Det hade kunnat bli en intressant text. Jag var på cykeläventyr med Sniffen och vi pausade vid en liten lekpark och han fick fnatt i sandlådan. Jag filmade och tänkte att det skulle bli kul att lägga ut lite närbilder på en glad bus-Sniff i bloggen. Så tänkte jag. Nu blir det väl inget av med det.

Nu sitter jag hemma hos bästisen och lånar en laptop i gudsonens rum. Jag har just betalat räkningarna och nej, det har inte magiskt dykt upp pengar för en ny dator på kontot. Sniff la just av en stinkfis och systersonen drar ner sina skyddsglasögon över näsan för att slippa känna lukten. Han sitter och gör äppelmos av orange play-do och spänner fast den i en tving, för att sedan släppa ner den i en tekanna. Som ni ser matbloggar jag lite nu.

Åh, och precis just nu fick jag en present! En liten fin bok med bilder på hundar och söta texter till och Sniffen fick ett blingigt kalaskoppel!

Ja ni förstår att abstinensen är svår för en tvångsmässig bloggare. Livet känns underligt utan dator, jag som annars googlar fram recept och läser braskande nyheter på kvällstidningarnas hemsidor. Mina mail, mina konversationer på msn, mina forum, allt är borta. Och det blir “tyst” utan dem. Ett vacuum dit ingen information når. Superkonstigt!

Och jag har försökt hitta hit via min mobil, men det var ju hopplöst. Jag ser bara min banner och sen orkar mobilen inte mycket mer. Annars hade jag kanske kunnat mobilblogga nån gång.

Ja nu vet ni hur läget är. Tyvärr vet jag inte nån som har nån extradator att låna ut eller skänka bort eller sälja, så det blir kanske inget mer bloggande för min del. Iallafall inte på ett tag. Jag vet inte. Saker och ting brukar lösa sig på de mest oväntade sätt så jag håller tummarna för ett gudomligt ingripande nu. Eller åtminstone att en god och vänlig människa har förbarmande med mej. Eller kanske tomten…

Ah. Det känns konstigt och jag är nog lite i förnekelsestadiet som inte brutit ihop mer än såhär. Hoppas ni har det gott allihopa! Jag kan inte läsa era bloggar eller kommentarer så skicka mej ett sms nån gång ibland så blir jag glad.

Jag tänkte att jag skulle försöka skriva om nåt annat än Sniff idag! Efter några timmars funderande kom jag på att jag kunde berätta att det satt folk och stack hål i folk inne på Ica Maxi - mitt standardtillhåll. Det är där jag provianterar med mor 1-2 ggr i veckan, idag blev det mjöl och solrosfrön utifall att jag får lust att baka. Även torrjäst och en påse torrmjölk! Jag dricker inte mjölk så det finns i princip aldrig hemma. Torrmjölk duger nog bra för bak. Nu är jag redo för galna infall!

Men åter till den bloddrypande delen av historien. Det fanns människor i vitt inne bland brödhyllorna, de bjöd på smakprov från Becel och erbjöd sig att kolla kolesterolvärdet. För en tjuga som gick till Hjärt-lungfonden stack de hål i finget, pressade fram lite blod, sög upp med en sticka och analyserade i små dosor. Allt under 5 var bra. Man fick lite snabbinfo om bra och dåligt kolesterol, att bra fett motarbetade dåligt fett. Att hela 70% av kolesterolvärdet styrdes av levern och att (bara) 30% kunde styras med hjälp av kosten.

Man testade två personer åt gången och bredvid mej hade jag en kvinna på 49 år (ja vi fick uppge ålder) som var lång, blond och slank - för att inte säga mager. När vi pratade om motion sa hon att hon gick mycket, så antingen åt stackarn inget eller så hade hon sån där hög förbränning som vi vanliga dödliga bara drömmer om.

Hon fick ett resultat på över 6 och fick lite hicka. Hon verkade faktiskt rätt illa berörd och fick bråttom att ta sig därifrån. I samma stund fick jag mitt resultat: 4,86 och kvinnan vände sig mot mej för första gången och sa att “det är bara att gratulera” lite andlöst sådär. Orättvist att en kort tjockis skulle ha bättre kolesterolvärde än en slankis, tyckte hon nog.

Jag ville veta hur högt skalan gick och fick veta att det fanns folk som kunde ha 12 och 14 i kolesterolvärde också.

Mamma såg mej sitta där och ville också testa sig. Även hon fick ett resultat på över 6 och var inte alls nöjd. Men när vi tittade i varandras kundvagnar var det inte jättemycket som skilde dem åt. Om något så äter jag onyttigare än henne. Vilket väl bara bevisar att vi bara kan kontrollera 30% av värdet med vad vi äter och med motionen. Resten sköter nåt övernaturligt väsen från sitt rymdskepp.

När jag kom hem visade det sig att det uppstått blodvite även hemma. En kudde hade förblött på hallmattan. Jag blev lite överraskad, En Viss Person (jag nämner inga namn) har inte dödat några kuddar sedan knäontet, men idag var det visst dags igen. Förmodligen måste kudden nödslaktas efter att ha mopsat upp sig mot soffans härskare.

Se! Det gick ju jättebra att blogga utan att blanda in min hund! *host*

Om man är en människa med Mycket Begränsad Budget, men samtidigt är förtjust i Tekniska Ting så är det här att anse som en toppendag.

En tv på 32 tum har baxats in i lägenheten, den har kopplats in och visat sig fungera. Den har fjärrkontroll! Visserligen hålls den ihop med gummisnodd, men man kan sitta kvar i soffan och byta kanal!

En DVD-spelare har köpts in (billig Philips på Ica Maxi) och den visar brända filmer, hurra. Kerstin, nu kanske vi ser vad som händer även i nattscenerna!

Och den nya mobilen funkar ju fint den också.

Fler bra saker idag: Jag fick träffa systersonen som lekte Kapten Krok med en mugg på handen. Över muggen satt en glasburk med mynt och skramlade. En Kapten Krok med genomskinlig skattkista monterad på stumpen, vilken bra idé! När han fick för sig att bli Kapten Fot blev det ännu mer absurt. “Krokhanden” skulle sitta på foten, med skatt och allt. Så himla kul kille!

Bra var att Sniffen inte skällde och morrade på nån, trots att hela släkten trängde sig in i lägenheten samtidigt. Han blev bara skitglad!

Det var gott att äta kebabtallrik. Det har jag inte gjort på… kanske ett halvår. Fantastiskt gott var det.

Det var bra att få tillbringa ett antal timmar med syrran på Hälla och hjälpa henne spendera pengar medan jag inte gjorde av med några förrän vi kom till Ica Maxi och då köpte jag ju det jag kommit överens med mej själv om. Bland annat en ventil till cykeln som ju blev utsatt för sabotage för en vecka sen.

Hunden är rastad och jag är totalt slut. Men det känns på det stora hela rätt bra ändå.