Jag har hanterat habanero och det brinner i fingrarna! Först kände jag inget, sen diskade jag i hett vatten och nu är fingrarna flammiga. Det gör ont! Om det fanns snö ute skulle jag stoppa händerna i en snödriva.

Påverkad av Hundcoachen på tv känner jag att jag måste bli roligare och intressantare för min hund. Inne är det inga problem med det, men utomhus känner jag mej osynlig.

Det är svårt att känna att våra problem beror på mej. Att det är min personlighet, min utstrålning som inte duger. Jag har fel energi, kan jag tänka. Problemet är att det gör mej så nedslagen att tänka så. Om kemin inte stämmer mellan människor så är det oftast inget mer med det, man får och kan leva med att det inte funkar. Om en människa säger “jag tycker du är för seg” så kan jag svara “ja tyck det då” om jag vill, men om hunden tycker man är dödens tråkig, ja då måste man ändra på sig!

Eftersom Sniffen inget säger får jag gissa. Jag tror att han tycker jag är oinspirerande och grå. Att jag är obegriplig. Att min uppfattning om lek och skoj är besynnerlig. Att jag är för långsam, för orolig, på det där mammiga överbeskyddande sättet.

Jag har för dålig fantasi. Jag skulle behöva bli påhittigare. Jag har för låg energi. Jag orkar inte med Sniffens tempo. Visserligen är han outtröttlig, men jag skulle behöva mer ork! Mitt tålamod tar slut för fort. Jag skulle behöva lära mej hur man motiverar både sig själv och andra. Jag skulle vilja förstå bättre hur en hund “tänker”, hur behov och beteenden hör ihop.

Otillräcklig. När jag tänker på mej på det viset känner jag hopplöshet. Det är så svårt att ändra på sig själv! Hur blir man piggare, gladare, roligare, tydligare och påhittigare? Hur gör man? Man kan vilja bättra sig, men undertonen av kritik är bitter. Det är inte roligt att tänka att det är nåt fel på en själv. Inte bara ett fel utan många som hör ihop med varann. Ett helt pärlband med karaktärsbrister, eller vad man ska kalla det.

Jag måste göra om mej så att min hund ska vilja vara med mej. Lyssna på mej och lyda. Stanna vid min sida fast världen är full av frestelser.

Varför han har lägre krav inomhus än ute vet jag inte, men man får vara tacksam för det iallafall! Förmodligen är vårt hem så totalt i avsaknad av roligheter att jag i jämförelse är helt acceptabel!

Om du bestämde dej för att bli piggare, gladare, roligare, tydligare och påhittigare, hur skulle du bära dej åt?

Klockan tre på natten vaknade jag, varm och törstig. Måste vara all julmat! Jag var vaken, såg på tv och lyssnade på regnet, undrade hur jag skulle orka upp till Sniffens playdate. Min mobil ringde aldrig, men Sniffens pipande fick upp mej 10 i 10 och det var bara att hoppa i kläderna och störta ut.

Vi gick med Oscar och Kerstin till BUP och jag var orolig att de skulle ha rivit ner stängslet. Jag hade ju sett alla fällda träd och hade på känn att det var nåt på gång där. Men stängslet verkade vara kvar (liksom alla fällda träd), så Kerstin och jag tog varsin grind och stängde den. Just som jag trodde vi var “säkra” såg jag att man klippt upp en sektion i stängslet och surrat upp sidorna till en rejäl öppning på två meter. Hello! Vi försöker faktiskt ha våra hundar lösa här! Men det brydde sig psykfolket inte om, de ville visst ha en genväg till parkeringen.

Kerstin visste på råd. Vi surrade upp ståltråden och försökte fästa stängslet på mitten, men det blev en stor glipa. Då hämtade Kerstin ett bord och ställde på högkant för. Sen släppte vi hundarna och de fick rasa av sig.

Innan dess hade jag och Sniffen sett till att skrämma ut en hare. Oscar gillar att jaga harar medan Sniffen är neutralt inställd, så det kändes lugnast att haren fick ta sig ut i egen takt innan vi lät hundarna ta kommandot. Tyvärr visade det sig att det fanns ytterligare en hare i buskarna, men den hann ut innan pojkarna förstod vart den tagit vägen.

De lekte och hade kul och Kerstin och jag pratade hund när hon plötsligt sa:

- Jag tror Sniffen är på utsidan!

Men hurra. Jag visste ju att jag inte kunde locka på honom, inte kunde springa ifatt honom. Jag flyttade på bordet och ställde upp en av grindarna och försökte låta snäll och glad när jag kallade på honom. Han kunde inte bry sig mindre. I det läget stod jag mest och hoppades att han inte skulle hamna under en bil. Han brukar ju komma när han tycker att han är klar. Som tur är är det inte så mycket trafik vid lasarettet på helgerna.

Vänta vänta vänta, locka och låta glad. Ojjj vilket gott godis jag hade med mej! Detta trots att jag nyss försökt mata honom med godis och han vägrade ta det, han var så uppspelt. Och det var när han var inhägnad. Ute i det fria kunde inget locka mer! Efter några vändor fick han nog och slank flinande förbi mej, in i inhägnaden igen. Han ville visst leka lite till med sin kompis.

Jag vet hur Evel Knievels mamma måste ha känt sig. Man kan bara stå och se på hur våghalsen riskerar sitt liv i det ena dödsföraktande stuntet efter det andra. Han skiter i att jag står och darrar av skräck, han känner att han bara måste göra det. Det är livet för honom! Vill man hoppa över bilar med motorcykel kan man inte förmås att stanna hemma och samla frimärken.

Nåja, det blev lite lek och skoj för grabbarna iallafall. Vi återställde inhägnaden och gick därifrån. När vi kom till ett bra ställe att sära på oss fastnade vi i lite prat och då dök det upp en golden. Oscar vrålskällde och kastade sig i kopplet och idiotSniffen skulle förstås härmas! Fast det var hans kompis Charlie som han hälsat på flera gånger. Sniffen som älskar alla hundar!

Förresten, idag när vi mötte Kerstin och Sniffen så hojtade jag på håll “ser Sniffen hotfull ut” och hon svarade “otroligt” eller nåt liknande. Sniffen-som-älskar-hundar måste se dåligt, för det är först när han är ett par meter ifrån som han får sitt glada humör. Nu har han nämligen lagt sig till med en väldigt stel gångstil och går med sänkt huvud och rest svans som en hotfull varg när han ser hundskepnader komma rakt mot sig. Ser han hundar från sidan gör han inte så, då piper han av förväntan, drar i kopplet och gör lekinviter.

Jag har flera gånger funderat på om Sniffs syn är som den ska. Hans mentalitet vet vi ju redan att den är lite alternativ… Jag är lite orolig för att han ska anamma det där skällbeteendet och utfallen mot hundar, vi har ju redan problem med bemötandet av folk. Måtte det hjälpa med kastrering!

Idag började han pipa som en tok, trots att vi varit ute och lekt i två timmar och han sen fått en rejäl frukost. Han peeeeeeeeep och fjantade och jag bestämde mej för att inte låta mej manipuleras. Till slut kom han och la sig. Men fan alltså, hur dryg kan en hund bli? Imorgon bokar jag tid för kemisk kastrering.

För övrigt kan jag rapportera att hans lilla bula på örsnibben gått sönder, den är platt och blodig nu, så det var förmodligen ett blodkärl som sprungit läck. Av Kerstin förstår jag att det var tur att den satt längst ut, hade det hänt längre in hade hela öronlappen kunnat blodfyllas! Läbbigt!

Ser ni Tack gode gud som ligger insprängt mellan Stjärnor på is och omröstningen isduellen? Det finns inte så många skäl att se det, men eftersom det ligger som det gör i tablån har jag råkat se det. Ikväll var det f.d. klasskamraten Erik Ekstrand (som jag brukar tjata om att ni ska se på 6:an på söndagar) som vann. Han verkade nervös men tog hem det med under-bältethumor. Jag tror ju han kommer synas mycket i rutan i framtiden.

Jag har varit på restaurang ikväll och ätit julbord med familjen och de närmast sörjande. Farsan var dagens födelsedagsbarn och fick hemgjord senap och nybakade saffransskorpor med smak av konjak. Ja, jag fick ju göra en ny sats senap, men blandade i lite av den gamla som blev för söt.

Sniffen fick en halv grisfot som sällskap och sysselsättning, men den låg orörd fram tills jag kommit hem. Fattar inte varför, men han vill inte ha tuggben eller något när jag inte är i närheten. Men nu har han gnagt i sig den.

Jag är så fruktansvärt mätt och känner av mina två cider och nubben alldeles väldigt, tycker jag! Ska smälta maten nu, imorgon bitti är det playdate med Oscar och Kerstin!

Ännu en gång har Sniffen släpat upp mej i gryningen med sitt panikpipande. När vi kommer ut vill han bara nosa. Jag trodde det var den feta grisfoten som ville ut, men nej då.

För några dagar sen trodde jag hans dragande berodde på väderomslaget, men nu är det varken snö eller blåst. Han som egentligen slutat dra i kopplet gör det nu igen och det är massor med dofter som ska utforskas.

Det här är hans sätt att säga att han vill ha hjälp. På måndag är det jag som ringer och bokar tid för kemisk kastrering.

Viiiilkeeen lååånng daaag!

Efter mycket om och men har vi nu en svart Bia-bädd. Jag fick nån knäpp när jag kom in på Djurmagazinet och kunde inte besämma mej för storlek. Jag tyckte plötsligt 60X70 såg för litet ut, skulle Sniffen verkligen kunna sträcka ut i en sån? Men 70X85 var ju gigantisk i jämförelse, ja den såg faktiskt dubbelt så stor ut! Men om man la i en filt? En kudde, ett täcke, en leksak… fast Sniffen är inte så bäddig för att vara Pinscher. Jo, han bäddar, men vill ligga ovanpå allt, inte ha täcke över sig, han vill ha det svalt. Fast jag kollat runt i två andra djuraffärer innan fick jag inte måtten att stämma. Men det blev den mindre. Herregud, om hunden är 42 cm i manken borde 60cm på höjden räcka? Även om det är en sarg runtom. (455:- kostade den för den som räknar mina utgifter. Den större kostade 598:-) Jag köpte även ett grovt men mjukt halvstryp för 30 spänn på Hundman.

Jag såg ett ganska coolt täcke jag kunde tänka mej med ett mittstycke i orange och mörkblå sidor. En tunn reflexpasspoal löpte mellan de olika styckena. Verkade varmt och slitstarkt. 199:- var ett helt ok pris, men jag bestämde mej för att avvakta. Vi har ett täcke och han kanske klarar sig bra med det. Vi får se vad det blir för slags vinter.

Jag skulle köpa märgben och fläskben, men tji fick jag. Istället blev det grisfötter. Åh fy fan så läskigt det är! Jag försökte lyfta den i klöven, men den var mjuk! Herregud, som man kan tänka sig huden under nageln! Det blev lite för “mänskligt” för min smak. Sniffen gnager som bäst på fothalvan nu. Jag har avplastat bädden och placerat den under soffbordet tills vidare. Det ska bli intressant att se om Sniffen gillar den, efter allt omak jag gjort mej.

Enköping BARF bestämde sig för att ha stängt idag, vilket passar mej illa. Jag har helt slut på skrov och vom. Jag ska försöka skaffa fram lite fläsk- och märgben på Ica istället.

Jag tog mej faktiskt en tur till andra sidan stan idag. Jag ville kolla på julklappar till Sniffen med flera. En Bia-bädd i storlek 3 (60×70cm) visade sig kosta 600 kronor. Sexhundra riksdaler! Jag stirrade på den och fick för mej att han kanske ändå skulle ha storleken större, men den prislappen vågade jag inte titta på. Det fanns ju andra bäddar förstås. Många var både fula och verkade osköna. Jag tittade på halsband och koppel och hittade några jag kunde tänka mej, men ingen var “perfekt”. Jag ville ha ett halsband som var både snyggt och säkert, dvs hade någon form av reflex. Men alla reflexhalsband var så grälla. Jag hittade fina selar, men jag är säker på att Sniffen hamnade mellan två storlekar. Och jag kan ju inte köpa en sele som han klarar att krångla sig ur! Inte en till… Jag tittade på täcken och overaller för hund. Ingen idé att köpa nåt utan att ha möjlighet att prova först.

Till slut lämnade jag butiken, nästan tomhänt. Det enda jag fick med mej var lugnande piller för hundar. Tyvärr skulle man medicinera i 3-4 dagar för att uppnå full effekt! Nåja, tur att man vet när nyårsafton är. När Sniffen är drogad ska jag passa på att klippa hans klor medan fyrverkerierna färgar himlen.

På Jula köpte jag reflexer, ett elastiskt midjeband och ett för armen. 39 spänn. Jag köpte även en ficklampa i gummi för 19 kronor, lagom stor för fickan. Inne på Jysk sålde de hundhalsband och koppel (bara 120 cm långt) med reflex för 39:- och jag slog till direkt. Sniffen får även en pipkyckling i gummi till jul som kommer därifrån. Nu är vi väldigt redo för mörkret!

Hittade även lite klappar till tvåbeningar i min omgivning, vilket jag är nöjd med. Men jakten på det perfekta halsbandet och selen fortsätter! För att inte tala om bädden! Jag tror att jag måste beställa en bia-kopia på nätet. Han ska ju kastreras och tänk om det blir vargavinter? Då behöver han nåt varmt på kroppen. Mycket pengar blir det.

När Sniffen sov passade jag på att rulla upp honom på rygg. Höll om hans ena tass för att se vad han tyckte om det. Smekte honom på bröstet. Efter ett tag hämtade jag klotången och försökte göra om samma sak, men då ville han inte vara med längre. Nafsade och sprattlade, fick svarta ögon. Svansen viftade nervöst. Försökte hålla mej borta med hjälp av bakbenen. Jag tittade på hans svarta klor och insåg att jag inte hade nån aning om var pulpan kunde vara och tänkte att klipper jag och gör honom illa kommer vi aldrig få till det.

Istället hämtade jag klofilen. En metallfil som en hundtrimmare sålde mej när hon misslyckats med att klippa en enda av hans klor. Sniffen är ju rädd för allt jag håller i händerna när jag närmar mej, såvida det inte är godis. Han är rädd för tassalva och får panik om jag försöker smörja trampdynorna. När han hade utslag blev han lika rädd för pumpflaskan. Och så vidare. Saker är till för att skada små hundar med, det är hans åsikt.

Med filen kände jag mej säker på att inte kunna skada Sniffen oavsiktligt och hoppades att jag skulle utstråla mer självsäkerhet. Jag försökte vara lugn och bestämd, men fasen vilken panik han fick! Nöp mej rejält på insidan av armen. Det är inte fråga om riktiga bett för att skada mej, det är en reflexmässig impuls för att försvara sig. I nästa stund slickar han mej på händerna.

Jag brydde mej inte om att försöka fila någon klo. Jag höll honom på rygg och koncentrerade mej på att få honom att ligga lugnt fast jag höll hans tass. Klofilen lät jag snudda vid tassen, den gled lite över klorna så han skulle höra ljudet. Budskapet var att det inte gör ont.

Efter mycket sprattel låg han till slut stilla och jag fick klappa honom lugnande. Man ska ju avsluta positivt, heter det. Men jag tror inte han kommer har några positiva minnen till nästa övningstillfälle.

Det finns valeriana för hundar, visste ni det? Man kanske skulle investera i sånt. Det ska ges till hundar som blir oroliga av att åka bil, gå till vetten eller som lider av nyårsraketer. Nu när jag tänker efter vet jag inte vad han gillar fyrverkerier… jag kanske borde köpa lite downers till herr spattig för säkerhets skull?

Åh jisses. Det är mycket med voffsen.

Sniffen och jag sitter på våra respektiva platser i soffan. Eller rättare sagt: Sniffen sover i sin soffhörna. Det roliga är att så fort jag suckar, så suckar även han. Hade han varit vaken hade det varit en helt normal respons, men att han svarar mej i sömnen? Imponerande. Fast nyss var det han som suckade och genast suckade även jag. Det var en spontan suck, ingen medveten handling.

Ikväll har han bäddat och buffat och först föste han täcket i en hög vid hans hörn. Sen puttade han ner det för stupet. Jag kommer smyga upp täcket i soffan, för det är lite kallt härinne på kvällskvisten. Trots att all snö och kyla har försvunnit ute.

Synd att jag inte har nån kamera. Igår passerade vi en snögubbepark, fyra snögubbar (en utan huvud) stod i grupp, men det fanns också ett stort antal klot att bygga fler gubbar av. Eller kanske var det gubbar som demonterats, de flesta kloten låg i en liten sluttning och kanske hade någon testa att bowla med dem.

I mörkret ville Sniffen inte direkt fram och hälsa, men idag gick det bättre. Jag försöker uppträda normalt (fast jag darrar av förväntan, hehe) och visa att det inte är nån fara. Tricket är att hålla farten uppe, för om han bromsar kan det vara svårt att komma ända fram. Ibland måste man finta honom och låtsas vara på väg åt ett annat håll.

Idag är det tö, slask och halka. Min aversion mot vintern är tillbaka. Det går inte att ha en hund som drar i kopplet när det är halt och jag är glad att vi kommit så långt med koppelträningen som vi gjort. Det rycker bara till nån enstaka gång när han får bråttom till en spännande doft, men står man just då på en isfläck blir det farligt.

Sniffen har varit osedvanligt gosig de senaste dygnen. Han kommer nära utan att först ha ställt till med bus och han sitter och ser mej djupt i ögonen medan jag klappar om honom. Igår la han sig på eget bevåg i mitt knä och låg där… en hel minut. Alltid något!

Jag är sugen på att åka till en djuraffär och titta på julklappar åt Sniffen. Halsband, koppel, täcke, nåt sånt. Men främst vill jag ha en Bia-bädd. (De är dyra som snor tycker jag.) Så han ligger skönt på golvet. Han har dynor och filtar, men de ligger sällan där/som de ska, ibland får de sig en omgång av unge herrn.

Mitt förråd av kyckling- och kalkonskrov är slut, liksom vommen, och jag hoppas att jag kan fylla på lagren imorgon. Jag har ordnat med “leverantör” som lovat köra hit maten från Enköping, men eftersom föreståndaren är höggravid vet hon inte om hon kan ha öppet eller om hon ligger på BB då. I fortsättningen lär det bli ännu bökigare att få tag i barf-maten. Jag borde förstås fixa en frys till så jag kan köpa hem större lager.

Kinakål har en halveringstid på 200 år. Jag köpte ett jättehuvud för veckor sedan och det är inte slut än. Som tur var håller det sig fräscht! Sniffen får idag nötkött, morötter, broccoli, kinakål, tomat, linfrökross, oljor, vinäger och vitamintabletter till frukost. Själv ska jag äta risgrynsgröt. Och migränen är inne på sitt tredje dygn, fast bara på halv styrka idag.

På lördag firar vi farsans födelsedag genom att äta julbord. Vi ska prova en av stans finaste restauranger så förväntningarna är höga. Men vad ger man nån som har allt och saknar inget? Strumpor och slipsar har han nog av och vad ska jag göra med min sötsöta senap? Jag har slut på idéer. Det är svårt att tänka med migränskalle.