Igår morse träffade jag husläkare och fick remiss till ortoped. Glasflisan jag trampat in i foten verkade ha försvunnit under natten. Blodtrycket var fortfarande 120/80 och mina blod- och urinprov var ju som sagt normala så där fanns det inget att hämta. Jag hade med mina sömnscheman och fick fylla i papper om sömnapné. Om det verkar som om jag lider av detta kommer hon höra av sig.

Framåt eftermiddagen hade jag städat och rensat på balkongen i mina odlingar och hade långtråkigt, så jag ringde till mina föräldrar eftersom syrran är där några dagar för att vila och sova ut. Något som är omöjligt hemma just nu med en fyraåring som är inne i en obstinat och klängig fas. Hon ska egentligen föda om två veckor men det verkar låååångt dit så vi räknar med att det blir tidigare.

Iallafall. Jag ringde och fick höra att amerikasvenska Siv var där och att de satt ute och pratade och hade trevligt och jag sa att jag hade långtråkigt och bjöd på så vis in mej själv. Damerna kom och hämtade upp mej och Sniff och jag tänkte att hundrackan och jag ju kunde löka på gräsmattan så inga gäster skulle bli störda, men det visade sig att de hade andra planer. Vi skulle stanna kvar på middag och då skulle även maken Christer vara med. Jag förstod att mina föräldrar var mycket nervösa. Sniffen har ju bitit två personer i deras hem, nu senast för bara två veckor sen. Jag var fast inställd på att detta skulle bli helt annorlunda! Nu skulle jag visa ledarskap och tydlighet och jag skulle noga läsa av min hund och hålla honom på behörigt avstånd.

Det visade sig att Siv och Christer är “morföräldrar” till en shiba som kommer från ett rescue shelter så de var vana med skygg hund. De var så hundkära så det var inte klokt åt det, mina föräldrar hade nog knappast förväntat sig att hund skulle bli ett dominerande samtalsämne. Och Sniffen var helt makalös.

Först stod han uppbunden ute men jag såg att han var lika beskedlig som igår så jag lät honom traska omkring med kopplet släpande i trädgården medan jag trimmade rosenbuskar. Han höll sig där han skulle och gjorde inga tokrusningar, han som annars blir skvatt galen när han är lös och springer omkring som en galning. Senast för två veckor sedan när vi var där, ju! Men han la sig och lökade och kom när jag ropade och missbrukade inte förtroendet en enda gång. Inne fick han först vara i buren och därifrån skällde han lite osäkert på den två meter långe Christer när han dök upp men när han sen fick komma ut var det ack så lugnt. Han gjorde en massa tricks för godis och var så charmerande och lättsam.

En helt annan hund än för två veckor sen. Siv antydde flera gånger att Sniffen ju var så “fin” att det nog måste vara jag som är överdrivet orolig för att något ska kunna hända och efter en hel kväll av detta kände jag att jag måste berätta att han faktiskt bitit moster så sent som för två veckor sedan.

Alla är ju övertygade om myten om den nervösa matten som smittar hunden med sin oro, men det är baske mej inte sant i vårt fall. Jag kan bli panikslagen och förvänta mej det absolut värsta utan att hunden gör något. Varför ignorerar han mina uppenbara signaler på fara? Bryr han sig inte om att vi möter en livsfarlig människa som kan döda oss? Skiter han i att jag gör mej redo för att slita en människa i stycken? Alla säger ju att hundar ska vara så bra på att läsa av oss. Tydligen gör min hund inte samma bedömning av situationer som jag. Jag är glad att jag läst ett vittnesmål som hävdar samma sak - det handlar inte om mattes reaktion om hunden gör utfall eller ej. Min hund  gör lika gärna utfall och biter när jag är helt frånvarande, fysiskt eller mentalt.

Iallafall. Jag är MYCKET nöjd med gårdagen. Både hundens beteende och mitt eget. Jag fick öva mej i att sätta gränser och berätta att min hund kan bitas, något som annars känns skitjobbigt att behöva föra på tal. Men jag gjorde det på ett bra sätt. Och de tog det bra! Även mina mycket nervösa föräldrar (tala om laddad stämning när fyra vuxna är skitskraja för att hunden ska bitas) lyckades till slut acceptera faktum att hunden inte såg situationen som särskilt besvärande utan hade trevligt i sällskapet. Han tog sitt märgben och la sig under bordet och gnagde vid våra fötter. Jag gav Christer en gräddskål och sa att han kunde bjuda hunden på detta så de blev vänner och utan att tveka satte han sig en bit bort på golvet med hund och skål och hade det så gemytligt.

Sniffen äter ju Clomicalm så det kan vara den avgörande skillnaden mellan igår och för två veckor sedan. Han har den senaste tiden uppfört sig mer moget än annars, kan trava omkring helt nära mej istället för att fara som en raket fram och tillbaka. Han är uppmärksam och följsam på mina kommandon och kan löka när inget händer. Han verkar så tillfreds med livet! Fortfarande stressad utanför vårt hus, tyvärr, men i mångt och mycket är han en tryggare hund.

Idag åker vi till Stockholm för ett nytt försök att träffa tränaren. Jag känner mej lugnare, gladare och har mer tillförsikt nu. Jag är inte rädd att hon ska bedöma Sniffen som hopplös och bortom räddning. Det ska bli väldigt intressant att höra vad hon har att säga och jag hoppas hon har goda råd att ge.

Länk

Mina katter hette Astrid och Alfons. Mina råttor förblev namnlösa. Jag har haft en hamster som hette Ida. Som barn hade vi katterna Putte, Gilbert och… Gilbertina. Jag skulle nog ändå säga att mina djurnamn haft lite barnbokstema. Astrid var döpt efter Astrid Lindgren, tex. Alfons Åberg. Ida var ju Emils lillasyster. Och så Sniff från Mumintrollen.

Åh. Vad ska jag säga om de senaste dagarnas händelser? Eftersom vår resa till Stockholm sköts på fick vi improvisera på tisdagen. Åkte runt på lite hundfria aktiviteter med Susanne på dagen. På kvällen kom hon hit och hälsade på och Sniffen var ett intensivt gosetroll som klättrade omkring på henne innan han slutligen kom till ro. Jag tog en fästing på honom, Susanne fick ta två andra.

Idag åkte vi till sommarstugan men morsan. Fyndade en massa på Dollarstore, bland annat en bärplockare för 40 kronor som kostar 199:- på Ica Maxi. Det blev en massa annat smått och gott också. Mamma och jag orkade trots bärplockarna bara få ihop två liter blåbär var. Har man ont i ryggen är det något av en utmaning att repa bär på marknivå. Sniffen var helt fantastisk! Först satt han fast i lina och pep lite över det men kunde ändå lägga sig ner och löka lite. Sen fick han vara lös och då var han precis så som jag önskar av min hund! Han höll sig nära, stack inte iväg för långt utan var väldigt uppmärksam på mej och mån om att vara mej till lags. Begriper inte hur eller varför, men det var bara att tacka och ta emot!

Innan jag blev hemskjutsad fick jag lite tomma burkar av mamma och hon berättade att de tänkte ta ner körsbärsträdet som knappt bär någon frukt och verkar sjukt på något sätt. Jag bad att få ta de sista bären och klättrade till och med upp på en stege för att nå dem, trots att jag är gräsligt höjdrädd. Ändå blev det inte mer än en halvliter bär, på ett fullstort träd.

Okej, det blev två burkar blåbärssylt och två mindre burkar körsbärssylt. Jag läste att körsbär knappt har nåt pektin men att vinbär kryllar av det så jag repade av en halvliter röda vinbär från buskarna bakom huset. Precis som min ganne försökt få mej att göra. Nu var det inte mycket bär kvar och jag försökte undvika dem som växte på hundkissnivå… Men det visade sig att jag inte är så kinkig ändå.

Allt var väl egentligen frid och fröjd tills jag läste om en pinscher med liknande problem som dem Sniffen har som nyligen avlivats pga detta. Det tog mej hårt. Inte minst för att den hunden har samma pappa som Sniff. Jag försöker hela tiden skjuta beslutet framför mej, lyssna på utlåtanden från dem som vet bättre. Vi ska göra ett nytt försök med tränare på fredag. Ibland känns det som mycket hänger på den träffen, andra gånger känns det som om det inte spelar nån roll vad nån annan säger, det är bara jag som kan veta om detta är något jag orkar med och klarar av. Jag pratade lite med ägaren till två av Sniffens kullbröder härom dagen och det är så tydligt att mycket av stressen är medfödd. För att inte tala om svårhanterlig.

Det blev en tur till Badelunda med SuKou på kvällningen och emellanåt haltade jag pga en jävla liten glasflisa som trängt sig in i foten när jag larmat och kladdat med syltkok. Jag råkade vispa ner ett vinklas på golvet. Säkert för att jag såg fina vinglas på loppis idag som jag av nån anledning ändå inte köpte trots att de var snudd på gratis. Så nu får jag ångra mej. Man ångrar bara de köp man inte gjort! Så lyder djungelordspråket här hemma.

Imorgon bitti: läkarbesök. Vi ska prata om mina onda fötter så det är ju ett lustig sammanträffande att jag ska ha en glasflisa i foten just nu. Hoppas de har tid att ta ut den åt mej, den sitter så illa att jag själv varken ser eller når.

Jag har lagt mej till med en ny ovana: ett glas likör innan läggdags. Nu är den uppdrucken så jag ska nanna. Kikade lite på vågen, jag har ju fuskat så mycket hela sommaren och känner mej väldigt plufsig så jag var förvånad att upptäcka att den visade på -12 sen jag började med LCHF. Det går inte fort men det går åtminstone åt rätt håll!

Imorgon åker jag, Sniffen och Susanne på äventyr. Vi ska träffa en tränare, bland annat, och jag har fått låna en videokamera för att filma “eländet”. Kanske blir det då uppenbart för mej vad det är för tokiga signaler jag sänder ut. Men främst vore det skönt att ha det inspelat vad tränaren säger. Ofta får man så mycket information på en gång så hjärnan blir överfylld och sen har man glömt hälften när man går därifrån.

Förmodligen blir det lite andra trevliga inslag på resan också, men dem rapporterar jag isåfall om när vi kommit tillbaka.

På onsdag kanske Sniff och jag åker med morsan upp till sommarstugan. Hon är nyfiken på renoveringen av badrummet och så ska vi plocka blåbär. Några kantareller lär vi inte hitta eftersom det är barrskog. Om Sniffen är snäll får han springa lös i skogen… Sist vi var där var det midsommarafton och han sprang hem till stugan istället för att komma till mej.

Torsdag morgon har jag tid hos min husläkare. Jag ska få remiss till ortoped för mina plattfötter och jag hade planerat att visa min logg över min uppstyckade sömn. Kanske hinner jag nämna att min tankeförmåga inte är vad den varit men oftast brukar man ha så jäkla kort tid på sig hos husläkaren nuförtiden. Jag undrar lite över mina sköldkörtelvärden mm för i brevet som skickades hem stod det bara att alla prover var normala. Tydligen ska man ha lite exaktare siffror än så om man vill gå vidare med sina inbillade krämpor, har jag läst. Om jag kommer ihåg att fasta innan jag går dit kanske jag kan få mitt kolesterolvärde kollat också. För att lugna dem med fettskräck, om inte annat. Ah, vi får se. Jag får kanske nöja mej med ett halvt löfte om hålfotsinlägg inom nio månader.

Nu har jag tagit min sömntablett och ska bädda ner mej. Hoppas jag nu inte glömmer nåt imorgon, som den lånade videokameran till exempel. Det vore ju försmädligt.

UPPDATERING: Tränaren är sjuk, resan till Stockholm inställd. Eventuellt blir det ett nytt försök på fredag.

Fullständigt utmattad.

Min goseprins fotad med kompaktkameran.

Samme skönhet med systemkameran.

För att titta närmare, klicka här!

Treåring biten under Schäfer-SM

Plötsligt gick schäfern till attack och bet treåringen i örat och bröstkorgen.

Hundattacken ägde rum under Schäfer-SM i Skillingaryd, skriver Värnamo Nyheter.

Treåringen fördes till Ryhovs sjukhus i Jönköping, men kunde lämna sjukhuset efter omplåstring.

-Hundägaren tog ansvaret och avlivade hunden på plats, säger Bo Edoff, ordförande i Svenska schäferhundsklubben till VN.

Efter angreppet gick treåringen runt området igen med anhöriga, för att inte utveckla rädsla för hundar, skriver tidningen.

Schäfer-SM anordnas varje år i småländska Skillingaryd och är en dressyrtävling för schäfrar och deras tränare.

Länk

Avlivade på plats? Hur då?

Om jag förlorar min förmåga att tänka, resonera och formulera mej, är jag då fortfarande samma person? Skulle man fortfarande vilja ha med mej att göra om den delen av min personlighet försvann? Jag sörjer iallafall min försämrade hjärnkapacitet redan nu. Hur ska det inte bli att förlora allt?

Mitt minne blir sämre. Jag har svårt att hålla koll på var jag har lagt saker, vilka tider jag har inbokade. Jag blandar ihop gatunamn och har svårt att lokalisera mej ibland. Jag förväxlar ord och stavar sämre än nånsin förut. Ja, ni kanske inte märker det eftersom jag alltid kollar stavningen ett par gånger innan jag publicerar nåt. Eftersom jag är petig med sånt är det skitjobbigt att märka att självklara saker blir svårare och svårare. Ibland tycker jag att jag är trög i samtal, det tar tid för mej att kläcka ur mej repliker - något jag var så bra på som ung.

Mina föräldrar hänvisar ibland till mej som den som vet allt eller är smartast i familjen. Nån slags intelligens har jag alltid haft men nu känns det inte längre så. Jag hör att jag upprepar mej eller famlar efter ord eller står helt stum för att jag inte kan bestämma mej för i vilken ordning jag ska svara på frågor. Jag tycker det är skrämmande.

Mamma skämtar om hur glömsk hennes man är eller att mormor ringt två dagar i rad för att hon inte minns något längre. Jag tycker inte det är så roligt, faktiskt. Jag må ha haft mina fysiska krämpor och emotionella problem, men min hjärna har inte svikit mej. De senaste åren har jag märkt en försämring och det gör mej orolig.

Jag tänker, alltså är jag, heter det ju. Så vem är jag utan mina tankar? Om jag tänker dåligt, trögt och fel? Jag klarar inte att fokusera på något särskilt länge, om jag blir störd tappar jag ofta tråden helt. Sällan krävs det att man ska vara helskärpt, men har man en blixtsnabb hund som gör utfall måste man och jag märker ju hela tiden att jag brister där.

Det gör mej gråtfärdig.

Jag har alltid haft ett visst kontrollbehov och när jag märker att jag inte har koll på läget blir jag rädd. Min hjärna är en tvättsvamp, en hålig ost. Ett geléhallon av blixtrande intelligens.

Hur lång tid tar det innan jag är ett lallande fån? Det skulle kanske inte göra så mycket om jag finge vara ett lyckligt lallande fån, men jag tror ju jag kommer tyngas av en allt starkare ångest och det vore inte så muntert.

Undrar om det är ett ålderstecken att jag tänker på såna här saker? En ålderskris, rentav. Jag får flytta ut min gungstol till solverandan där jag kan rulla tummarna, dricka kaffe på fat och berätta hur många kilometer jag fick vada i snö till skolan varje dag utom söndag då det var söndagsskola.

Det är en förfärlig känsla att känna att man borde skärpa sig och ändå inte kunna göra det.

Knepigt väder idag! Kvalmigt, lite sol här och där, en del hotfulla moln. Sniffen och jag är sega efter gårdagen och det trycker i huvudet på mej. Sniffen känns varmare än vanligt och han verkar törstigare än vanligt.

Vi tog en tur med morsan till Kungsbyn och Sniffen ägnade förvånande lång tid åt att bara snosa omkring, han som annars har så mycket spring i benen. Han blev flåsig för ingenting. Jag upptäckte att vattenmojängen i hagen hette ungefär som jag. 

Sen tog vi inte mindre än tre turer i olika skogspartier utan att hitta en enda kantarell. Jag var inte riktigt klädd för det och sjönk ner i sankmark med mina sexiga foppatofflor. Men jag hittade en fin kopparorm och plockade mitt livs första hasselnötter.

Sniffen tog täten i alla stigar men när vi hamnade i meterhögt gräs drunknade han nästan och såg ingenting. Då fick jag bana väg för honom, vilket var trevligt som omväxling. Vi hittade som sagt ingen svamp men eftersom jag fått med mej en godislåda fylld med svamp delade jag med mej till lilla mor.

Nu hoppas jag det ska börja regna och att huvudvärken ska ge med sig. Jag drack inte alkohol igår men det känns nästan så ändå. Kanske måste jag smaka på likören jag fått, bara för att.

Tidig eftermiddag åkte Susanne och jag till Strängnäs igen. Den här gången fick Sniff följa med! Vi hälsade på värdparet med dotter och åkte till skogs med lille Tristan för att leta svamp och bär. Sniffen slapp hälsa alls utan släpptes lös i skogen ihop med Tristan och de körde sin grej. Vi var borta en timme så Sniffen hann bekanta sig med alla på egna villkor. 

I skogen hittade Joakim ett skelett. Sniffen var framme och nosade försiktigt och tyckte det var jätteläskigt. Man såg halskotor och revben och jag gissade att det var älg, men det kändes lite underligt att hitta resterna från ett så stort djur. En liten bit därifrån hittade vi ett framben, från skulderblad till klöv och då var det ingen tvekan längre om vad det varit för djur. (Undrar om skallen fanns nånstans? Hade varit lite kul att se.)

Det fanns en del svamp men kanske inte så mycket som vi hoppats så vi åkte “hem” igen och ja jäklar, liksom förra gången kryllade det av dem. Till och med jag hittade kantarellställen den här gången! Jag som börjat tro att det var nåt fel på min syn som blockerade gul färg på marken. Av detta kan man dra lärdomen att man inte ska gå över bron efter vatten! Ja jag är riktigt avundsjuk på dem som får bo i sådan lantlig idyll och har så attans mycket kantareller runt knuten.

Jag passade på att be om hjälp: Sniffen hade en fästing på halsen som han inte låtit mej ta bort, så den plockade Jocke. Jag undrade om någon skulle kunna tänka sig att hjälpa mej med klorna och även detta ställde Jocke upp på. Med tanke på Sniffens beryktade blodtörstighet och allmänna manshat så var det modigt av honom! Helt utan munkorg lyckades han klippa klorna på ena sidan och jag jublade: såhär bra ha det aldrig gått förut! Jocke svarade att vi inte var klara än… och mycket riktigt blev det jobbigare när det blev sidbyte. Då började Sniffen konstra och högg efter oss båda. Jocke fick lite rispad hud på armen efter en tand, själv blev jag biten i en fingertopp och klöst på armen. Det slutade med att två klor förblev oklippta. Med en munkorg hade det gått lättare men jag måste ändå vara glad att Sniffen faktiskt klarade en fram- och en baktass galant och utan protester! Trots att det var en otäck karl som höll i det livsfarliga vapnet.

Sen blev det middagsdags: grillat kött, tzatziki, coleslaw, sallad, ugnslagad potatis och champinjoner och röd salsasås. Kalasgott!

Susanne hade fotosession med hundarna och när Sniffen och jag kom ut för att titta hörde jag ett konstigt krafsande. Jag trodde det var nåt i grusgången men såg inget. Det gjorde däremot Jocke som hittade en seglare som verkade ha råkat illa ut. En otroligt vacker fågel! Efter en stund återhämtning kunde fågeln lyfta och flög obehindrat ifrån oss.

(I augusti förra året hade jag en tornseglare som kom på besök till min balkong: länk)

Till efterrätt blev det blåbärspaj som jag lagat av blåbären jag plockat tidigare i veckan. Den gick åt snabbt, lille Tristan såg till att inte en smula lämnades kvar. Susanne hävdade att man blir smart av blåbär och det var skäl nog att skämma bort honom med denna naturmedicin.

Sniffen var duktig och tiggde inte. Han hade så kul hela dagen, han fick springa lös i skogen med en hundkompis, sen fick han leka och umgås med både hundar och nya människor. Han kunde inte låta bli att skälla på okända människor som passerade för nära huset i hans tyckte och jag förundras över hur liten tid det behövs för att han ska känna sig såpass hemma nånstans för att ta på sig vaktrollen.

Nu hade Sniffen fått tillbringa många timmar med hundfolk och om jag tolkade dem rätt så tyckte de inte att Sniffens utfall var alltför märkvärdiga. Och definitivt inte att han skulle avlivas! Det var skönt att höra. Han har ju sin speciella charm och det ska ni veta att Sara tyckte han var söt, trots att Joakims domarkritik inte var nådig! Jag vet inte om min hund får ett enda rätt vad gäller rasstandarden men det är mej å andra sidan fullständigt egalt. Jag skulle inte för en sekund ändra något i hans yttre!

När hundarna och barnet gått och lagt sig kunde även Sniffen varva ner och flyttade omkring i soffan mellan oss. Han vet minsann hur man gör det bekvämt för sig! För mej är det tydligt att han är en social kille som vill vara bland folk han trivs med, det är bara en kritisk fas i första mötet med folk innan han kan konstatera om de är farliga eller ej.

Jag ska erkänna att jag innan Sniff aldrig träffat eller hört talas om en hund som tyckt att det varit så laddat att möta nya människor. Det var helt nytt att hundar inte skulle “få” hälsa, att de inte skulle vara med i olika sociala sammanhang. Jag kände bara till hundar som alltid fick vara med överallt. Men nu vet jag att det finns många hundar som inte klarar av det, så nu känns det inte lika konstigt längre. Även om det är något av en besvikelse för mej personligen. Jag får tänka om, helt enkelt. Jag får helt enkelt välja mina tillfällen efter vad som är rimligt för honom.

Kolla sista bilden. Daredevil-Sara utmanar ödet med den blodtörstiga besten, beryktad för sitt heta temperament och smak för oskyldigt kött. Omfattande plastikkirurgi kommer krävas för att återskapa nedre delen av ansiktet, men Sara hälsar med hjälp av handtecken att sondmatningen går som en dans och att hon snart är på benen igen, redo att anta nya livshotande utmaningar.

Kycklinggryta med thailändsk touch och hemodlad sallat.

Äggröra, bacon och kantareller. Dagens frukost var god och mättande. Sniffen och jag ska på äventyr och vandra i skogen bland annat och då är det bra med riktig mat i magen som man står sig på.