Det är mycket nu! Förutom mina dagliga åtaganden och vanliga krämpor har jag haft ont i tån, freestylekursen, utfallet och så ibumetintugget. Jag upptäckte det precis innan vi blev upphämtade av svågern och hann bara ringa ett panikartat samtal till veterinär som i princip sa att vi måste åka till Strömsholms djursjukhus följande dag för att ta leverprov om vi skulle hinna bromsa upp skadan. Dagen efter ringde jag djursjukhuset och där var de inte lika panikdrabbade, även om de gav ganska försiktiga direktiv. Eftersom jag var rätt säker på att han som mest kunde fått i sig tre fjärdedelar av en tablett - kanske inget alls - så tyckte de det var lite onödigt att göra något av det hela. Ibumetin kan orsaka permanenta skador på organen och man vet inte hur mycket som krävs, så det var något av en chansning. Hade jag upptäckt detta direkt efter konsumtion skulle jag ha framkallat kräkning men som det var nu var det för sent. Jag hade ju sett att han spottat ut två tabletter hela så det kan inte ha varit gott. Man kunde därför misstänka att han inte svalt resterna av den sista tabletten heller. Det enda jag märkt på honom var att bajset verkade svartare än vanligt, annars var han pigg och glad. Om han fick feber eller uppvisade några andra tecken på att må dåligt skulle jag höra av mej igen, sa de.

Sniffen blev inte sämre. Han fick i sig en lökflisa och en kinapuff med choklad och jag skrattade lite matt åt hans uppenbara självmordsförsök. Nej då, han var sitt vanliga glada jag med massor av energi ute och otroligt lugn och trygg inomhus med barnen. Faktum är att folk har gått in och ut genom dörren utan att han vaktat! Inga skall alls, han har sett helt överrumplad ut när nån kommit hem och bara välkomnat dem glatt. Lite fjant med de hala parkettgolven men det är ju normalt.

Själv var jag otroligt klantig som satte på fel platta på spisen och därmed lyckades smälta ner och förstöra en fritös. Min svågers älskade fritös… Fy vad dum jag kände mej men det är ju typiskt såna grejer som drabbar mej allt oftare nu. Jag är så vimsig av mej.

Det var väldigt intensiva dagar hos syrran. Bland annat var vi på 4,5-åringens dagis där det bjöds på soppa, fika och uppträdande av barnen. Jag hade bakat två kakor till fikat och de blev väldigt lyckade. Jag ska länka till recepten. Innan jag pajade fritösen bjöd på langós gjorda på deg köpt på den lokala pizzerian. Kan rekommenderas! På fredagen skulle vi bjuda föräldrarna på middag och jag lagade pad thai. Smakade inte så gott som det brukade, vet inte riktigt vad som var felet. Sniffen och jag fick skjuts hem av morsan och det var skönt att få återhämta sig lite. Nästa dag, idag alltså, var det full rulle igen.

Jag och Susanne hade fått den stora äran att besöka Saras och Joakims valpar som första utomstående! Bara två veckor gamla höll de på öppna sina ögon och kravlade omkring på ostadiga ben. Ibland fick de upp farten ordentligt trots att de omöjligt kunde se vart de var på väg och naturligtvis blev det både nosdyk och magplask. Vi fastnade där jääättelääänge för så oemotståndliga som de var ville man inte frivilligt skiljas från dem. Det var nog bra att Sniffen var utmattad av besöket hos syrran så han inte hann sakna mej så mycket, för jag var ifrån honom olagligt länge. Planen var att gå på lokal med Kerstin i något slags halloweenfirande men jag hade inte hjärta att lämna hunden ensam igen. Dessutom måste jag ha mat och göra mej i ordning och jag hade inte förberett något halloweenaktigt att ha på mej. Jag har ju erfarenhet inom smink och hade tänkt göra nåt skojigt och urflippat, kanske liksmink á la CSI eller så.

Det började dugga redan i förmiddags och jag hade migränkänningar men eftersom jag var fylld av förväntan kunde jag blockera värken. Sen var jag hög på valp-endorfiner och kände knappt av migränen pga det, men sen jag kom hem och började känna mej hungrig och verkligheten kom tillbaka så blev det svårare att ignorera vad som pågår i skallen. Nåja, jag ska inte klaga, det är fortfarande uthärdligt.

Nu ska jag käka revbensspjäll och softa. Jag råkade få med mej en påse godis från Hummelsta, kanske blir det lite sånt också. Misstänker att jag kanske inte kommer ha mardrömmar om zombies och varulvar inatt, vilken film jag än ser på. Jag kommer nog bara ha valpar i huvudet. Jag har aldrig förut träffat småvalpar och Snirre var ju 10 månader när jag fick honom så jag har ju missat allt sånt. Det var precis så ljuvligt som jag föreställt mej - och alla varnar för att ju större valparna blir, desto mer oemotståndliga blir de. Ja vi får väl se. Jag kommer gärna tillbaka och träffar dem fler gånger innan de flyttar hemifrån och jag ska göra mitt bästa för att inte smuggla med en hem till mej och Sniffen.

Läs mer om valparna här: Pinscherbus

Nej han ser inte så döende ut va? Alla foton är tagna av syrran under torsdagen och fredagen.

Har inte haft tid/energi att blogga men ska väl rapportera ett par saker. Freestylekursen i måndags gick bättre än förväntat tack vare att det var hela 9 grader varmt och uppehåll! Man höll inte på att dö av kyla iallafall. Men det var fortfarande gyttjebad för hela slanten. Dessutom fick vi veta att på måndag ska vi uppträda inför varandra. Ett program på en minut. Och man ska ha fixat passande musik. Undrar just hur fin dans man kan få av att upprepa sitt, ligg och mima i en minuts tid? För något annat sitter ju inte.

Idag var vi ute med Emma och Lucas på Badelundaåsen. Hundarna sprang lösa, det är sällan ett problem. Ibland stöter man på andra som är ute med sina hundar men vare sig man hinner koppla upp eller ej så brukar hundmötena avlöpa väl. Vi stötte på ett par med varsin hund men de höll till innanför en hage så hundarna möttes inte. Ena halvan av sträckan består av en enkel grusväg uppe på en ås. På vardera sida om vägen finns hagar, så det är lite trångt om utrymmet om man får möte. Vi såg en man på håll och kallade in hundarna. Jag förutsatte att den äldre herren hade hund med sig men så var icke fallet. Sniffen kom, tog sitt godis och kilade iväg innan jag hann få fast honom. Ny inkallning, men då hade gubben hunnit passera mej och jag såg hur det blänkte till i Sniffens ögon. Först ett mindre nafsande i förbifarten men när jag röt till reste han ragg och gjorde ett nytt utfall. FÖRRREBANNADE HUND! Jag ryckte tag i honom och höll ett stadigt tag medan jag kopplade fast honom. Vid det laget hade han lugnat ner sig. Jag bad om ursäkt och Emma undrade hur det gick; han svarade att det iallafall inte gått hål. Så fortsatte vi åt varsitt håll så det blev ingen större affär av det men ni kan ju tänka er hur mitt humör dalat. Vi pratade lite utfallsproblematik, om pinscherns kynne och varför Cesar Millan-stilen inte alltid är att föredra men jag märkte att Emma var skeptisk till det mesta jag sa. Tja, det är inte så konstigt, jag kan ju knappast visa upp några talande bevis för hur en mjukare stil nått fantastiska resultat precis!

Jag kände mej låg ett tag men ganska snart kunde jag till stor del släppa det. Jag vet ju att livet med Sniff är en hel räcka kompromisser utan ultimata lösningar.

MEN VAFAN! Jag hörde just ett ljud och såg en vit huvudvärkstablett på golvet. Sen fragment av en annan! Jag letade vidare och hittade en karta Ibumetin med tuggmärken på! Om jag minns rätt var det bara två eller tre tabletter á 400mg och en och en halv av dessa låg på golvet så han lär inte ha fått mycket i sig. Fa-an, nu måste jag ringa och höra hur giftigt det är för hund!

Bästisen vill ju skaffa hund och vi diskuterar alla möjliga aspekter av hundägande, varav rasval naturligtvis är ett. Hon började prata om maltesern. Den ser ut som en överklasshund, vit och fluffig, men bakgrunden är en annan:

Rasens föregångare levde främst i sjöstäder runt centrala Medelhavet, där de jagade råttor och möss, vilka fanns i överflöd i hamnmagasin och fartygslastrum.  Vovve

Bästisen skrattade åt den klassiska bilden av en bortskämd dyrgrip med skinande vit päls när den egentligen var en skabbig råttjägare i de sämsta kvarteren i Venedig. Jag som inte kände till rasen närmare skrattade med och konstaterade att det förmodligen är en ganska skarp ras med den bakgrunden. Den senaste hundpsykologen vi pratade med var ju mycket inne på vilket mod som krävs för att ge sig på djur som kan bitas tillbaka och att denna egenskap varit önskvärd i tidigare avel. En råttjägare som inte törst attackera och bitas är ju inget att ha!

Precis som en boskapshund inte får vara rädd för stora kreatur. Hundar som har som jobb att jaga bort lejon och vargar får inte bli rädda och gömma sig. En råttjägare måste bita och döda, medan en fårvallare absolut inte får skada de djur den vaktar. En apporterande hund ska vara mjuk i munnen och komma med ett nydödat djur till sin ägare, utan att ha lämnat minsta märke. En grupp hundar ska vara bra på att smyga sig fram, andra ska orka springa långt och hetsa andra djur.

Så att maltesern skulle kunna vara en bitsk och övermodig jycke föreföll inte alls otänkbart. Och vad är “den stora nyheten” idag? Jo att maltesern hamnat på en lista över de 20 mest farliga hundraserna!

Minihund i attacker mot människor

Samma artikel finns mer eller mindre ordagrannt världen över men det var lite lurigt att få fram mer information. Bakgrunden verkar ändå vara denna: myndigheterna i New South Wales i Australien har börjat föra noggrann statistik över olika sorters attacker där hundar är inblandade. En gång i kvartalet sammanställs siffrorna och för första gången finns alltså maltesern representerad.

Antal attacker, listat efter ras: (obs, engelska rasnamn)

• Unknown Unknown 165
  Bull Terrier (Staffordshire) 116
  Australian Cattle Dog 56
  German Shepherd Dog 55
  American Staffordshire Terrier 45
  Rottweiler 43
  Bull Terrier (Staffordshire) Unknown 35
  Siberian Husky 24
  Australian Kelpie 22
  Border Collie 21
  Jack Russell Terrier 21
  Boxer 20
  Labrador Retriever 20
  Bull Terrier 17
  Australian Cattle Dog Unknown 16
  Alaskan Malamute 14
  Bullmastiff 13
  Bullmastiff Unknown 12
  Maltese 12
  Mastiff Unknown 12

Unknown står för att man inte vet om hunden var renrasig eller ej.

Det kan vara bra att förtydliga hur man definierar en attack:

A dog attack can include any incident where a dog rushes at, attacks, bites, harasses or chases any person or animal (other than vermin), whether or not any injury is caused to the animal or person. New South Wales Government

Man räknar alltså in både jakt och utfall, riktade mot människor eller djur, oavsett om det uppstått skador eller ej. Det är alltid svårt med såna här listor, ur flera perspektiv. För att de ska kunna ge en rättvis bild krävs det ju att alla utfall och bett rapporteras - inte bara de som är så allvarliga att man tvingas uppsöka vård. Det säger sig själv att större hundar kan orsaka mer skada än en mindre och småhundar är förmodligen gravt underrepresenterade i denna typ av statistik.

Det andra är att man måste ställa antalet attacker mot antalet individer av en viss ras. Om man får in rapporter om 10 bett från labradorer och 20 från schäfrar kan det ju se ut som att schäfern är dubbelt så farlig. Om tar i beaktande att det handlar om ett samhälle där det finns 50 labradorer och 120 schäfrar så blir siffrorna de omvända.

Statistiken visar att risken att bli biten är störst i hundens hemmiljö. De allra flesta som blir bitna är barn, av den egna hunden. Vilket kanske låter otäckt, men de allra flesta olyckor sker i hemmen generellt sett, ändå är det när vi flyger som det känns läskigt. Risken att halka omkull i badkaret är större om man har ett badkar hemma. Ergo är risken att bli biten större om man själv har hund. Bästa skyddet är att läsa på och informera andra om hur de ska bete sig kring hundar.

Enligt denna sida har The American Veterinary Medical Association, the CDC, och the Humane Society of the United States, har sammanställt en lista på de tio farligaste raserna. Problemet är att jag inte kan hitta någon sådan lista på deras egna hemsidor, så jag kan inte få det bekräftat att det verkligen stämmer. Den listan ser iallafall ut såhär:

1. Pit Bulls
2. Rottweilers
3. German Shepherds
4. Huskies
5. Alaskan Malamutes
6. Doberman Pinschers
7. Chow Chow
8. Presa Canario
9. Boxer
10. Dalmatian

Ett problem med den här typen av statistik är identifiering av rasen. Det finns uppemot 20 raser som till utseendet kan vara svåra att skilja från pitbullen - och det råder delade meningar om pitbullen ens kan definieras som en egen ras. Klart är att många länder och stater infört förbud mot pitbull och andra liknande raser. I de fall människor dödats av hundar har de ofta tillhört någon av ovanstående raser. Å andra sidan har det i enstaka fall rapporterats om småhundar som dödat, både ensamma och i flock.

Det pratas mycket om att förbjuda vissa farliga raser. Problemet med farliga hundar verkar i första hand inte ligga hos hunden själv utan hos ägaren och det kan kännas orättvist att döma ut en hel ras för vad enskilda individer gjort, antingen av ägarnas okunskap eller för att de uppmuntrat vissa beteenden som annars anses oönskade. Så länge det inte krävs någon utvärdering av en människa innan denne kan skaffa hund så kan jag förstå att man vill undvika att den får tillgång till dessa hundar genom att förbjuda rasen. Det finns många mentalt instabila människor som kanske inte skulle ha hund, men idag kan man inte hindra dem. Kanske hjälper det dem rentav att må bättre. Då känner nog många att om galningarna ändå ska ha hund så försvarar man sig hellre mot en malteser än en pitbull.

Lite lästips på engelska:

CDC - Centers for Disease Control and Prevention har gjort en sammanställning över bitrisker och hur man ska undvika att bli biten, bland annat.

American Temperament Test Society, Inc.  sammanställer statistik över mentaliteten hos olika hundraser.

Dog Bite Law - Bitstatistik i USA och annorstädes.

Idag har vi inte gjort många knop. Började dagen med att ställa om klockan, sen handlade det ganska mycket om Sniffens kullbröder. Vi tog en stillsam promenad, Sniffen var förvånansvärt lugn men så var det också vindstilla och folk verkade kura inne istället för att slamra ute. Vi kom väldigt nära flera harar idag och jag kunde inte låta bli frestelsen att gå ännu närmare. På ödetomten satt två stycken och jag styrde mot dem. Den ena hoppade upp och gjorde några uppskrämda språng medan den andra satt kvar och försökte göra sig osynlig. Sniffen bör ha sett rörelsen men var mer intresserad av en bil som passerade. Han är ingen jakttok, snarare biltok! Han liftar gärna med vilken bil som helst.

Vi har slappat idag. Jag har stickat, Sniffen har legat och snarkat under filten. Det slog mej att det knappt märks att jag har hund ibland, bara en svart nostryffel skymtar vid ytterkanten på ett täcke.

Stickningen är simpel, tanken är att det ska bli en poncho. Den är drygt 60 cm bred och jag ska väl sticka en meter på detta stycke, sen ska jag göra ett likadant till som sen ska sys ihop med det första. Garnerna ser åttitaliga ut och kan mycket väl vara det eftersom jag köpt dem på loppis. Spelar ingen större roll för mej som fortfarande är stickamatör! Jag hade nog inte vågat mej på ett projekt med dyrare garner så här i början. Jag har en liknande grej på gång med det det multifärgade garnet jag visade förut och får jag bara lite starthjälp ska det bli en mössa i svartvitt garn.

Jag är nervös. Imorgon är det dags för freestylekurs igen och vi ska ha satt ihop ett “program” på fyra av övningarna på listan. Jag hade ett hum om vilka som skulle kunna funka men de senaste gångerna vi tränat så har Sniffen kommit av sig helt i cancan:en! Han börjar rätt och lyfter höger-vänster-höger-vänster… men sen tar han inte ner vänstern utan sitter med den i luften! Jag markerar mot höger tass men han slår med vänstern. Stirrar på mej underifrån med rynkad panna och är superkoncentrerad men fattar inte varför jag är missnöjd. Åh så frustrerande! Det är ju en av de få saker han kan utföra utan att jag håller en godis tryckt i ansiktet på honom.

Han är jättetaggad och vill jobba men eftersom jag inte vet hur jag ska gå vidare vill jag inte fortsätta. Vill  inte förvärra situationen, det är så viktigt att han ska få lyckas med allt vi företar oss eftersom han är som han är. Och jag vill inte bli irriterad när felet ändå är mitt, det måste vara något jag gör fel. Kanske har jag blivit förutsägbar i mina belöningar och väntar sig en godis där han “fastnar” med tassen. Samtidigt stressar Bettan på och säger att vi måste sätta kommandona och att jag måste öka avståndet så vi inte har kroppskontakt. I cancan ska tassarna vifta i luften, inte snudda vid mina ben.

Och nästa måndag är det uppvisning. Vi ska sätta ett program till musik vi själva väljer ut. Jag säger: ha! HA! Säger jag. Jag får magsår av detta. Jag skulle behöva sätta mej ner och fundera på hur jag ska lägga in grunderna. Hur ska jag lära in fot, work och front? Ska jag byta kommando på runt eftersom jag säger gå runt när han hamnat på fel sida om en lyktstolpe? Och så vidare, och så vidare. Jag skulle gärna vilja lära in slalom men det är fysiskt ansträngande för mej att hänga dubbelvikt och vifta med godis. Tajmingen måste sitta, annars försöker han fuska och sno godiset på andra sätt. Och återigen - vi måste vara snabba att sätta kommandona så hundarna förstår vad det är vi är ute efter! Vilket motsäger det tidigare direktivet: att inte säga kommandot förrän rörelsen/handlingen sitter. Ett annat tips är att vi bara tränar in en sak om dagen så inte hunden blir förvirrad. Vilket kom i senaste laget med tanke på den låååånga lista med övningar vi fått. Den där hunden ska hoppa upp på ryggen och hänga kvar kräver att man är två stycken. Lite svårt när man är ensamstående.

Fatta att jag får magsår?! Detta skulle ju inte handla om prestation för oss men nu vete sjutton om det känns så längre. Nu påstås det att det kommer regna imorgon och med tanke på hur många hundar som arbetsvägrade i leran förra gången känns det inte så skoj. Nu när vi ställt om klockan kommer det vara ännu kallare och mörkare ovanpå allt. Och Emma har tappat sugen och pratar om att man väl måste tvinga sig dit de sista gångerna. De andra hundägarna verkar också alltmer spaka. Ja… det är svårt att vara positiv i det här läget.

Det är synd att vi inte har någon rymlig inomhuslokal att hålla till i! I det lilla fikarummet blir det snabbt trångt med så många uppspelta hundar. De som har svårast för närkontakt med andra går inte ens in. Ju större hund, desto större säkerhetszon krävs.

Nej det är helt enkelt för sent på året för att gå på  kurs! Men jag ska försöka påminna mej själv om att det viktiga är inte att vi gör bra ifrån oss på kursen. Vi är inte där för att imponera på andra utan för att lära oss samarbeta och ha kul. Blir det jobbigt att traggla övningar i den isande leran får vi väl sitta och kramas istället och titta på de andra. Under ett paraply. Matten till den andra pinschern brukar ha med en filt… kanske inte så tokigt tänkt. En termos med varm choklad kanske skulle pigga upp. Och en strålkastare så man ser nåt! Nightvision goggles. Burr.

Ni får ursäkta gnälligheten men jag behöver ventilera! Nu tänker jag återgå till stickningen och lyssna efter ett uppehåll i regnet så man kan ta ut och kissa av hunden-under-täcket.

Sniffens fina kullbröder Tricky och Diesel  bor i Stenungsund på västkusten med husse och matte. De har nyligen fått en bebis och tiden räcker inte riktigt till för alla. De vill ogärna skiljas från sina härliga hundpojkar men funderar på en lösning där en eller bägge får gå på foder. Villkoret är att det är ett hem med god hundvana, gärna erfarenhet av pinscher, och att det inte ligger alltför långt ifrån hemmet. En förutsättning är naturligtvis att man har gott om tid! Det krävs tålamod och en del arbete för att hundarna ska må bra.

Tricky (heter i stamtavlan Amun) är röd. Tricky är en av de hundar som tillsammans med Sniff levde sina 10 första månader i hundgård. Tricky är lite otrygg och vill bo ihop med brorsan, annars stannar han nog hellre kvar hos matte och husse.

Diesel (heter i stamtavlan Anubis) är svart/tan. Kallas Disse till vardags. Disse fick ett hem som valp men omplacerades för drygt ett år sedan och hamnade alltså hos sin kullbror. Han kan tänkas trivas i ett nytt hem utan sin bror.

Båda hundar är kastrerade och i slutet på mars fyller kullen tre år.

Att hitta en bra lösning för dessa hundar är kanske inte helt enkelt, därför ber jag om er hjälp! En “stödfamilj” kanske skulle vara det bästa? Om någon skulle vara intresserad kan man säkert diskutera ett upplägg som passar alla.

Bilderna har jag snott från deras blogg som legat nere ett tag, så de är gamla.

Såhär skriver matte själv om hundarna och situationen:

Disse, en riktig mysis som helst vill vara den enda ögonstenen och gärna ligga i knät på någon i soffan.. Energisk som tusan, och får utopp för sin osäkeret genom att vara överallt och ingenstans.. Vill gärna ha koll på allt och vara med överrallt och först fram när det händer något omkring honom.. Gillar också att försöka trotsa något och behöver en stark ledare med mycket tid som vet vad dem vill och som gillar att mysa med sin hund.

Tricky, en osäker men snäll liten hund. Skulle aldrig komma på att vara överallt och ingenstans som sin bror utan är nöjd med att ligga i en korg och se på vad som händer.. Han behöver uppmuntran för att våga saker och han behöver en ledare som vet vad dem vill och kan ta första steget och visa att världen faktiskt inte är så farlig. Tricky har varit duktig när vi tränat lydnad men behöver tränas av någon med tålamod.

Båda herrarna är naturbegåvningar på spårning.

Vi är en familj med dessa två hundar, fyra katter och jag Frida min sambo Ed och vår lilla son på 3,5 månad. Vi älskar våra hundar mer än något och vill gärna ha kvar dem men känner att tiden inte riktigt räcker till.. Båda våra hundar behöver tid och uppmärksamhet och just det behöver vi hjälp med..

Vi kan tänka oss att ha dem på foder men helst hos någon här i näten av Stenungsund (5 mil norr om gbg). Vi kan även tänka oss om det är någon som kanske har tid över att spendera på en hund som vill hjälpa oss genom att träna dem eller en av dem eller någon som bor i närheten och vill ha mer motion. Dock är kravet hundvana..

Verkligen verkligen inte inte inte LCHF!

Det är aldrig för tidigt - eller för sent - för julgodis.

Fråga mej som i ett vansinnigt chokladbegär kastade mej över förråden i skafferiet och blandade ihop detta. Helt galet, jag vet! Fatta att alla ingredienserna (utom kokosfettet) legat där sen förra julen (Hello tillsatser!)… jag lovar, ni behöver inte göra likadant!  Men det var faktiskt gott, tro det eller ej. Och jag dog inte av’et.

Den torkade frukten jag använde var sånt där naturgodis, torkad jordgubbe, ananas och papaya. Man kanske inte skulle tro att det skulle funka ihop med pepparkakor men det gjorde det. Det var så jäkla smaskigt att jag kommer köpa fräscha ingredienser och göra om det och bjuda på till jul.

Yum yum yum.