Precis som när kvinnor blir misstänksamma när deras makar plötsligt dyker upp med en blombukett i famnen undrar jag vad Snirre har på gång när öronen ligger snällt. Oftast råkar de bara lägga sig ner helt kort, nu låg de ner länge.
Stackars hund, egentligen borde jag ha snyggat upp honom lite i Photoshop. Kladdet under ögat är ju inte snyggt och det där på ena örat, ja det är pinsamt nog kondenserad mjölk. Ja, burken som exploderade långt före jul. Sniffen fick för sig att han skulle hjälpa mej städa upp röran i köket och då fastnade det på ena öronlappen och det bet sig naturligtvis fast. De ljusa fläckarna över ena ögat är dock permanenta, han har fått vita strån på huvudknoppen! Klorna nämner vi överhuvudtaget inte.

På bilderna syns inte bara tvätt-och-sovhögen utan också den relativt nya antihalkmattan som inte är fager men som fyller sin funktion. Tänk så snäll jag är mot Snirre! Och tussarna som omger honom kommer från den pipälg eller pipren han fick från syrrans familj i julklapp. Den slaktades tämligen omgående men ibland tar han fram den och drar sönder den lite till. Det är synd att barnleksaker inte piper, för de håller oftast attans så mycket bättre än hundleksakerna! Märkligt men sant.

Men ärligt. Kolla in de sidenmjuka rynkorna i pannan. Visst vill man pussa dem?!

Tre hundar med Thomas Wassberg-skägg hoppade in i bilen efter en sen och kall promenad ute på landet.

Det var oerhört vackert ute. Månen var nästan full och snön gnistrade på vykortsvis. Träden var översållade med sprakande diamantslipade snökristaller och natthimlen tindrade av stjärnor. Vi parkerade vid en kyrka och gick längs en plogad väg utan trafik, det enda som kunde ställa till förtret var ett järnvägsspår en bit bort men tåget passerade precis när vi packat in oss i bilen och styrt därifrån. Vinterkylan var bitsk men vi hade alla bylsat på oss ordentligt. Sniffen fick köldkramp två gånger när vi precis stigit ur bilen och han tvingades gå i koppel, men när han fick vara lös och springa upp värmen gick det bättre. Först när vi kommit hem och skulle gå den korta sträckan från bil till port fick han ont i tassarna igen.

Det var skönt att få komma iväg. Efter att ha fått soffan nerkissad blev jag så himla less och orkade inte företa mej något utan somnade av ren leda. Inget kul på tv, inget att pyssla med. Orkade inte sticka. Eftersom det pangas och smälls en del och Sniffen lider av kylan känns det inte kul att knalla i närområdet som skrämmer honom. Desto underbarare att få komma ut på utflykt med kompisar! Nu sover Sniffen på sin tvätthög och drömmer något. Själv funderar jag på att sticka på hans tröja, jag blev faktiskt klar med halsen igår!

Vi somnade sent och såsade bort förmiddagen. Mamma ringde och undrade om jag ville med och handla så jag fick göra ett ryck. Tog ut Sniffen i strålande solsken och i tio meter var allt frid och fröjd. Sen hördes ett ljud, som av snö eller is som rasat ner från grannhuset. Sniffen fick en panikattack. Han var just på väg att bajsa och två kluttar lämnade förskrämt hans kropp, sen kravlade han sig i panik mot porten. Jag vägrade följa med utan försökte distrahera och styra åt motsatt håll. Inget jag gjorde hjälpte, han vägrade kissa och drog så luftrören visslade. Nog för att han ofta är rädd i området men detta var nog bland det värsta jag upplevt med honom. Det var kallt och mamma var på väg så till slut fick jag ge upp och tog in hundrackan.

Vi åkte till kaoset på Hälla där man tydligen upphävt alla trafiklagar och upprättat fri parkering för bilarna stod huller om buller. Eftersom mamma skulle in på Systembolaget kikade jag också in och funderade på om jag skulle ha nån liten flaska bubbel men beslöt mej för att låta bli.

Jag är nog inte den första hundägare som har kluvna känslor inför nyårsafton. Det hade kanske varit kul att fira det men ingen har bjudit mej och även om jag blivit bortbjuden är det inte säkert att det hade varit bekvämt att lämna Sniffen hemma. Och att ta med honom är nog inte heller någon höjdare, det ska vara vant hundfolk isåfall. Och måttligt med buffliga karlar. Nej det är nog rena turen att jag inte blir bjuden på trevliga mingelfester med trevliga singelherrar! Då kan man sitta hemma och uggla/sura med gott samvete.

Jag kom hem och fixade mej en smarrig baguettemacka med skinka och ost och satte mej i soffan… och upptäckte att den var våt. Herrejävvlar! I förrgår hade jag bytt alla textilier i soffan och nu var allt nerkissat. Tack för den, Sniffen! Trots ett överdrag och ett överkast hade det runnit igenom bägge soffkuddarna. Efter all sjukdom och julfirande och allt har jag halkat efter med tvätten som samlats i stora högar och detta hjälpte inte direkt. Plötsligt blev jag väldigt väldigt trött.

Sniffen släpades ut i kylan och var nästan lika skraj igen. Bajsade i farten, kissade som hastigast och drog som en oxe för att komma hem. Plötsligt ser jag att han rör sig i slow motion. Köldkramp i tassarna. Han fastnar nästan i steget och jag är på vippen att lyfta upp honom när jag ser att han ändå tänker ta sig in för egen maskin. Funderar också på det där vassa gruskrosset man sandar med, undrar om det inte skär in i tassarna? Iallafall när man har panik och “klättrar” på isen så tassarna slirar. Måste kolla så trampdynorna inte skavts sönder.

Egentligen skulle vi ju ha gjort övningen vi fått av hundtränaren, men att stå stilla i iskylan medan hunden har köldkramp (och jag ligger väl inte långt efter) känns inte alls som nån prioritet just nu. Har han haft den här skräcken i två års tid kan han ha det ett tag till. Det är inte värt att förfrysa sig för.

Så nu sitter jag här direkt på soffbottnen omringad av kissdränkta täcken mm. Utan nyårsplaner. Buhu buhu. Fast jag har en nässpray iallafall, det lär underlätta snörvlandet.

Såja, nu har jag gnällt av mej. Nu ska jag vara tyst och stirra in i en vägg resten av kvällen.

Klockan 22 klev vi ut i mörkret och kylan och hoppade in i Rickard och Susannes bil där Kougar och Gilda välkomnade Sniffen mer eller mindre varmt. Vi färdades över oplogade vägar till Badelundaåsen där hundarna släpptes lösa och vi stapplade fram över knirrande snö upplyst av månens bleka sken. NITTON minusgrader, kära vänner! Fördelen med att vara ute i vargavintern denna sena timme var att risken att möta någon annan (som Snirre skulle kunna reagera på) var obefintlig. Min ystre vän hade både tjocka vintertäcket (eller “rocken” som granntanterna säger) på sig och ett fleeceunderställ jag själv klippt till och även om det var svårt att ha full uppsikt så märkte jag inte att Sniffen skulle ha köldkramp en enda gång. Om det var klädselns eller sällskapets förtjänst vet jag inte. Ute och lösa kom alla som vanligt väl överens.

När vi med nöd och näppe tog oss därifrån under stora protester från bilen som tyckte underlaget var ovärdig ett modernt fortskaffningsmedel lyckades jag övertala chauffören att “svänga förbi” McDonalds. Ack, det kändes som om min överlevnad hängde på dessa tomma kalorier! Jag erbjöd sällskapet glass vilket de artigt tackade nej till, haha.

Ikväll fick jag ett infall och nappade på ett erbjudande om webhotell för endast en krona för ett års tid. Erbjudandet gällde endast idag och jag funderade på om det verkligen skulle vara av intresse innan jag till slut slog till. Måste ju också regga en ny domänadress och den kostade 59:- så hela kalaset gick på 60 kronor jämnt. Det kunde det ju vara värt även om jag inte riktigt vet om jag ska ha den kvar eller inte. Kanske är det dags att renodla i bloggen så att denna får handla om mej och den andra om jycken. Att göra tvärtom blir konstigt eftersom denna trots allt bär mitt namn! Vi får väl se, om ni har åsikter i frågan får ni gärna dela med er av dem.

Uppdatering: Vi kom hem vid 23 och jag räknade med att Sniffen skulle vara färdigrastad för natten. Han hade kissat rejält ett par gånger och synts bajsa i fjärran. Därför blev jag förvirrad när Sniffen pep och var rastlös. Han fick lite fil att äta utifall att han var hungrig, men fortsatte pipa och tassa omkring. Dessutom tyckte jag han skakade! Vid ett på natten gick vi ut och han kissade ordentligt men var lika rastlös nör vi kom in igen. Gjorde ett nytt flrsök 45 minuter senare och han kissade på nytt, två gånger tillochmed. Nu är jag orolig för vad som kan vara fel. En fördröjd reaktion på chokladförgiftning eller något helt annat? Som jag sa till Susanne hade jag för mej att jag hade en bit saffranslängd hemma men jag hittar den ingenstans. Vet ju att även russin är giftigt och ska slå ut njurarna. Varje gång ens hund mår dåligt önskar man att de kunde tala om vad som var fel! Nåja, nu verkar han ha kommit till ro. Halv tre på natten. Jag ska försöka sova nu och imorgon är väl allt som vanligt, eller hur?

Sniffen och jag somnade i soffan framför tv:n. Mitt i natten hör jag ett rosslande ljud och får för mej att det är Sniffen som kräks, men det visade sig vara nån på tv som blivit skjuten i halsen, eller vad det var. Resten av natten var lugn, morgonen likaså.

Jag kände mej ynklig och sov länge, å andra sidan somnade jag sent också. Struntade i tvättiden och vid 11-tiden hasade jag och jycken ut. Han bajsade ganska omgående (var inte alls lös i magen) men ville inte kissa. Verkade tycka det var alldeles för kallt för det och ville in igen men jag släpade runt på honom ett varv. Inte alls populärt. Jag fick honom att nosa på gul snö, ändå vägrade han markera. Nåja. Vi gick in och sov lite till.

Behovet av sömn kan man inte kompromissa med. Det märker man när man är sjuk, när man har med småbarn att göra, när man reser till en annan tidszon. När alla dessa saker sammanfaller blir det förstås extra tydligt att man behöver regelbunden sömn för att inte bli knäpp! Syrran fick ingen chans att anpassa sig till svensk dygnsrytm eftersom hennes dotter vägrade sova på nätterna. Och jag då, vare sig jag har vattkoppor, migrän eller förkylning så är främsta boten sömn. Jag blir trött av sociala aktiviteter och grinig om jag inte får vila tillräckligt.

Nu kämpar Cesar Millan med en bulldogg på tv. Hunden Butch gör utfall och plötsligt uppstår blodvite. Ägaren gråter. Cesar säger att det bara är en skråma men att ägaren kan välja mellan att se det som en svår skada eller en liten skråma. Inte ens när hunden uppvisar ett aggressivt beteende är han ute efter att skada, Cesar ser det bara som att hunden utmanat honom och att han inte får backa undan nu. Mina tankar går till en viss bitvarg i min närhet. Härom dagen beställde jag hemkörning. Jag var hungrig men hade inget mättande hemma och ville inte ut i kylan och få kall mat med mej hem. Precis som jag förutsett blev Sniffen upprörd att en främling kom hit men det var ju enkelt löst; vi skötte transaktionen i trapphuset med dörren stängd in till herr Skällig. Svårare än så behöver det ju inte vara. Är man bara förberedd så kan man ju hantera och undvika laddade situationer.

I trapphuset sitter ett anslag från kvartersvärden som påminner om att det är endast tillåtet att fyra av smällare och fyrverkerier mellan 15:00 och 03:00 på nyårsafton, valborgsmässoafton och påskafton. För all annan tid krävs polistillstånd. Det är skönt att se att det satt upp en sån lapp här, men saken är den att alla hushåll skulle behöva den här påminnelsen. Folk smäller lite sporadiskt här och där och jag är bekymrad för att Sniffen ska bli skitskraj. Inomhus bekommer det honom inte det minsta, men är vi ute och det pangar till blir han förstås nervös. Tål man inte att det knäpper i fasaden, att folk stänger garagedörrar eller att ekollon faller ner till marken tycker man förstås inte att rejäla smällar är någon höjdare.

Jag har funderat på detta med vattensprutbehandling och kommit fram till att det inte är något alternativ för Sniff. Om man är så ängslig får man nästan räkna med en felreaktion. Ponera att någon är rädd för att gå genom mörka kulvertar. Skulle du då hoppa fram och skrika bu då? Javisst, du får kanske personen att haja till - rejält - men rädslan för kulvertar lär knappast minska. Om han får en stråle vatten på sig när han är rädd tror jag risken är stor att han bara får det bekräftat att allt är farligt och att han gör rätt i att spänna sig. Oväntade attacker - om än harmlösa - är inte vad Sniffen behöver.

Nu är det ruskans kallt ute enligt Sniff som har lätt att få köldkramp. Vi hade lite planer på att träffa Susanne och hennes glada pinschergäng och det vore förstås jätteskoj under de flesta omständigheter. Nu är jag lite bekymrad för att Sniffen ska skada sig. Om han blir för yster och lekfull och “glömmer av” hur kallt det är och springer tills musklerna låser sig och han stupar… jag menar, det har ju hänt förr och det är ingen lustig syn! Minus 13,7 säger termometern uppe hos mej. Mörkt är det också. Nåja, jag får kanske lägga på en rem och sticka klart den där tröjan… Otroligt så långsam jag är, ändå är det bara muddar jag stickar, resten är ju redan klart! Jag är en mycket dålig handarbeterska.

Får se när Susanne hör av sig, kanske hinner jag sticka något varv innan det blir pinscherbus.

Grämer mej över att jag hade asken framme. Att locket var på hjälper föga när han är en så duktig presentöppnare. Jag ringde och pratade med Giftmedelscentralen och de tyckte jag skulle avvakta, men lite nojig är jag förstås eftersom Kerstin använt högoktanig choklad. Jag kom på att jag skulle ge honom aktivt kol, premiär för oss. Jäklar vad svart sörjan var! När jag blandat kolet med vattnet undrade jag hur jag skulle få i hunden detta, visserligen äter han det mesta men hur lockande kan kol vara? Mmmm… smakar bränt! Är det övertänd villa eller majbrasa? Jag blandade i lite fil och förväntade mej att sörjan åtminstone skulle bli grå, men där bedrog jag mej. Den var precis lika intensivsvart. För att ge röran en aptitligare doft bröt jag ner lite hundgodis med köttsmak och det gjorde visst susen.

Efter “måltiden” släpade jag ut jycken som vid det laget betedde sig ängsligt. Det var kallt ute och han fick ha täcke på. I vanliga fall brukar han gå ut, kissa och vända hem igen men inatt var han superängslig och kissvägrade. Jag ville inte släpa iväg honom för långt utifall att han skulle få köldkramp och jag skulle tvingas bära honom. Jag ville heller inte stressa honom om teobrominet redan skulle göra honom hispig. Men nog sjutton vore det bra om han kunde kissa och bajsa lite. Efter mycket om och men kom en skvätt och han släpade hem mej. Eftersom jag såg mystiska män i området ville jag inte utmana ödet utan följde lydigt hundrackan.

Han har både fisit och rapat, men ännu inga spyor eller diarréer. Kanske ska jag rulla undan mattorna för säkerhets skull? Tvättstugan är iallafall bokad till imorgon. Ja det blir en spännande natt!

Apropå sjukdomar så har ettåringen som genom ett under inte drabbats av vattkoppor än. Skulle kopporna dyka upp under natten kan de inte resa hem och jag är inte säker på om man ska hålla tummarna för att hon ska slippa insjukna eller ej.

Ikväll var det ettårsfirande hos mina föräldrar. Lillflickan fyller ett år 30/12 men eftersom de åker hem redan imorgon bitti firade vi ikväll och tog farväl av dem. Jag lämnade Sniffen ensam mellan 16 och 22 och kom hem till en slaktad pralinask… Kerstin hade varit söt och själv gjort vackra praliner i en fin ask och jag hade ännu inte haft hjärta att smaka på dem. Inte minsta smula hade han lämnat kvar till mej! Så tydligen var det väldigt gott. Alternativt hade han sålt dem på svarta marknaden, försökte Kerstin nyss trösta mej med.

Jag vet ju att choklad är giftigt för hundar och katter och att man brukar framkalla kräkning. Men frågan var dels om det gått för lång tid och om det var nödvändigt att åka till djursjukhus för den mängden. Medan jag funderade på det skällde jag på Sniffen som åtminstone hade vett att skämmas. Sen gav jag honom de smaskiga matresterna jag fått med mej och skrev en fråga på fejan för att ta reda på om någon framkallat kräkning hos hund själv. Så ringde jag till djursjukhuset i Strömsholm och sa som det var.

- Jag ringer för att jag är lite bekymrad över min hund som ätit praliner!

- Nämen va smaskigt, svarade kvinnan i andra änden glatt.

Hon tyckte att nio praliner inte borde vara tillräckligt mycket för att förgifta en femtonkiloshund, hur hög kakaohalt det än var i dem. Jag skulle ha koll på honom så han inte började visa sig stressad och fick hjärtklappning, men hon trodde inte att det skulle vara värre än att han fick lös avföring imorgon. Det lät ju skönt!

Men om ni inte reflekterat över det förut, gör det nu! Kakao är giftigt för hundar och katter, så ställ undan chokladaskar och godisskålar så husdjuren inte når dem! Sniffen brukar ytterst sällan snatta av mej men jag har ju noterat att han tycker choklad doftar ljuvligt, även om han aldrig får smaka. Nu blev visst frestelsen honom övermäktig.

Veterinärhuset i Värnamo:
Chokladförgiftning

Det är inte bara människor som tycker om choklad, även våra hundar äter med förtjusning choklad om de kommer åt. Choklad innehåller ämnet teobromin som är giftigt för hundar. Även små mängder som ges vid upprepade tillfällen kan ge förgiftning eftersom teobromin bryts ned mycket långsamt hos hund. Ju finare och mörkare choklad desto farligare, eftersom halten teobromin är väsentligt högre än i ljus choklad.
Även i den mörka chokladen varierar teobrominhalten, mellan 4,5 till 16 milligram per gram choklad. Giftig dos är 20 milligram per kilo kroppsvikt och dödlig dos är 90 till 250 milligram per kilo kroppsvikt. Det innebär att en liten hund som väger 5 kg, kan bli förgiftad av 1 1/2 gram riktigt fin mörk choklad med hög teobrominhalt. Samma hund kan i värsta fall avlida av 6 gram.

Symptom på chokladförgiftning

Efter 4-5 timmar börjar man att se symptomen och symptomen är många. Teobromin är ett stimulerande medel så hunden kan bli orolig, upphetsad, darra, få hjärtklappning, oregelbunden puls, kräkningar, diarré, ökad urinproduktion, ökad törst, epilepsiliknande anfall med kramper, medvetslöshet och död.

Framkalla kräkning

Om man vet att hunden ätit choklad nyligen bör man snarast försöka att framkalla kräkning. Det bästa är att söka veterinär som ger kräkmedel i injektionsform. Ju mindre mängd teobromin som hinner tas upp desto bättre. Till veterinären bör man ta med chokladförpackningen så att man kan räkna ut hur mycket teobromin som hunden har fått i sig. Har det gått längre tid sedan chokladätningen ger man aktivt kol som binder giftet, förutsatt att hunden är vid fullt medvetande. Det finns inget speciellt motgift mot teobromin, så behandlingen går ut på att påskynda utsöndringen genom dropp direkt i blodet. Man kan också behöva medicinera för kramper eller påverkan på hjärtat. Behandlingen kan behöva pågå under flera dygn eftersom utsöndringen är så långsam.
De hundar som överlever brukar bli helt återställda.

Länk

Giftinformationscentralen
Choklad - husdjur
Reviderad: 2008-04-28
Choklad innehåller kakao som bland annat innehåller teobromin, ett ämne som många djurslag är känsliga för. Hundar och katter verkar vara extra känsliga.
Symtom kommer som regel efter 4-24 timmar. Kräkningar, buksmärtor, törst, inkontinens, skakighet och rastlöshet, riklig salivering och hjärtklappning är vanligt. Vid större mängder kan allvarligare symtom tillstöta.
Vår erfarenhet är att hundar utan svårighet kan sätta i sig en farlig mängd choklad medan katter mycket sällan får i sig sådan mängd att det blir frågan om någon förgiftning.
Hur mycket kan min hund få i sig innan det blir farligt?
Att räkna ut hur mycket teobromin som ingår i olika chokladkakor och praliner är svårt. Både mängden kakao i chokladen och halten teobromin i råvaran, kakaobönan varierar.
Mörk choklad innehåller c:a 5-15 mg teobromin /g choklad.
Ljus choklad innehåller c:a 2 mg teobromin /g choklad.
Vit choklad innehåller ingen eller mycket lite teobromin.
Mer än 20 mg teobromin /kg kroppsvikt kan orsaka förgiftning hos hund.
Exempel: Gäller en hund som väger 10 kg
En hund kan äta 12 - 40 g mörk choklad utan att få så allvarliga symtom att veterinär eller djursjukhus behöver uppsökas. OBS! Ju mörkare choklad desto mer kakao (och teobromin) och därmed större förgiftningsrisk.
Har hunden i stället ätit ljus choklad kan den äta c:a 100 g.
Praliner, chokladbitar med fyllning, innehåller mindre choklad. Hunden kan då äta ungefär dubbelt så stor mängd utan att allvarliga symtom uppkommer.
Åtgärd:
Om du misstänker att din hund ätit farlig mängd choklad eller har symtom, kontakta veterinär eller djursjukhus.

Länk

Kerstin påminde mej om att Sniffen ju brukar vara duktig på att sätta i sig saker.
- Vaddå, tänker du på alvedonen?
- Bland annat. Sist var det visst en stekspade?
Och så är det ju. Sniffen har garanterat plåtmage med tanke på alla märkliga saker han stoppat i sig under sin livstid. Inte ska väl lite choklad få honom på fall?!

Han verkar ännu må prima. Annat är det med mej som har rinnsnuva jag inte får stopp på. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag kan inte minnas när en december var så kall och snöig som denna. Varenda dag rasar flingor ner, ibland smått och regnblandat, andra dagar är flingorna fluffiga och stora. Men idag tyckte jag mej märka att mörkret vänt, jag var ute med Sniffen vid tretiden och kunde se handen framför mej!

Efter vår lilla förtroendekris känner jag mej väldigt nära Sniffen igen. Han har varit fantastisk den senaste tiden och säkert haft det långtråkigt medan jag varit sjuk och sängliggande och så fort jag kvicknat till har jag umgåtts med familjen och lämnat honom ensam hemma. Ändå har han varit lättsam och snäll och det känns som om han blivit mer lyhörd för mej, mer kontaktsökande och söker mitt gillande. Hur blev det så? Tydligen gör jag något rätt. Nu känner jag att det här är en hund jag vill ha och som det är värt att jobba vidare med!

Han är så söt och rar, klättrar upp på mej och vill vara nära när han kämpar med sina tuggisar eller leker med sina leksaker. Det är nästan så att han bjuder in mej att kampa! Han som aldrig varit mycket för sånt verkar nu ha fattat grejen. Ibland hör jag honom tugga och undrar vad han hittat. Vaaad gööör duuu frågar jag och då kommer han nära med slokande snällöron. Visserligen släpper han inte genast när jag säger loss men han kommer nära och låter mej gräva i munnen. Härom dagen hade han hittat en bit av en stekspade i plast som sprängdes i mina händer och tyvärr knaprade han i sig en bit av den. Idag tvingade jag loss något som visade sig vara en bit av ett tuggben så den fick han naturligtvis genast tillbaka. Men grejen är ju att han enkelt kunnat slinka undan och hållit sitt byte hemligt, istället skyndar han till mej när jag låter sur! Det finns nog många välartade hundar som inte skulle acceptera att man gräver godbitar ur munnen på dem. Det finns nog många “problemfria” hundar som skulle få krupp av att inte få sin dagliga motion och träning, som skulle hitta på hyss eller få beteendestörningar som att jaga sin svans eller jucka på allt och alla. Det är väl den positiva sidan av att titta på tv-program med hundtränare - man får se att hundar utan Sniffens bakgrund kan bete sig minst lika illa! Det tar sig bara olika uttryck och dessvärre har Sniffen “valt” ett av de minst accepterade uttrycket för sin frustration. Det är inte lätt att leva med men livet är inte rättvist på något sätt! Man får vissa saker tilldelat sig och det är bara att göra det bästa av det. Jag älskar min hund! Jag är inte redo att ge upp än och just nu kan jag verkligen uppskatta alla hans positiva sidor.

Jag vill verkligen tacka er alla för ert stöd! Alla kommentarer har varit så värdefulla - även om jag inte orkat svara och bemöta dem på en gång. Jag har behövt låta allting sjunka in, bearbeta allt och försöka se det hela med mer objektiva ögon. Att få ta del av hur andra resonerat kring sina egna djur när problem uppstått har nog varit viktigast av allt. Ibland är det svårt att veta vad som är realistiska förväntningar, självklart önskar man en felfri tillvaro på alla sätt och ingen ska ju behöva plågas i onödan. Men det måste finnas en acceptabel tillvaro mellan dessa ytterligheter. Frågan är bara vad man kan tänka sig att kompromissa med eller lägga ner en massa tid och energi på att försöka förändra.

Jag vill inte skiljas från Sniffen. Så är det bara. Jag ska försöka att inte hetsa upp mej över hur mycket jobb vi har framför oss utan acceptera att just nu är det vinter som gäller. Vi ska undvika köldkramp och andra tråkigheter och fokusera på skojiga aktiviteter när omständigheterna är de bästa. I vår blir Sniffen en mogen treåring. Jag tycker mej märka att ju äldre han blir, desto lugnare och tryggare blir han och det gör honom lättare att få kontakt med och träna. Jag ska inte forcera detta. Jag hade inte chansen att träna honom som valp och fick en hispig unghund som var svår att nå fram till. Nu är förutsättningarna bättre, tror jag! Man kan lära gamla hundar att sitta! I Sniffens fall är det ju inte repertoaren av tricks som måste utökas, det tränar vi  ju bara för skojs skull. Det viktiga är att han blir en trygg och stabil hund och det lär man inte in på samma sätt, tror jag. Tricken har varit en väg till att jobba upp kontakten, så helt värdelöst är det ju inte. Vår kommunikation blir ju faktiskt sakta men säkert bättre.

Nu ska jag sluta tjata om Sniffen. Tänkte bara att det kanske är några av er som undrar hur tankarna gått och om jag kommit fram till något och ja, nu vet ni. Tack alla söta människor som engagerat sig!

Sverigesyrran hade bestämt att “karlarna” skulle gå ut på krogen ihop medan vi “damer” skulle ha trevligt hemma med barnen. Farsan fick dra iväg med sina två svärsöner medan syrrorna, morsan och jag stannade med de båda lillflickorna och som extra bonus var både bästisen och en livslång vän till familjen med. Ytterligare två väntades men hade insjuknat.

Vi åt och drack, de av oss som kunde. Vi pratade graviditeter, förlossningar och sjukdomar och allt mellan himmel och jord och hade trevligt. Karlarna vinglade in tidigare än väntat och överraskade oss och bästisen och jag smet iväg hemåt.

Jag funderade på att låta Sniffen springa lite lös, som han fått göra vid ett par sena nätter men ikväll blåste det och det hördes diverse billjud som gjorde Sniffen skärrad. Han drog som en oxe i kopplet och jag tyckte det vore osmart att släppa honom i det tillståndet. Han var så hispig att han inte ens ville kissa, han ville bara in igen. Jag fick “övertala” honom att lyfta på benet och när han äntligen gjorde det lyckades jag på nåt konstigt sätt sno in toppen på ringfingret i kopplet. Just då bestämde han sig för att dra mot hemmet igen och vips tappade jag kopplet och han var lös. Han stack iväg tio meter och jag tänkte att nu smiter han in i växtligheten och jag får inte tag på honom förrän han är klar om tio minuter men han tvärstannade och glodde på mej… och vände tillbaka! Jag kallade och han kom in till mej! Visserligen vägrade han ta godiset och drog mej mycket målmedvetet mot dörren och jag var faktiskt så lättad att jag lät honom hållas. Av två onda ting väljer man det minst onda.

Sniffen fick en “tjurmuskel” i julklapp och som ni säkert vet vid det här laget är det en omskrivning för tjurpenis. Varje gång jag ser honom gnaga på den får jag för mej att jag måste blogga om det för att få skriva “Sniffen har fått kuk ikväll” i rubriken. Som ni ser lyckades jag låta bli, hur frestande det än var!

När jag lämnade hemmet tidigare åkte jag hiss med ett par som var på besök i huset och deras två små hanhundar. “Den ena är vi fodervärd åt så han åker iväg ibland för att para och när han kommer hem är han sååå mallig och den andra känner ju att det luktar löptik om honom och blir så avis! Han har navelbråck så man ska egentligen inte avla på honom men vi har tänkt att nån gång ska han också få prova. Ja, han ska också få prova en gång.” Jag skrattade artigt och lät bli att kommentera hur idiotiskt jag tyckte det lät att para en hund enbart för den skojiga erfarenhetens skull. Vilka idéer folk har!

Utan vare sig parning eller avel ska jag och min kastrat bädda ner oss för natten, stackars stackars oss. Jag tycker det är alldeles lagom att vara moster, gudmor och matte. Fast det är klart, jag kan nog tänka mej att skaffa karl utan avelssyfte, för jag har inget behov av att yngla av mej. Men tydligen går man ju miste om något om man inte får “prova”… Och nu var det ju så längesen sist att jag knappt minns hur det gick till. Så ok då, jag kan väl tänka mej att prova nån gång.

Tv gör helt rätt i att visa Sagan om ringen, Harry Potter och Narnia i juletid. Det känns helt rätt med sagoväsen och fantasi nu. När det sen följs upp av Michael Jackson och Tina Turner känns det helt riktigt. Fast jag kan inte låta bli att förundras över the king of dork - vad sjutton är det som gjort honom så älskad och beundrad? Jag har så svårt för att ta folk på allvar när de envisas med att greppa sig om skrevet i tid och otid. Det konstiga är att han gör det på scenen och ingen av hans äldre bröder påpekar det olämpliga i detta, fast själva har de självbehärskning nog att inte känna efter om den är kvar.

Jag har firat jul med familjen och det har inkluderat kräftskiva. Ja det är lustigt hur det kan bli, men amerikasyrran och hennes man är skaldjursälskande vegetarianer och man måste hinna klämma in alla viktiga svenska traditioner medan de är här. Vi ska ha ettårskalas för den lilla, det får vi kanske kombinera med midsommarfirande?

Det tar på krafterna att vara social. Jag har haft migrän och känt mej illamående. Stressad och tydligen inte helt frisk fast kopporna är på väg bort nu. Julmaten har inte smakat och jag vill hellre ha kinamat nu. Vi hoppade över potatisen och det slog mej hur salt allt på julbordet är! Jag fick skeda upp créme fraiche för att lugna tungan. Mitt bidrag till julbordet var misslyckad julvört, godis och en lingoncheesecake som blev godkänd. Jag fick med lite sånt hem, tillsammans med saffransskapelsen. Och mammas goda köttbullar!

Idag tog vi familjeporträtt, vilket inte var det enklaste! Tre småttingar som inte var med på noterna, ett antal vuxna som var bakis eller sovit dåligt pga att alla småttingar gråtit under natten… osv. Egentligen ett projekt dömt att misslyckas men har vi tur så går det att redigera ihop en fin gruppbild även om man måste klistra in folk från olika bilder. Och mina koppor och blemmor måste trollas bort! Det slog mej att jag bekymrat mej så över dem när det jag egentligen kommer haka upp mej på är min fetma! Nåja, efter nyår blir det nya tag, har jag ju tänkt.

Imorgon blir det mer umgänge. På tisdag åker amerikafamiljen över atlanten igen och det kan dröja år tills vi ses igen. Nästa gång kommer lillflickan (ja båda, förresten) kunna både gå och prata! Jag kommer fortfarande vara den ensamstående kufen med hund. Fast kanske har det blivit nåt slags ordning på mitt liv, vem vet. Och kanske har jag fått ordning på Sniffen. Han som just nu är så ljuvligt söt och de senaste dagarna verkar börja kommunicera genom kopplet! Mer lyhörd och följsam än vanligt ute. En himla fin räka! Han är så tålmodig och snäll trots att jag inte kunnat erbjuda särskilt mycket skoj sedan jag blev sjuk. Det har varit så skönt att få komma hem till honom när jag fått nog av umgänge med tvåfotingar. Han är glad att se mej men tvingar sig inte på mej och ställer inte en massa frågor eller kräver att jag ska göra eller vara på ett visst sätt. Vi kurar under täcket och han ligger tyst när jag kurerar min migrän. Han har kanske inte så mycket val men jag är glad att han finns här hos mej.

Det är konstigt hur alla högtider verkar förlora sin betydelse. Hur man vänjer sig vid att glida ifrån sina närmaste. Att dagarna blir monotona, att tillvaron i stort saknar mening. Jag är så oerhört trist som person, utan tålamod, utan värme. Utan närvaro. Jag har varken ork eller engagemang. Det kanske är det som gör mej så trött, det tar på krafterna att bjuda till och göra sig trevligare än man känner sig. Ingen vill ju bli utstött. Ingen vill känna sig oönskad. Men det är inte lätt att fejka trevlighet och charm när man känner sig tom inombords. När allt man känner är skuld och dåligt samvete.

Ja det är tungt nu men det brukar bli bättre till våren. När livet återvänder i naturen. När gräset blir grönt och blommor slår ut. Det är bara fem månader kvar! Det ska jag nog kunna sova bort.