Ibland slår det mej hur märkligt matkonservativ jag är. Jag brukar nämligen inte tänka på mej själv som petig med maten, för jag äter ju det mesta. Jag säger det till folk som undrar vad de ska bjuda på, till och med! Mina enda förbehåll är lök, paprika och champinjoner som orsakar problem för matsmältningen. Det finns inte något jag inte tål. Men om jag tycker det är gott är en annan sak!
Så tänker jag på vad man äter i andra länder eller vad man åt i Sverige förr. Tänk om man inte hade något annat val än att äta salt sill tre gånger om dagen, hade man råd att vara kräsen då? Infödingarna gräver upp nån rot som bankas sönder till en gröt och får kokas till giftet försvinner. Mmmm, så gott det inte ser ut. Men de klagar inte.
När jag frågade irakiska familjen om deras favoriträtter berättade flickan om den bästa anrättningen: en komage fylld med ett kohuvud. Jag tyckte det var bisarrt med ett barn som inte hade pizza, tacos eller hamburgare som favoriträtt. Sen tyckte jag att jag själv var bortskämd som bara ville ha de finare köttstyckena på ett djur. Vaddå, skulle resten kasseras då? Vilket slöseri! Fast sen kom jag ju på att inget kastas, det blir ju till korv. Det äter jag ju.
Skillnaden mellan här och där och nu och då är ju att vi i Sverige idag inte enbart äter för överlevnadens skull. Vi äter inte av oro för att annars stupa och dö på fläcken, mycket av ätandet handlar om njutning. Om belöning eller tröst. Har man ont om tid och inte vill generas av en knorrande mage kan man stoppa i sig vilken onyttighet som helst bara för att få tyst på den. Kexchoklad tex. Det anses inte vara lördagsgodis utan ett sätt att genomlida ännu ett möte med obesvärad min. Ingen tillagning krävs, man kan äta medan man färdas från punkt A till B utan att någon tittar konstigt på en.
Ett problem jag har är att maten jag äter måste vara helt rätt. Lagom sälta och temperatur, osv. Om något inte stämmer till punkt och pricka blir jag sur och besviken. Därför kör jag ofta med säkra kort, vilket blir enformigt i längden. Jag menar, är det inte gott kan man lika gärna låta bli att äta alls! Och det är väl nånstans där man kan hitta en förklaring till min viktuppgång. Jag känner ingen tillfredsställelse i att äta för näringen och energins skull, jag kan inte nöja mej med att veta att kroppen fått vad den behöver. Jag vill ha njutning!
Andra verkar med lätthet kunna harva sig igenom torftiga måltider för att kunna skämma bort sig på helgen. Varje fredag får man veta vad folk bullat upp med för gott. Renlevnadsmänniskor som späkar sig i veckorna frossar i dyr glass och snacks med en känsla av rättfärdighet. Själv kan jag göra tvärtom, äta fläskfilé mitt i veckan och hot dogs på helgen, det har ingen betydelse för mej. Hade jag inte levt ensam hade jag säkert ansträngt mej extra för att fira ledighet med extra god mat. Nu finns det liksom ingen att skämma bort. Matlagning för en är ganska trist och jag har ju fått ta ner brandvarnaren för att jag hela tiden glömmer mat på spisen. Jag orkar helt enkelt inte stanna kvar i köket länge nog för att vänta på att det ska bli klart.
Det blev en lång utläggning om mat. Allt för att komma fram till dagens länktips som jag fick från en vän på Facebook idag. Den bruna maten är en matlagningsblogg som testar och betygssätter härligt fräscha middagsrecept från 70-talet. Jag kan inte låta bli att undra om jag åt sån mat då och vad jag isåfall tyckte om den. Tyckte man att allt äckligt var gott då, eller hur funkade det?