Min valborg började med en lunch med syrran och bästisen. Skönt att få sitta och prata goja i lugn och ro för en gångs skull! Sen gick vi till Myrornas och först hittade jag ingenting åt mej själv. Syrran hittade en skärmaskin (för att beskära papper med) som hon undrade om jag ville ha, så den köpte hon generöst nog åt mej. På barnavdelningen hittade jag en lång platt kanin. Jag förstod att det skulle vara nåt slags pälssjal, man trädde in kaninens rumpa i en ögla under halsen. Nåja, jag tyckte den hade potential som kamptrasa! Sen gluttade jag i bokhyllan. Av gammal vana kollar jag alltid in handarbetesavdelningen och djuravdelningen. Där fanns inget av intresse tyckte jag först, tog en svampbok (hör de till djurriket?) och sen en bok som hette “hundutbildning och hundvård”. Det fanns en del ett om uppfostran, psykologi och inlärning som var föga inspirerande. Verkade lite ålderdomlig, om jag ska vara ärlig. Jag tog del tre om “specialdressyr” för att läsa om spår, sök och rapport bland annat. Jag skulle just gå därifrån när man blick föll på en bok som hamnat en bit bort: Problemhund och hundproblem av Anders Hallgren. Den har jag hört omnämnas så många gånger! Jag har kollat efter den men aldrig köpt den och nu stod den framför mej och kostade bara en tjuga. Det var bara att slå till! Sen kan jag meddela att jag sträckläste halva boken när jag kom hem. Rapport kommer!

Kaninen hann jag knappt få ur påsen innan Sniff försökte nappa åt sig den. Där var den dragkampen igång! Han som aldrig kampar! Nu hade jag fullt sjå att försöka få loss prislappen innan han mördade stackarn. Nosen gick sönder ganska omgående men kroppen håller än! Jag ska passa på att säga att jag ofta köper leksaker till Sniff på loppisar. För det första så håller de ofta bättre än hundleksaker i djuraffärerna. Sniff gillar pälsdjur som han snabbt dissekerar och de har ganska kort livslängd, så varför betala fullpris för något som snart åker i soporna? Bättre att köpa begagnat på loppis för nån tia som går till välgörande ändamål. Det man måste se upp med är ögon och nosar som ofta lossnar, dem vill man inte ha i hundens svalg.

Kvällen tillbringades hemma hos Emma med grillat. Mycket trevligt! Hundarna Lucas och Theo underhöll och jag tänkte mycket på Sniffen som fick stanna hemma. Men tar jag med honom på fest så blir det träning för vår del och inte så mycket till fest som så. Det ska nog bli av nån gång för jag tror det kan vara en fördel i sällskap med andra hundar som får agera förebilder.

När jag kom hem blev jag ordentligt genomnosad, Sniff kände förstås precis igen Lucas och Theos dofter och ville veta precis vad som hade hänt.

Lördag och söndag är det agilitytävling här i stan och jag skulle vilja gå. Behöver dock få skjuts av någon, så jag vet inte om det blir av eller ej. Eventuellt ska det regna nån skur också. Söndag eftermiddag blir det iallafall pinscherträff som vanligt - denna gång på Badelundaåsen! Det ska bli spännande att se hur det fungerar, jag vet som vanligt inte mycket om vilka som kan tänkas dyka upp. Sniffen och jag har väl inte varit där sen tidigt i januari, skulle jag tro.

Nu är det dags för sista kvällskissen. Sniffen fick ju vara ensam hemma ikväll och utanför Emmas hus fyrades det av en del fyrverkerier. Kanske skedde så även här, men det verkar inte ha bekymrat Sniffen. Är han bara inomhus så verkar han oberörd. Han hade tuggat på en tuggrulle och var vid gott mod när jag kom hem så jag får förmoda att han inte haft särskilt jobbigt. Det är så skönt att den biten inte är något problem!

Sniffen är, som jag berättat vid upprepade gånger, ganska svårtränad. Om han inte förstår blir han illa till mods. Om jag ändrar förutsättningarna, som när man bygger upp i flera moment, så gillar han inte att jag är inkonsekvent. Han bara går ifrån mej då. Och jag är ingen vidare tränare, brister i både pedagogik och tålamod! Men nu tror jag att jag kommit på nåt vi skulle kunna testa. Visserligen är det en nonsensgrej, knappast något vi kommer ha nytta av i vardagen! Men något som han kan sysselsätta sin lilla hundhjärna med. I brist på bättre kan man kalla det luktdiskriminering!

Sniff gillar ju att sniffa och nosa, det borde man kunna göra något av! Men vad? Naturligtvis vore det ju himla bra om han blev mögelhund eller kunde diagnostisera cancer, då skulle han ju kunna försörja mej istället för tvärtom! Vi får nog börja med något enklare. Men vad? Och hur går man till väga? Ge mej gärna tips!

Igår fick jag för mej att han skulle hoppa upp i mitt knä i pyttelilla hissen. Då slog det mej hur olika man kan uppfatta situationer. Istället för att reta mej på hur hispig och nojig han var som cirklade runt runt så valde jag se det som att han ägnade sig åt problemlösning. Han tänkte så det knakade och undrade vad jag menade och om han verkligen skulle våga. Till slut fick jag lyfta upp honom i knät, han är faktiskt ganska feg vad gäller att hoppa upp på främmande platser. Så fick han stå där och känna på hur det var. Nästa gång kommer han nog inte vara fullt så nojig.

Ikväll har han fått hänga över min rygg (när jag satt i soffan) för att se att det inte är farligt. Han har ju också sina idéer om att inkräkta på andras zoner, han respekterar min integritet och vill att jag respekterar hans. Vilket jag naturligtvis måste tänja lite på. Det går långsamt framåt! Tycker han kommer allt oftare för att småhänga över mitt ben i soffan. Lutar sig lite mot mej och verkar njuta av att bli klappad. Fast han vill alltid bli belönad med godis när han gör det. Klapp är i sig ingen belöning tycker Sniff.

Jag kämpar också med att det ska vara kul att kampa och där händer precis ingenting i långa perioder. Han vägrar vara så oförskämd att han försöker ta något jag håller i. Och så helt plötsligt glömmer han etiketten och kampar med liv och lust! Senast fick han tag i ett nytt påslakan och trots att jag egentligen hade föredragit något annat så fick jag ju ta tillfället i akt. Jag kunde ju inte banna honom när han ÄNTLIGEN släppte loss! Som tur var gick inte påslakanet sönder särskilt mycket. Och vaddå, det ska väl synas att det bor en hund här?!

Som sagt. För tillfället använder Sniffen mest nosen till att söka efter godis men nu vill jag undersöka om han kanske kan markera vissa enskilda dofter. Måste forska i hur man gör!

Verkar som om jag fått en ny granne på våning fem. En kvinna, uppskattningsvis 75-80 med rågblond page. Jag kom insläpande på mina kassar från Ica Maxi och hon öppnade hissdörren för mej.

- Jag ska bara hit, säger hon och trycker på femman.

- Och jag ska högst upp, säger jag och trycker på nian.

- Granne med Gud, är hennes respons och hon håller kvar min blick, vilket är ganska ovanligt när man står i den pyttelilla hissen och på svenskt manér ska hålla på integriteten.

- Ja men inte lyssnar han på mej för det! Jag har bett om att få slippa regnet…

- Men inte bryr han sig om det, avbryter hon och fortsätter: Själv bad jag om att bara få en kaffekopp snö i vinter som jag och grannen skulle dela på!

- Det blev många kaffekoppar snö, skrattar jag.

Så stannar hissen på hennes våning och vi skiljs åt. Egentligen har jag väldigt bra grannar på det stora hela! De flesta är vänliga och hövliga. Det finns ett par lägenheter med par i 20-årsåldern som aldrig verkar ställa till med stökiga fester. Invandrarna är skötsamma och ingen bråkar i tvättstugan. Jag har till och med en fullblodsalkoholist och ett par smygalkisar som är ack så försynta. Ljudisoleringen är exemplarisk. Den enda som klagat över oljud är en åldrig granne som bor precis vid hissens maskinrum som tycker att det bullrar. Två gånger har jag sett sura lappar. De ena handlade om ett brev av privat karaktär som hamnat fel och råkat öppnas innan det hamnade rätt, det var lappskrivaren lite putt över. Det andra var från en ensamstående mamma som bad att få tillbaka sin stulna cykel för hon hade inte råd att köpa en ny. Huset och området är välskött, hyresvärden tar väl hand om oss. Jag har banne mej inget att klaga på i mitt hus! Det enda jag saknar är en kvartersbutik i närheten men uppenbarligen har jag klarat mej bra utan de sex åren jag bott här.

Det finns liksom inget starkt skäl att flytta härifrån. Därför tycker jag det är så synd att den käre Sniff vantrivs i vårt område. Om vi flyttar härifrån för hans skull måste det vara till ett superställe!

Ibland kan man känna att hur trött man än är så finns det saker som är värda att göra ändå. Men när man inte kan föreställa sig nån belöning, när man inte orkar det som man egentligen tycker är roligt, ja då är man trött ända in i själen.

Jag är precis så trött. Precis så ont har jag. Jo, det finns fortfarande saker jag kan tvinga mej till trots trötthet och smärta, men perioderna av återhämtning är långa, evinnerliga.

Behovet att känna mej duktig drabbar mej fortfarande då och då. Jag gör saker för att få känna mej bra och behövd. Jag vill väl ha lite beröm och uppskattning. Så jag prioriterar sånt som andra ser, just för att få den belöningen. Bekräftelsen. Det som halkar ner på listan över saker att göra är det som bara berör mej själv. Som maten. Om jag är duktig och orkar göra något utåt så tar energin slut när jag kliver över min tröskel och jag rasar ihop. Pustar. Och jag orkar inte laga maten jag mår bra av utan äter det som är lätt att stoppa i sig. Sånt som ger tröst.

För när man är trött och har ont är behovet av tröst ganska stort. Jag är i ofas med mej själv och vill egentligen inte erkänna det. Har migrän jämt, om det beror på det lynniga vädret och återkommande lågtrycken eller på stress vet jag inte. (Och innan ni säger nåt, jag HAR bokat läkartid trots att jag alltid blir besviken över mottagandet och bristen på svar eller hjälp när jag uppsöker läkare.) Det känns som om jag hela tiden har ett omättligt behov av att få vila ikapp mej. Jag behöver bara en paus! Men pauserna verkar kunna sträcka sig över dagar. Jag tappar fokus hela tiden, klarar inte att svara på frågor, glömmer bort att svara på tilltal överhuvudtaget. Det kostar på att vara artig och hänsynsfull.

The list goes on. Jag är virrig, frånvarande och oengagerad och ber om ursäkt för det.

Jag stänger av kommentarsfunktionen för denna post. Jag behövde bara få beklaga mej lite.

Emma och jag åkte till hundutställningen i Rocklunda på söndag morgon. Där träffade vi på Heidi och Hera, Mari och Gonzo och dessutom Elisabeth och Patrik med Dixie! Det lustiga var att jag försökt mejla dem för att bjuda in till våra träffar men inte fått svar. Det visade sig att de inte hade tillgång till internet så det var rena turen att vi möttes där - och att de hade lust att komma till pinscherträffen efteråt!

Vi träffade också på Anna som ställde Ying och vi fick känna på hans mjuka mule. Vilket förunderligt kreatur! Men uddast var nog den mexikanska nakenhunden jag klappade. Insmord kändes det som flottig människohud. Fläckvis varm, sval på andra ställen. Oerhört lugn var hunden och jag ställde alla dumma frågor jag kom på om rasen.

Måste bara visa upp mina fynd, jag hade tagit med lite pengar “utifall att” men hade inte planerat några inköp. Dessa spontanfynd är jag dock väldigt glad för, jag vet inte hur många läderkoppel jag gått och känt på men stört mej på att de varit så stela och vassa i kanterna. Jag har hur många koppel som helst men favoriten är av läder och kommer från Sniffens uppfödare. Nu råkade jag hitta fantastiskt mjuka koppel som jag blev helt betagen av. Tydligen nåt specialbehandlat från Tyskland. Supersmidigt och skönt i händerna. Jag valde ett med extra ringar på, så det är lättare att binda upp hunden och så kan man välja att ha det runt kroppen, över ena axeln, om man vill ha händerna fria. Måste testa detta vid tillfälle.

Vi åt lunch på kajen och sen for vi mot Kungsbyn. Mitt i vägen stod en polis som gav lite halvtaskiga direktiv och vi hamnade på en grusväg som blev sämre och sämre. Just som vi trodde det inte fanns någon återvändo skymtade jag Kungsbyn i horisonten och vi jublade. Tills vi såg att det låg ett träd över vägen. Så bisarrt! Vilket öde! Med Elisabeth hoppade ut för att dra undan trädet… och blev stående. Vad nu? Det visade sig att trädet var ett mindre problem än det faktum att hela vägen rasat ihop! Vid denna tid ringde mobilen som tokig, det var de andra deltagarna som ville ha vägledning. Täckningen var inte den bästa så alla fick rädda sig bäst de kunde!

Vid det här laget vet ni hur det ser ut när pinschrar leker så det blir inte många bilder. Filmen är tre och en halv minut kort. Utan ljud eftersom Fejan plötsligt klagade på att musiken bryter mot upphovsrätten. Det har jag inte upplevt där innan, men ok då. Det tråkiga är att det tar sån vansinnigt lång tid att ladda upp foton och filmer där numera och det blir oftaofta fel.

Länk

Planen var att gå ut och plåta lite vårblommor, men så ringde Emma och undrade om vi inte ville komma till rastgården i Haga istället. Lucas kom i sällskap med hennes pojkvän medan Emma gjorde sig i ordning för att åka till Stockholm. Eftersom de skulle dit och hälsa på folk med småbarn vore det ju bra om Lucas var lite trött! Bra plan. Efter en stund fick dock pojkvännen lov att ringa och be henne ta med en handduk, för rastgården hade blivit rejält geggig av regn och snö och hundarna blev snabbt leriga.

Kul hade de iallafall! Som vanligt! Jag har åkt dit ett par gånger med mamma och då har det varit helt tomt i rastgården. Då ser man hur oinspirerande den faktiskt är, en fyrkantig grusplan utan minsta spänningsmoment. Då går Sniff bara runt och nosar.

Länk

Sniffen var en dröm idag! Han var lätt att cykla med, både dit och hem. Och när det gruffades mellan andra hundar kunde jag lätt kalla honom till mej så han inte drogs in i det. Han fick en hel svans av kåta hanhundar efter sig (en matte kallade det pride-tåget) men han fick inte utbrott för det. Men vid det laget hade han fått tillräckligt med skoj så vi kunde lämna rastgården. Hemma blev det bad, nu ligger det sandiga avlagringar på badkarsbotten.

När det var middagsdags stängde jag in Sniff i köket medan jag gömde tre toarullar med korv i. Efter middagen brukar han alltid få ett energiryck nämligen. Jag tycker det är så fantastiskt att allt jag behöver göra är att säga “sök” så kopplar han genast på nosen. Så flåsar han runt tills han får upp vittringen och hittar sina rullar.

Nu har han ätit sitt korvbyte och sitter så fint tätt intill mej för lite nära samvaro. Han är ju ingen kelsjuk hund så man får ta tillvara dessa stunder då han trycker sig tätt intill. De senaste veckorna tycker jag han har sökt mer fysisk kontakt och då bondar vi. Jag tycker vi har en himla bra relation nu och jag är stolt över hur stabil och mogen han visar sig. Han har inte varit den lättaste att nå fram till men nu känns det som om saker bara faller på plats helt naturligt. Bara en sån sak som att vi varit ute med flexi, jag kan inte ens minnas när det hände sist. Ändå reagerar han på kommandot “gå runt” och jag ser att han använder sin hjärna för att lista ut hur han ska hamna på samma sida om olika hinder som jag. Han håller bättre koll på mej, lystrar mer när jag påkallar hans uppmärksamhet. En himla fin kille på alla möjliga sätt!

När det är pinscherträff, när jag tar med min ohängda hund på sociala begivenheter, får jag ofta höra hur harmonisk och välfungerande han är. Att han inte alls är vad man förväntar sig efter att ha läst min blogg. Och jag får förklara Sniffens dubbelnatur. Men om det inte var för att han hade två sidor hade han inte funnits idag. Om han bara uppvisat den ängsliga, neurotiska sidan hela tiden hade jag inte tyckt att det var ett liv värdigt namnet. Hade allting varit eländigt hade det inte varit rätt att ha honom kvar.

Han är härlig och charmerande i en hundhage, leker obekymrat med andra hundar och fjäskar för okända människor till höger och vänster. En lekfull spjuver som njuter fullt ut av att vara hund i det fria.

När vi kommer hem är han trygg inomhus, men där ser man att han har märkliga osäkerheter. Vill inte gå nära saker, som en papperskasse, dammsugaren eller pilatesbollen. Ligger vågen i vägen kommer han inte fram. Och han kämpar för att ta sig över hala golv.

Men det har blivit bättre, skräcken för att vistas i köket finns inte kvar. Han äter ur sin skål fast jag hänger över honom, rör vid honom. Han går in i badrummet och kollar läget. Det tog väl ett år innan han vågade sig in dit frivilligt.

Ute är det fortfarande ett helvete. Ett h e l v e t e. Han är så rädd, så rädd för allting i vårt närområde. Ibland har han bra dagar och går med slakt koppel, är nyfiken och nästan tillfreds. Idag var en typisk panikdag då han fick spel av att höra oljud från bygget i närheten. Han ströp sig själv och klöste marken i sina försök att komma hem igen.

Att se sitt älskade djur så bortom sig av skräck är asjobbigt och jag har grubblat så mycket över om det är värt pinan. Men nu har jag kommit fram till att det kanske måste få vara så. Han kommer kanske aldrig hitta den där balansen, men för varje minut av panik ska han få uppleva lika mycket harmoni, lika mycket himlasvindlande glädje. Inget gör honom så lycklig som att springa lös med andra hundar och det är det som jag måste se till att erbjuda honom.

Därför har jag tagit tag i detta med pinscherträffar, trots att det egentligen känns en aning obekvämt. Jag har inte råd att sitta och vänta på att något ska hända, att någon annan ska komma sig för med att ordna en träff. Det kanske är mödan värt att organisera och arrangera och hoppa på främmande människor och framstå som både halvgalen och desperat - för min hund behöver det så innerligt mycket! Ingen annan kan vara lika motiverad som jag för ingen annan hund har samma bottenlösa behov av dessa träffar som Sniff. Nu har vi en egen hemsida för att fler ska hitta till oss. Länk

Kom och lek med oss, för vi behöver det! Det kanske ni också gör?

Till träffen kom 18 hundar med hussar, mattar och övriga flockmedlemmar. Deltog gjorde:

Pinschrarna Sniff, Aquiro, Rebel, Jessie, Joey, Busan, Chiquita, George, Axa och Yippi.
Dvärgpinschern Jazz.
Övriga hundar: Lucas, Theo, Nova, Dino, Tiger, Bella och Felina.

Precis när vi närmade oss Kungsbyn började regnet droppa över oss, men vi körde igenom regnmolnet och kom fram till lite tveksam sol. Det var redan fullt med folk som stod med sina hundar kopplade och väntade och jag tänkte att jösses, väntar alla på min signal? Det var så många nya och okända där så ingen vågade väl släppa sin hund utan överenskommelse. Så jag hängde upp en soppåse på en stolpe där jag bad folk lägga sina bajspåsar, alla fick presentera sig och sen släppte vi hundarna.

Det första som hände var någon som pep till:

- Vad är det där? Är det en igelkott?

Jag gick fram och kikade, det var ett litet viltfärgat pyre som låg i gräset och viftade med tassarna. Jag såg blod. Med en bajspåse på handen lyfte jag upp knytet som visade sig vara en liten harunge, slapp och lealös, med blod droppande ur nos och mun. Eftersom alla hundar varit kopplade och jag inte såg några bitmärken fick jag för mej att en människa klivit på den. Eller kunde en rovfågel ha tappat den? Nå, den var uppenbarligen döende och vi var alla överens om att det mest humana var att ha ihjäl den och avlägsna den från hundhagen så inget otrevligt skulle inträffa. Men ingen av oss kunde förmå oss till att döda den förrän en man klev fram och drog på sig handskarna.

Hundarna rumlade omkring och var helt oberörda av allt annat, de ville bara busa med varandra. Ok, det var vissa individer som var lite tveksamma gentemot andra hundar men jag tror att de allra flesta ändå tyckte hundarna skötte sig över förväntan. Det blev lite småkiv då och då men vårkänslorna verkade ha överhanden. Stackars Sniff hade ett helt tåg av beundrare med nosen i rumpan och blev bestigen oräkneliga gånger. Eftersom Sniff hatar det och har utvecklat starka antipatier gentemot schäfrar och stora mörka hundar pga såna incidenter hade jag ett evigt sjå att försvara hans oskuld. Inte för att jag trodde de skulle göra honom illa utan för att visa honom att jag tog kommandot och att han inte skulle behöva försvara sig med tänderna.

Men jag såg på honom att han faktiskt tålde bra mycket mer än han brukar göra! Visst, han sa ifrån med jämna mellanrum men hade inte det där plågade uttrycket i ögonen konstant. Jag lät dem faktiskt hållas. Detta är förmodligen något han kommer tvingas leva med resten av sitt liv eftersom han tydligen har norra Europas mest väldoftande rumpa. Det bästa är om han klarar att hantera det själv utan att lägga på sig en massa fördomar mot andra hundar. På det stora hela verkade han fantastiskt nöjd med tillvaron där!

Vi stannade i två timmar och hade det bra i vårsolen. Jag tror alla hundar blev rejält uttröttade, Sniffen föll i koma när vi kom hem och ville knappt ut och kissa ens.

Länk

Eftersom vi hade Theo i baksätet och han hade ett så gott öga till Sniff fick han sitta fram med mej. Här följer en minut av tröttSniffen:

Länk

Resten av mina bilder finns här: länk
På Västeråspinscher finns ännu fler bilder från de övriga deltagarna.

Jag är ingen ledartyp och vill verkligen inte stå i centrum på något sätt. Jag är en nybliven hundägare utan minsta auktoritet som vill umgås med andra hundägare, därför har jag tagit på mej att kalla till träffar. Det är underbart att folk kommer och jag vill gärna se mer pinscherfolk på våra träffar så jag funderar på olika sätt att “marknadsföra” gruppen. Men då blir det ju liksom… som en… förening! Eller klubb! Det låter så formellt på nåt vis. Samtidigt vore det himla praktiskt med en hemsida med information om våra träffar och när man stoppar pinscherfolk “ute på stan” vore det praktiskt att kunna hänvisa nånstans så man inte framstår fullt så mycket som en stalker. Vi kanske skulle ha en trevlig hemsida med en logga, visitkort att dela ut och kanske fråga Kungsbyn om de inte kan länka till oss från sin hemsida. Vi kunde kanske abonnera hagen på fasta tider så alla veta att vi håller till där då. Och kanske anordna temadagar med gemensam träning. Åka till hundbadet ihop i sommar.

Fast jag är ju ingen ledartyp så det vore ju himla skönt om det var nån annan som tog tag i det. Problemet är att ingen klivit fram för att axla den manteln! Kanske måste jag ta på mej det iallafall.

Jag och Emma gjorde upp om att ses vid hundrastgården i Haga och att vi skulle cykla dit. Mycket spännande, jag har inte cyklat med Sniff på bra länge och är ju väl medveten om att han haaaaaaaaatar det. Vilket jag berättade för Emma och därmed gick in i det hela med en negativ inställning. Fast ändå bestämd om att genomföra det.

Och det gick så bra! Sniffen skyggade först men sen travade han så fint vid min sida som om han aldrig gjort annat! Åh vad jag berömde honom, hela vägen fram. Man kan ju inte riktigt belöna med godis mitt i cyklingen.

Hagen var tom när vi anlände, men snart dök Emma och Lucas upp och sen fick vi sällskap av en en kvinna som kom in med nån lurvig terrier. Hundarna rusade fram och den blev rädd. Sniffen reste ragg och ville busa och gav hunden ett par fula tjuvnyp så jag sjasade bort honom. Och då passade den andra hunden på att rymma ut under den stora glipan under grinden! Matten tog det som ett tecken och lämnade oss tämligen omgående.

Sniffen måste ha fått en knäpp för han gick och doppade sig i vattenpölen!

Nästa besökare var en man med en 8-årig dobermanntik. Jag distraherade när de kom in i hagen men sen fick Sniffen syn på dem och sprang fram - till mannen! Lite läskigt är det ännu, trots att han inte gjort utfall mot någon utomhus på bra länge nu. Det intressanta var att Sniffen tyckte att både hunden och hussen var såå trevliga och fascinerande. Jag verkligen vrålstirrade på Sniff för att försöka tolka hans kroppspråk, han var så alert och uppmärksam att det nästan såg ut som om han kunde göra ett utfall när som helst. Men nåt sånt kom inte! Tvärtom verkade han fängslad av beundran för mannen. Mycket intressant.

Hundarna kändes rätt färdigbusade när grinden öppnades och in kom ett nytt gäng! Det visade sig vara shi-tzun Jackie som bor i mitt hus som kom med “lillmatte” och hennes egen hund, en naken blandis som heter Dino, och ytterligare en tjej som bar på den minsta chihuahua jag sett på nära håll. Med tanke på hur våra stora hundar brottats och jagat runt blev vi alla lite nervösa för att småttingarna inte skulle bli mos! Det skulle ju räcka med att en av dem ramlade över dem (och de har gjort en del praktvurpor i den där hagen) för att ett ben skulle gå av, eller vad som helst.

Det som är roligt med dessa mattar är att de bloggar och skriver/fotar för Västerås Tidning och att de ska komma på pinscherträffen på söndag. Min förhoppning är att det ska locka fler till våra träffar och att de ansluter sig till vår Facebook-sida.

Efter en timme i hundhagen, i gråruggigt väder och med askmolnet hägrande över oss var det dags att ta sig hem igen. Då var Sniffen något grinigare gentemot cykeln och ville slippa vara nära den. Men det gick bra att komma hem och inte en enda gång gjorde han nåt tokryck och försökte backa sig loss. Det är ju DET VÄRSTA, när man kliver av cykeln (tex vid ett övergångsställe) och hunden backar ur sele eller halsband och börjar springa omkring i haha-du-kan-inte-ta-mej-stil. Då får man PANIK. Men den här gången gjorde han faktiskt inte ens en ansats till att försöka ta sig loss. Skönt!

Så fort vi kom in måste hunden badas efter sitt lerdopp i hagen och ta mej tusan, han lät sig ledas in i badrummet! Stod ut med att bli badad och löddrad med sitt lavendelschampo, det som ska vara bra mot ohyra. Kan ju vara praktiskt nu när man hört att fästingarna kommit fram och att de efter denna vinter kan vara fler än nånsin!

Måste bara göra ett tillägg till förra texten om träning. Jag nämnde ju hur trevligt det vore om Sniffen inte drog i kopplet när vi var ute och gick. Att det skulle ha med dominans att göra tror jag faktiskt inte på. Jag märker att han drar när han är stressad, både positiv och negativ stress. Är han tillfreds kan han gå med slakt koppel.

Men om han går före mej, är det då inte han som tagit kommandot? Man kan ju tycka det, men så har jag tänkt tanken att han måste vara synsk, för ofta drar han mej i precis rätt riktning! Vet han om att vi ska träffa Kerstin och Oscar, Emma och Lucas eller Susanne och hennes hundar? Han verkar ju alltid dra i rätt riktning?!

Men han är inte synsk. Nu har jag faktiskt studerat hur han gör. Han går framför mej i hela kopplets längd, han har bråttom och drar mej efter sig. Men vet ni vad han gör? Han sneglar bakåt, precis så mycket så han skymtar mej i ögonvrån. Ser han att jag inte är precis bakom utan håller om än aldrig så lite åt höger eller vänster så skyndar han sig att anpassa sig. Fast jag går bakom och blir dragen är det ändå jag som styr ekipaget! Utan ett ord, utan en gest. Han kollar in mej och följer, trots att han är först. Han anpassar sig jättemycket efter mej!

Det är ytterst få gånger han opponerar sig mot den riktning jag tar ut, så det är inte på något sätt han som bestämmer - inte ens i hans egen uppfattning! Han är en karsk pinscher som utstrålar viss kaxighet, men det är ett spel för gallerierna. De enda gångerna han vill bestämma riktningen är när han vill hem, när vädret är hemskt eller något har skrämt honom. Då drar han mycket bestämt hemåt. Han kan vara helt omöjlig att rucka på vid såna situationer.

Så. Kontentan är att vi, trots att vi inte har “kontakt” på det där eftersträvansvärda sättet så är han ändå lyhörd för mina signaler. På hans eget sätt. Behövde bara säga det.