Det här med pälsvård är ju något man får på köpet som hundägare. Nu fäller Sniffen och jag ryktar honom förstås morgon, middag, kväll. Inte är det helt lätt att hitta proffsutrustning som är anpassad för hans speciella hårlag men ett par kardor har jag som gör jobbet och som Sniff dessutom tolererar.

Sådär ja! Nu är ryktningen klar för den här gången och Sniffen måste förstås vara lättad att slippa all den gamla döda pälsen.

Allt är ju relativt förstås. Själv tycker jag det är ohyggligt skönt att det inte blir mer päls än såhär! Ibland kan man ute i skogen hitta enorma pälshögar från långhårshundar (oftast golden, om man ska gå efter hårlag och färg) vars ägare tycker det är praktiskt att skala av djuren utomhus. Vissa klagar över att korta hår är vassa och tränger sig in i fotsulorna, men jag är barfota varje dag och städar inte minutiöst men har aldrig besvärats av håren.

Tvärtom är det oerhört bekvämt att man bara behöver dra av med en trasa om hunden är blöt. Pälsen drar varken in grus, torra löv eller samlar snö. Behöver man bada hunden spolar man bara av den i ett nafs och gnuggar lite med handduk, sen självtorkar den på ett nafs. Att behöva stå med fön och kardor efter varje promenad i ruskväder är inget för mej!

Och nej, ryktningen är alls inte nödvändig på något sätt, det gör jag mest för att det är mysigt!

Liten och nätt är den, min nya mobil. Frågan är om den inte är för liten, för det är svårt att pricka rätt med fingret! Måste kanske ha tangentbord som jag hela tiden misstänkt, för nu har det blivit så att jag använder lillfingret på skärmen! Vissa länkar blir så små, så små.

Annars känns det lyxigt att ha tillgång till mejl, GPS, Google, Facebook och Twitter. Det är enkelt att synkronisera mobilen med datorn och jag har fört över alla mina kontakter. Nu skulle jag kunna bli ännu mer organiserad och föra kalender på allvar för att göra livet enklare för mej själv.

Det är inga problem med att läsa vad som står men lite lurigare att knacka (som det heter enligt manualen) rätt. Smala och spetsiga fingertoppar är en fördel, långa naglar en nackdel.

Jag hade släpat ut en madrass på balkongen och låg i solgasset och pratade i telefon med min lille systerson när Sniffen tassade ut och gjorde mej sällskap. Först när samtalet var över såg jag att han låg padda! Det händer så sällan och jag förbannade att jag inte hade kameran med mej ut på balkongen, han skulle ju aldrig ligga kvar om jag reste mej. Men vänta nu, jag hade ju kamera i mobilen!

Fantastisk uppfinning det där! Nu kan alla se hur det ser ut när en pinscher ligger padda. Annars är väl Kelly den som innehar mästerskapet i denna konst, tror jag.

Idag var det visst mors dag och trav och flyguppvisning och gud vet allt, för nästan ingen kunde/ville komma på pinscherträff idag. För enkelhetens skull tog Fia och jag våra hundar till Badelundaåsen och gick ett varv där… vilket vi väl ångrade nästan genast. Flygplatsen ligger inte långt därifrån och alla plan som visade upp sig valde att flyga lågt över oss. Jösses vilket liv de förde! I normala fall hade jag förväntat mej att Sniffen skulle bli skräckslagen, men nu var han lös på ett ställe han älskar ihop med en hundkompis så han var knappt berörd alls! Så vi knatade på och det gick hur bra som helst.

Det var en trevlig tur i solen och Sniffen visade sina finaste badtalanger till Fias stora underhållning. Hör henne skratta på sig i filmen (tydligen uppvisar han inte sedvanligt pinscheruppträdande som geggar ner sig frivilligt):

Han är en riktig spelevink! Det finns väl ingen annan hund som kan skratta med hela kroppen som han! När vi kom hem visade han upp sin nervösa sida och Fia erbjöd sig att komma med Kiro och träna nån gång - jättekul! Det är ju så absurt att han inte hade problem med stridsplanen som dammade kring öronen men när solen värmer husen knäpper det så otäckt i plåten! Det får han minsann panik av!

Lite senare lyckades jag lura ut Sniff igen och med nya mobilen satte jag mej på berghällen bakom huset och lyssnade på radio och läste nyheter. Under över alla under, Sniffen la sig ner och jag jublade dämpat och tänkte än en gång “fan att jag inte har kameran med mej” innan jag mindes.

Inte världens mest avspända hund, men ändå! En liten seger är också en seger. Mer än så behövs inte för att dagen ska kännas lyckad!

Idag travade jag med mamma runt på vårmarknaden här i stan. Till mamma köpte jag ett halsband av färgglada halvädelstenar i morsdagspresent. Av henne fick jag “en platt plånbok” eftersom hon fått för sig att ingen av hennes döttrar har plånbok med sig. Okej…? Till mej själv köpte jag ett par foppatofflor eftersom Sniffen älskar att tugga på mitt gamla par. Ja de är fula men ack så praktiska! Sen köpte både mamma och jag nån slags massagesulor med inbyggd zonterapi som jag nu klippt till och stuckit i nämnda foppatofflor som jag nu har på mej för att se om jag känner nån skillnad i mitt välmående.

Sen fick det banne mej vara köpstopp tänkte jag och blev lite frustrerad när mamma frivilligt gick fram till Telenorkillarna men hur det nu var så blev det konstigt nog jag som gick därifrån med ny mobil och bättre abonnemang än det jag hade tidigare. Hoppsan! Jag som kommit fram till att jag inte skulle ha råd och därför slagit alla såna tankar ur hågen, nu stod jag plötsligt där med en pytteliten limegrön sak i händerna! Jag vet fortfarande inte om jag gillar den eller ej, skärmen är så liten att det är svårt att skriva på den utan att trycka fel. Jag har alltid misstänkt att jag behöver ha ett fysiskt tangentbord och hittills verkar det som om jag haft rätt i det.

Som om det inte var nog så köpte jag mej en takfläkt på Rusta. Egentligen skulle jag ta en billig reasak som inte var vidare vacker men den stod intill en mycket snyggare fläkt, som naturligt vis kostade 200 mer. Inte mycket pengar visserligen men denna sommar kommer jag leva på nästan ingenting så egentligen borde jag snåla som sjutton! Istället får jag en motreaktion och börjar hamstra sånt jag vet att jag inte kommer få råd med sen. Ack ack ack… var ska detta sluta? Sniffen fick ett gäng torkade grisknorrar.

Sniffen ja. Jag har funderat över varför han nu plötsligt vid tre års ålder börjar gömma sig i buren när det är dags att gå ut. Visst, det hände några gånger när han var alldeles ny men det var ett bra tag sen sist. Det enda jag kan tänka mej är att det är träningen som fått motsatt effekt. Nu vet han att jag inte hastar förbi det otäcka utan tvingar honom att stanna och lida och ignorerar att han får panik så han ser det säkert som rena tortyren att gå ut med mej nu. Å andra sidan är han riktigt duktig emellanåt, när han kommit ifrån en bit. När han inte hör något från bygget, björktrastarna eller den knäppande fasadplåten. Svansen är en bra barometer, liksom för när han vägrar ta emot godiset. Ju spändare koppel, desto spändare hund. Jag får inte hålla honom men han bryr sig inte om när jag håller upp svansen på honom. Jag får nog backa med träningen och löka ensam.

Det ska bli sol imorgon, meddelas det plötsligt! Tråkigt nog verkar folk föredra att fira mors dag istället för att komma på pinscherträff så det blir kanske bara en runda på åsen istället. Får se om någon ansluter sig i sista minuten, annars blir Fia och jag ensamma med våra jyckar.

Jag är verkligen inget fan av svensk film så varför jag tänkte “Lisbeth Salander” när prinsessan Tamina först dök upp i bild i Prince of Persia vet jag inte. Tydligen ska det bli Hollywoodproduktion av Millenniumtrilogin med Brad Pitt som Mikael Blomkvist men man vet ännu inte vem som ska spela Listbeth. Jag tror Gemma Arterton kan passa bra!

Jomen titta, det är ju nästan samma scen och allt!

Är det inte helt fantastiskt att man kan döda en annan människa och trots att hela världen vet att man är skyldig så kan man frikännas för att det saknas bevis? Mats Alm kommer inte dömas för mord utan möjligen för brott mot griftefriden för att han flyttat Linda Chens kropp. Inte nog med att han snart är ute igen, han kan dessutom få ut den livförsäkring på en miljon kronor som tros vara själva motivet för mordet.

Hur är det möjligt? Vem som helst kan döda någon och dra en fullständigt osannolik historia som ingen tror på och sen sitta och gotta sig med alla sköna pengar. Ska det inte finnas någon högre rättvisa som kliver in då och styr upp situationen? Så alla mördare som hånflinar mot sina offers anhöriga slås ner av blixten sin första dag i frihet.

De flesta av oss skulle inte kunna mörda någon, inte ens för en miljon. Någonting inom oss hindrar oss från att bryta detta tabu och vi skulle inte ens kunna skada någon om vi inte var utom oss av smärta eller vrede. Det är kanske därför de kallblodiga mördarna fascinerar. De som verkar fungera på ett helt annat sätt, som inte känner någon empati för sina medmänniskor.

Medan Jack the Ripper spred skräck i London och väckte enorm uppmärksamhet så härjade den första seriemördaren i USA i det tysta. Först undrade jag hur det kommer sig att så många filmer handlar om Jack the Ripper och inte en enda om H H Holmes som dödade fler offer, men efter att ha sett dokumentären stod det klart varför. Ingen vet vem Jack the Ripper var, men efter sig lämnade han de illa sargade kropparna efter de prostituerade han skurit upp. Flera brev skickades till polisen, skrivna i rött bläck, men handstilarna, stavningen och språket skilde sig så mycket åt att de omöjligen kunde komma från samma avsändare. Var något av breven äkta? Eller var alla skrivna av lustigkurrar som ville driva med polisen och få uppmärksamhet i media? Det är 120 år sedan men tiderna verkar inte ha förändrats alltför mycket. Gåtan om Jack the Ripper är ett spännande mysterium som förblivit olöst.

H H Holmes verkade vara en synnerligen metodisk och bildad man  som charmerade och bedrog sin omgivning med oerhörd fräckhet och lätthet. Till skillnad från Jack the Ripper lämnade han inga kroppar öppet utan såg noga till att gömma bevisen. Man tror sig veta att han gjort rent och sålt flera av skeletten efter sina offer till läkare och universitet. Tänk att benranglet i klassrummet tillhört en kvinna som gasats ihjäl av en man som var ute efter hennes egendomar. Sen har han fräckheten att öppet skylta med hennes kvarlevor!

Han var fullständigt samvetslös och förvånansvärt framgångsrik. Han älskade försäkringsbedrägerier och handlade på kredit som han vägrade betala. Mitt i Chicago smällde han upp ett enormt hus i flera våningar som av omgivningen kom att kallas “slottet”. En av våningarna bestod av 35 rum, byggda som i en labyrint. Här var det tänkt att hans offer skulle irra omkring innan de störtade ner genom falluckor till källaren där han hade gaskammare, syrabad och en förbränningsugn. (Låter det inte som en ganska töntig Batmanfilm? Lite för osannolikt för att vara verklighet.)

Ingen anade något. Som utbildad läkare kunde han döda utan att det väckte misstänksamhet, i andra fall valde han att mörda människor som ingen skulle sakna, eller kunna koppla till honom. Han lär ha haft tre hustrur parallellt som inte visste något om varandra eller hans förehavanden. Dessutom hade han förhållanden med kvinnliga assistenter, som han sen tog livet av. Sina hustrur lät han dock vara.

Vid 34 års ålder åkte han fast och krävde att få representera sig själv i rätten. Han dömdes mot sitt nekande, skrev sina memoarer i fängelset där han ville övertyga om sin oskuld. Sen gjorde han en helomvändning och bekände sina horribla brott för att på väg till sin avrättning ta tillbaka allt.

Ett sådant ondskefullt geni är inget man gör filmer om. Man tror han dödat ungefär ett femtiotal, kanske till och med hundra personer. Det är inget man komprimerar ihop till en tvåtimmarsfilm. Hur ska man hinna lära känna de otaliga offren? Risken finns att man själv inte engagerar sig utan distanserat betraktar det upprepade mördandet. Han är så framgångsrik att det omöjligt kan uppstå några spänningsmoment, ingen listig snut är honom på spåren och flåsar i hasorna. Vem vill se någon som lyckas med allt han företar sig när han är kapabel till så ofattbara grymheter? Vi vill att det går bra för de goda och att de onda ska få sitt straff.

Ingen kommer någonsin få veta sanningen om alla de brott H H Holmes begått. Människor har försvunnit från jordens yta utan förklaring, för att en man roades av att se dem dö. Något annat motiv fanns oftast inte. Det skulle bli en tröstlös film, liksom verkligheten inte tycks erbjuda någon tillfredsställelse när svar inte står att finna.

H H Holmes åkte åtminstone fast. Det är iallafall en tröst. Men hur ska man stå ut med vetskapen om alla de mord där ingen ställts till svars? När mördarna får gå mitt ibland oss - vi intet ont anande.

Igår kväll bjöd mamma syrran och mej på bio och middag på restaurang. Vi firade mammas födelsedag på detta sätt och det var riktigt trevligt att umgås bara vi tre.

För det första har jag inte varit på bio på hur många år som helst, jag störs så mycket av folk runtomkring som pratar och prasslar, men alla såg på Sex and the city 2 så det var inte trångt i vår biosalong. Vi såg Prince of Persia som var en underhållande äventyrssaga i sann Disneystil. Jake Gyllenhaal var välmusklad och rörde sig som en spindelapa upp och nerför byggnader. Filmen var full av muskiga män, de enda kvinnorna var den fagra prinsessan och en samling fnittrande haremsdamer. Lite lagom sexistisk på så sätt, men det fick man tåla. Prins Tus visade sig vara skrämmande välbekant och mamma sa att han annars spelar pervo i Coupling. Men själv såg jag mest att han var otroligt lik ett gammalt ex! Med 20 cm längre hår (och 10 kg muskler) så hade det kunnat vara han!

Vi gick till syrrans favoritrestaurang och åt god mat, men när jag fick in mina friterade potatisklyftor såg jag att de var brända! Jag påpekade genast detta för servitrisen som kom med den outsägligt korkade kommentaren att det var skalet jag såg. Jo… det var ju bara det att det var lika brunt överallt! Jag fick nya klyftor som bara var halvbrända… Men bortsett från det var det mycket gott!

Desserterna lät goda och de hade den goda smaken att erbjuda en efterrättsplanka bestående av små smakprover av alla desserter! Fem olika skålar på ett avlångt fat ställdes fram till var och en av oss. Vilken underbar idé! Så skulle alla restauranger och fik ha!

Tack mamma för en trevlig kväll!

Tillvaron med Sniff känns på det stora hela bra. Han är imponerar på mej med sin nyförvärvade mognad. De flesta av hans nojor är knappt märkbara, men det stora och svåra är hans obegripliga rädsla för närområdet. Jag säger “närområdet” men jag vet inte hur långt det sträcker sig egentligen, kanske gäller det hela stan. Så fort vi lämnar stadens sus och dus (nåja, oväsen iallafall) så slappnar han av och har roligt. Inomhus är han helt tillfreds, så det är området mellan hemmet och landet som gör honom ängslig.

När jag försöker vänta ut honom jobbar han upp sig till fullständig panik och kastar sig fram och tillbaka i kopplet. Det är jobbigt och smärtsamt för oss båda och det känns hopplöst att det inte blir bättre. Min egen teori är att det blev en för svår chock för honom, att jag gick ut för hårt med miljöträningen innan han hunnit få förtroende för mej. Att flytta från en hundgård på landet utan minsta intryck till stan som bullrar och sjuder av aktivitet blev för jobbigt för honom. Eftersom han blir blockerad går det inte att nå honom, vilket gör all form av träning verkningslös. Nu vet jag inte om det förvärrats eller om han bara blivit smartare, för nu gömmer han sig i buren när han vägrar gå ut på kvällskissen. Han verkar mörkrädd och håller sig hellre några timmar extra än att gå ut vid midnatt.

Nu har jag sett och läst så mycket om massage och akupunktur för stressade och spända hundar att jag funderar på om det kan vara en idé. Ekonomin är hårt ansträngd i sommar, till hösten blir det något bättre, tror jag, och då kan jag kanske undersöka såna möjligheter. Det är jättejobbigt att se honom så rädd. Det känns tungt att jag inte kan få honom att känna sig trygg, men har han sällskap av en hundkompis mår han automatiskt hundra gånger bättre! Kanske är jag så starkt förknippad med närområdesskräcken (det är ju jag som tvingar honom att vara där) att han inte kan se något positivt med min närvaro här. Bara hemma och på landet söker han kontakt hos mej.

Eftersom vi sökt en hel del “professionell” hjälp så har jag många gånger fått rådet att utnyttja hans stora hundkärlek i träningen men problemet är att den sortens träning inte är ett dugg givande för våra vänner. Att hänga utanför vårt hus och passivitetsträna lockar knappast någon. Men är det rätt att skaffa en andra hund för Sniffens självkänslas skull? Någon att leka med, vila med, ha sällskap av när jag är borta. Någon som visar att stadens ljud inte är farliga.

Jag får kanske raggar upp någon med en trygg, äldre tik som kan tänka sig att låna ut henne då och då. Det lär inte bli det lättaste det heller.

Såhär ser Sniff ut när jag har godis i handen.

Han gillar ju verkligen inte att ha kameran i plytet så ofta ser han så vansinnigt lidande ut på bild. Godis makes all the difference!

Köpte boken All världens hundraser på loppis och som alltid måste jag kolla upp vad som sägs om pinschern, det förändras ju över tid.

En sån rälig bild! Inte skulle jag falla för rasen utifrån den bilden iallafall. (Mankhöjden ska idag ligga på 45-50 cm och kupering är förstås förbjudet i Sverige.)

Sniffen är kul idag, vi har busat med varann och även om han är feg vad gäller kampande så verkar han gilla när jag “brottas” med honom, dvs tar tag om hans rumpa och välter honom osv. Men hela tiden läser han av mej, stannar jag upp för en nanosekund så slutar han busa. Han är väldigt väldigt mån om att inte göra fel. Inte gå för långt. Han törs fortfarande inte tro att det verkligen är ok att ta tag i leksaken jag håller fram mot honom.

Efter bus och godissök gosade han ner sig nära mej som om han ville tacka för allt kul jag erbjudit honom. Efter en stund märkte jag att han var alldeles röd i öronen och genast tänkte jag “feber, vaccinationsreaktion” men jag ska inte jaga upp mej i onödan.