Vi fick ett galet infall och bestämde oss för en kvällspicknick! Strax efter 21 kom Kerstin och Oscar och hämtade upp oss och vi åkte först till Ica Maxi för lite inköp. Sen vandrade vi upp på Badelundaåsen och möttes av en varm och vacker solnedgång. Jag spred ut lite kött som Sniff fick leta upp. De enda som syntes till var några golfare. Men vi var inte så ensamma som vi skulle önska för myggen hittade oss! Det var så illa att vi inte kunde stanna kvar - trots den medhavda sprayen blev deras uppvaktning alltför intensiv. Vi åkte istället till Björnön eftersom flygfän inte gillar Mälarens bris. När vi klev ur bilen fick vi nästan en chock för det blåste friskt! Hur kunde det vara så stor skillnad på nån ynka kilometer? Nå, den sena timmen och vädret gjorde ju att vi fick vara ifred och hundarna kunde vara lösa utan att störa någon. Och kul hade de! Sniffen som annars är en badkruka och bara doppar sig när han är varm, han sprang ut i vågorna bredvid sin badtokige vän. Kerstin och jag åt glass, kaka och snacks och pratade med höga röster för att höras i blåsten. Men det var härligt! Blåsten gav en frihet och man vågade slappna av. Vi såg några joggare på avstånd, sen ett promenerande par som stirrade förbluffat på oss för vår osannolika idé och slutligen fick vi syn på en ensam badare som gav sig ut i den livliga böljan. Klockan hann bli 23:15 innan vi kom hem och det känns som om vi båda har ett brett leende på läpparna nu, El Sniffo och jag.

Som ni redan vet har jag den senaste tiden lusläst Blockets alla hundannonser. Det har varit både informativt, underhållande och emellanåt skrämmande. Vissa blandraser är vanligare än andra kombinationer och jag har gjort det till en sport att försöka gissa vilka raser som ingår i hunden utifrån bilden innan jag läser annonsen. Ja, det är ganska lätt, man ser snart vem som har rottis-, schäfer-, jack russell- eller tibbegener i sig. Fast ibland blir man förstås lurad, det kan smyga sig in en jämte eller en podenco helt oväntat!

Man skulle kanske tro att jag skulle bli helt hundsjuk av att läsa alla dessa annonser dagligen, men faktum är att det är ytterst få som ens verkar avlägset lockande! Och nu kommer den skamligaste av alla bekännelser: jag tycker att så himla många hundar är så erbarmligt fula! Om första intrycket får mej att rygga tillbaka av avsmak så spelar texten ingen roll, har jag märkt. Jag är ledsen, men blandar man en nakenras med en strävhårsras blir resultatet inte vackert! Det roliga är ju att folk skriver att valparna är sååå söta, rentav bedårande, och det är ju tur att alla inte har samma smak som jag!

Vad gäller nakenhundar så klappade jag ju en naken mexikanare på Rocklundautställningen och blev smått trollbunden eftersom det var en överjordisk upplevelse. Men är den egentligen särskilt snygg? Nej. Eller jo. Jag vet inte! Nej, snygg är den kanske inte, men den har definitivt något. Den där märkligt hårlösa, inoljade, varma huden och de mystiska svintokrusiga stråna på huvudet, ja de blir på nåt sätt människoliknande! Jag läste lite om rasen på nätet och den låter faktiskt inte alls helt oäven. När jag sen såg den pälsade xolon på bild kändes det nästan självklart, en sån ville jag ju ha!

Men så läser jag frågorna på Vovve-forumet och inser vilka problem folk har med sina hundar och jag tappar sugen direkt. För visst har Sniffen sin beskärda problem! Men jag är ändå så nöjd med honom och att han inte har problem med ensamhet, hundmöten, destruktivitet, matvägran osv - för att inte tala om hot spots, inflammerade ögon, andningsbesvär, hälta… the list goes on. Det finns ju allvarligare åkommor som kräver operationer och rehabilitering. Allt sånt har jag hittills sluppit! Jag tänker att jag faktiskt har haft tur på väldigt många områden, jag har tex fått en hund med samma dygnsrytm som mej själv och som tar det med jämnmod när jag är för dålig för att aktivera honom på ett vettigt sätt. Nästa hund har jag kanske inte samma tur med!

Så jag läser annons efter annons där valpar ber om en plats i mitt hjärta och mitt hem, akuta omplaceringar där priset rasar i lysande rött i hopp om att slippa avlivning. Jag blinkar inte ens. Tänk, jag hade ingen aning om att jag blivit en så förhärdad människa. Eller om jag helt enkelt är rationell. Eller… så är jag ytlig som inte tycker hundarna är söta nog!

Idag blev det himla varmt och då passade det ju himla bra att åka till hundbadet! Det var en del folk där men det kändes aldrig trångt. Vid ett tillfälle räknade vi upp till 15 hundar på plats samtidigt men alla höll för det mesta avståndet så det inte blev något gruff. Sniff visade tänderna för en schäferblandis men inget värre än så. Lucas röt i åt två hundar som kom för nära hans tuggben, ett helt obekant beteende för honom men det har kanske med åldern att göra. När benet var undanplockat gick det hur bra som helst och Lucas lekte fint med dem han nyss varit sur på.

Sniffen blev tokglad när det dök upp en bullterrier, han verkar vara kär i den rasen! Vad skulle det annars vara som får en hund att bli så förtjust i nån den inte ens hunnit hälsa på? Och han är ju sååå förtjust i Bianca/Norpan som är bulle. Sniffen var ganska lugn på badet och la sig till och med på sidan! Det har nästan aldrig hänt utomhus, så det var stort. Han doppade sig flera gånger men såg ingen anledning att försöka sig på lite simning.

Skön dag som sen övergick i rent slappande för Sniffens del. Själv åkte jag och handlade med Emma en sväng och först då slog det mej att jag bara ätit lite melon, en kiwi, lite snacks och glass på hela dagen. Först vid niotiden kunde jag fixa mej några mackor och det är väl tveksamt om det kan kallas riktig mat. Nåja, jag har ju knappast svultit ihjäl iallafall.

Imorgon ska det visst bli regn, vilket är helt ok för mej! Kan behöva en dag inomhus så jag kan ta itu med tvätt och sånt. Det känns ju helt omotiverat att fixa med tråkiga sysslor när vädret är fint, menar jag.

Jag har haft lite “bloggkramp” pga att jag inte mår så himla bra för tillfället. Är deppig och uppjagad och tycker det mesta känns meningslöst. Jag åkte för att vattna hemma hos mina föräldrar och stannade där över natten för att kunna löka i deras trädgård. Det var både bra och dåligt, för jag upptäckte att Sniffen kan vara lika stressad på andra platser som i vår närmiljö. Det är alltså inte längre platsbundet. Å andra sidan kan det ju ha med mitt mående att göra också. Jag känner mej rastlös och frustrerad men lyckades faktiskt ligga ute och sola och efter viss tvekan la sig Sniff ner. Fast han spejade, vankade och bytte viloplats och ville gräva i rabatterna och… ja han höll sig hellre sysselsatt men unnade sig faktiskt att ligga ner flera gånger.

På natten höll jag på krevera av värmeslag och somnade inte förrän vid 2-tiden. Klockan 4 vaknade jag och hade hunnit få fyra myggbett som gjorde mej galen! Jag flyttade från sängen till soffan och från soffan ner på golvet. Sen gick jag ut och rastade Sniff i det daggsvala gräset och sen tog jag en värktablett, en insomningstablett och smorde kylbalsam på myggbetten och tittade på Animal Rescue tills jag faktiskt somnade. Tror jag fick tre timmar till. Sniffen som annars kan vara ganska självständig var som ett plåster på mej denna natt. Vart jag än gick följde han efter och jag som var varm öppnade fönster och låg med påslakan, han tyckte det blev för svalt och ville bädda ner sig och ligga nära. Gulligt men varmt!

Sen hade jag hjärtklappning och tankarna snurrade. Säkert förvärrades allt av min sömnbrist. Sniffen ville ut flera gånger vilket var kul att se med tanke på hur jag måste övertala honom att gå ut här hemmavid. Han spårade harar och rullade sig i stinkdofter och tyckte livet var lajbans.

På hemvägen fick Sniff miljöträning inne i city, vilket faktiskt kändes helt lönlöst. Han ska inte utsättas för det när han är så stressad av den sortens miljöljud. Åtminstone inte utan hundkompis. Han har liksom utvecklat skräck för husfasader! Det låter ju från fönstren! Otroligt så känslig han är.

Så fort vi kom hem slängde han sig ner och sov, tydligt lättad att få vara i hemmets lugna vrå. Här är allt bekant och tryggt. Jag ser nu att han är mer bunden vid mej än jag tidigare trott. Han söker inte kontakt så som jag skulle önska men han blir klart orolig av att separeras från mej. Ja, när jag lämnar honom alltså, inte när han sticker ifrån mej!

Jag vet att han är dryg och besvärlig i andras ögon och hade det inte varit min egen hund vet jag inte hur kul jag hade tyckt att han är. Men jag ser ju allt det andra också, det som han ger mej. Om jag inte skulle orka med honom vore det förmodligen inte rätt eller möjligt att omplacera honom. Därför känns det tungt nu när jag inte mår så bra, när jag är låg och less. Jag kan inte låta bli att undra hur det påverkar honom, eller hur hans problem förvärrar för mej. Det kan bli en ond spiral av det här som inte känns rättvis. Det positiva vad gäller honom är ju att så många av hans forna problem är som bortblåsta. Jag måste ha gjort något rätt iallafall.

Jag vill som vanligt inte prata/skriva om mej och mina bekymmer utan riktar fokus mot Sniffen istället. Det är inte så utlämnande och inte så privat, kanske inte så himla intressant heller, men det finns inget alternativ. Jag upplever det som att jag mest förlorat på att vara öppenhjärtig, så allt får stanna i mej. Outtalat. Därför ser bloggen ut som den gör.

Vi orkade inte med nåt traditionellt firande idag! Först såg himlen så trist ut och jag orkade inte packa med mej maten för att sitta på en varm buss till andra sidan stan med Sniff, så jag såg lite på Heroes och sov skönt i soffan istället. Sen tog Sniffen och jag en promenad och såg knappt till en enda kotte! Alla verkade ha letat upp nån stång på landet att dansa kring. Jag började plocka lite blommor och kände mej hindrad av Sniffen som ömsom drog framåt och ömsom stod och betade gräs, så när vi var inne i en dunge släppte jag bara kopplet. Jag förväntade mej att han skulle kuta omkring men eftersom det inte var nån ute var jag inte så orolig. Döm om min förvåning när hunden höll sig nära och bakom mej! Det har knappt aldrig nånsin hänt förut!

Nu ska jag äta sill och potäter, det är ju gott två gånger om året!

För några dagar sedan utökades bästisens familj med ännu en liten son. Stora gratulationer! Längtar efter att få träffa honom, och bästisen förstås.

I onsdags var jag barnvakt åt syrrans barn och det var full rulle! Pojken är fem och flickan 10 månader och då har man att göra! Vi var ute på lekplatsen först men så blev pojken hungrig och jag hade inget annat val än att ta in dem, trots att deras mamma är orolig för att Sniffen ska göra dem illa. Men han kände väl igen dem och blev så glad så glad! Flickan gillar katter och pekade på Sniff medan hon gjorde förtjusta ljud. Han var lite läskigare när han kom nära dock. Pojken hade ju fått höra att han kanske kunde bli biten så han var ängslig, vilket var så sorgligt att se. Jag stängde in Sniffen i sin bur så jag kunde fixa mackor till alla och vi fick äta ifred. Pojken började med att mata honom med brödkanter och snart ville han släppa ut honom. Det hela gick jättebra förstås, Sniffen älskar verkligen de små.

Igår flög mina föräldrar till USA, som sagt, och min present till syrrans familj var en målning. Förra veckan fick jag för mej att jag skulle ta fram färg och penslar och ge mej själv ett uppdrag och det passade så bra att måla min halvamerikanska systerdotter.

Jag gick en kurs i kroki och en i oljemålning för 20 år sedan och sedan dess har jag inte målat något, så jag var inte säker på hur det skulle gå. Jag vet ju inte ens vad jag har för stil! Jo, för ett tag sedan försökte jag mej på att måla Sniffen men vet inte om jag är klar eller ej. Den bara står där i väntan på.

På min oljemålningskurs fick jag nämligen “skäll” när jag målat bort ett fint penseldrag, bara för att jag inte tyckte det var rätt. Kursledaren sa då att faran för mej var att jag inte insåg när det var dags att sluta! Därför försöker jag sätta stopp när jag tänker “jag ska bara”. Men så kan man ju känna genom hela processen! Jag tror jag satt med målningen vid fem tillfällen och varje gång gjorde jag om allt, kändes det som. Jag kunde alltså inte fokusera på ansiktet en gång och håret nästa, jag började om från början tre gånger med ansiktet! Och lika många gånger gjorde jag om håret! Så fort jag lagt undan målningen tänkte jag att jag skulle tagit kort mellan varje session för att kunna jämföra, men det glömde jag förstås varenda gång.

Grejen var att det var väldigt behagligt att sitta och måla! Meditativt. Huvudet rensades från en massa jobbig tankar och jag kände mej ovanligt fridfull. Jag tror det skulle vara bra att måla regelbundet men om det ska bli gjort skulle jag behöva ha uppdrag. Det blir liksom inte gjort annars.

Det blev rätt ok om jag får säga det själv, för att vara hötorgskonst. Lite för likt de där tavlorna med gråtande barn kanske! Får gå över till fiskargubbar och sjömän nu.

Idag hittade jag inte mindre än fyra lik alldeles utanför huset. Tycker ni det är äckligt med döda djur ska ni inte titta på bilderna nedan! Väst var fågelungen som på något märkligt sätt fallit ner på en cykel och blivit kvar där. Kan inte begripa hur den hamnat så illa.

Solen sken så varm och fin idag och jag gav mej fan på att vi skulle löka. Jag drog iväg med Sniff till en gräsmatta i närheten och slog mej ner på backen. Satt nästan en hel timme och Sniffen satte sig till slut han också, i mitt knä. Fast flämtande/hässjande i värmen och darrig i kroppen. Han kollade in alla som rörde sig på sedvanligt konstapelvis men skällde inte. Vissa verkade han glad åt att se, trots att de var fullständiga främlingar.

Samojeden Bluey dök upp med husse och då blev Sniff på bra humör och efter att alla hälsat på varandra och hundarna tappat intresset för varann bestämde jag att det var bäst att avsluta på topp och gick hem. Det är så lustigt hur Sniffen vägrar gå ut, det verkar som om det jobbigaste är att gå från vardagsrummet till hallen. Lockar jag ut honom till köket följer han med till dörren utan problem. Bär jag honom försöker han inte springa tillbaka när han blir nersläppt. Är han kopplad vid dörren följer han med ut, utan större problem än innan. Det är delen där jag lockar på honom som gör honom skrajsen, då gömmer han sig i buren i en timme!

Att gå i trapphuset och åka hiss är inget problem, men vid entrén kommer paniken igen och han blir hopplös att få kontakt med. De närmaste 30 metrarna är värst, sen blir han lugnare ju längre bort han kommer. Men igår kväll hördes ett svagt svagt ljud inifrån ett hus vi passerade och Sniffen fick värsta panikattacken och höll på strypa sig själv för att komma hem igen. Jag ville inte låta honom komma in utan backade ju mer han drog. Men det hjälpte förstås inte eftersom han var helt blockerad så efter att ha stegat fram och tillbaka utanför huset vid midnatt fick jag ge upp. Eftersom skräcken blivit värre börjar jag tro att vi måste springa in och ut i fortsättningen. Eller att vi flyttar ut på landet. Knork.

I morgon är det midsommar. Jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på, kanske åker vi till mina föräldrars hus och dräller i trädgården. Knallar över till Vallby friluftsmuseum kanske, om vi ids. Mina föräldrar åkte till USA i morse för att hälsa på min syster som bor där. Jag törs avslöja det eftersom de installerat larm i villan sedan inbrottet i december! Jag har lovat åka dit och vattna så varför inte göra det direkt? Och slöa lite i hammocken när man ändå är där…

Jag läste Christina Stiellis blogg om dottern som fått så dåligt bemötande i en blomsteraffär och genast minns jag min egna jobbiga upplevelse. Jag var 17-18 och fick praktik i en blomsteraffär utan att egentligen veta särskilt mycket om blommor. Floristen jobbade så hårt att när hon hade många binderier så sov hon i en hundbädd på golvet i butiken. Hennes son körde ut kransar och uppsättningar till kyrkor och jag fick följa med honom ut. Han började med att ursäktande varna för att modern inte var lätt att tas med och att hon hade sina idéer.

- Hon kommer be dej tvätta fönstret och alla vet att man skrapar från sida till sida, men hon vill att man skrapar uppifrån och ner. Jag la detta på minnet och skrapade rutan på hennes vis utan att hon behövde säga till om det. När rutan var ren skulle blommorna ställas fram och jag försökte göra exakt så som det sett ut innan så att hon skulle bli nöjd. Det blev hon inte. Istället berättade hon om den dag en 13-årig flicka kommit in och bett om att få hjälpa till och hon hade fått arrangera fönstret och det hade blivit så bra! Hon hade ställt blommorna i grupper efter färg och visat på stor känsla. Medan jag som försökt imitera det tidigare arrangemanget hade gjort henne besviken.

Jag tror att jag tappade det lilla intresse jag hade för blommor där och då. Eller om det var vid nästa prövning när jag skulle sätta ihop en bukett rosor. Hon visade mej hur jag skulle göra. Först en stjälk i handen, sedan en annan som korsade den första, den tredje skulle korsa från andra hållet, och så vidare.

- Slår man i rosen svartnar den så visa inte det för kunden, utifall att de känner till det, förmanade hon.

Jag la stjälkarna precis som hon visat men hon blev genast irriterad och ryckte dem ur händerna på mej för att visa igen. Nästa försök blev inte bättre och hon fnös åt mej så jag skulle förstå hur oduglig jag var. Jag fick inte sätta ihop några fler rosenbuketter men efter att ha studerat hennes teknik kom jag äntligen på vad hon retat sig på! Hon satte alla buketter så att de blev platta ovanpå, medan jag själv satt dem i en rundad form. När jag googlar efter bilder för att illustrera skillnaden så hittar jag inte ens “platta” rosenbuketter! Hon kanske var ensam om att tycka de skulle se såna ut? Och nu när jag tänker efter så var hon faktiskt självlärd och hade ingen utbildning i botten. Kanske tyckte hon att jag skulle lära mej på samma sätt som hon?

Nå. Jag hade fått veta hur värdelös jag var på blommor. Därför kom det som en chock när jag nästa vecka fick veta att jag ensam skulle sköta hennes andra butik! Den som jobbade där hade visst fått nog och dragit. Det var olidligt att stå där och göra handbuketter och låtsas veta vad jag sysslade med så jag gav faktiskt upp efter några dagar.

Ungefär 15 år senare gick jag med på att göra buketterna till min ena systers bröllop och det var lite nervöst men resultatet blev över förväntan! Tror alla var imponerade faktiskt. Och tro det eller ej men jag gjorde buketterna runda och fina, inte platta som jag blivit lärd.

Jag och Fia åkte till Kungsbyn med jyckarna och förundrades över ett antal retrievers som “vallades” runt i hagen helt nära sina förare. Inget lösspring, inget busande med kompisarna. Som vilken kopplepromenad som helst i den generösa hagen. Var det för att de var arbetande hundar som de var så hårt hållna? Eller hade de helt förlorat sina naturliga impulser att utforska, springa och leka med sina kamrater? Var de rentav rädda att lämna förarens sida? Jag kunde inte låta bli att tänka på berikningsföreläsningen och hur mycket de välartade hundarna missar av det som borde vara det mest naturliga, det som är mest tillfredsställande i en hunds liv.

Det är fascinerande med skillnaderna mellan raser, eller kanske snarare rasgrupper. Hur mycket man får gratis med hundar som är avlade efter sin vilja att behaga och arbeta för sin ägare, och hur hopplöst omöjligt det kan kännas att ha en hund som saknar såna ambitioner. Men det finns ju en speciell tillfredsställelse i att lyckas med en “omöjlig” hund. Å andra sidan, har man en ras som det “händer” mycket med så tycker man att lydnadsrobotarna  som det är så roligt att träna och tävla med faktiskt verkar så tråkiga. En hund som stänger av när man klivit in över tröskeln, som aldrig tänker själv eller agerar på eget bevåg.

Flera pinscherägare med tävlingsambitioner har kommit fram till beslutet att byta ras. Pinschern är snabb, smidig och lättlärd, men alldeles för egensinnig för att fungera i tävlingssammanhang. Då finns det mer “pålitliga” raser. På sätt och vis ger det nån slags bekräftelse till mej som kämpar med Sniff när jag läser eller hör om hur de uppfattar skillnaden med den nya hunden, att det finns en helt annan vilja där. Jag tror att enda sättet för mej att få Sniff välartad och lydig vore att knäcka honom och det vill jag aldrig göra. Han blir aldrig perfekt men jag nöjer mej med duglig!

Idag har jag ägnat mej åt måleri igen. Jag ska ge bort tavlan så jag kan inte avslöja för mycket om den än, men så mycket kan jag säga att det är bra terapi! Jo, visserligen får jag en aning prestationsångest eftersom en present måste bli fin, men mestadels är det väldigt avkopplande mentalt. Jag tänker inte på sånt som tynger eller stör mej, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag har för tankar. Inget jag minns i efterhand, tydligen! Den fristen är välbehövlig. Jag ska kanske försöka se till att måla regelbundet.

Igår fick min vän, en nätbekant sedan många många år tillbaka, hem en hund som fattats i hennes liv. Det verkar vara kärlek! Mitt hjärta klappar ju lite extra för omplaceringarna, för vem blir inte kär i en valp? Det är de som växt ur babyhullet som har svårare att hitta hem som välkomnar dem. Alla vill väl helst ha en hund man själv format efter eget tycke, med någon annans ohängda tonåring, bortklemade eller halvförvildade gammelhund kan man ju räkna med en massa hårt arbete. Fast man kan ju ha tur också. Jag hoppas på en massa tur för dem!

Imorgon ska min bästis snittas och ut ska ett nytt liv komma! En lillebror till min gudson. Jag håller tummarna för en smidig och komplikationsfri födelsedag för den lilla och hans hjältemodiga mamma. Ja, hon är ju en hjältemamma eftersom hon tar sitt föräldrauppdrag på så stort allvar, med så stor hängivenhet och så mycket kärlek. Ett sådant fantastiskt tålamod hon har som orkar vara pedagogisk och förklara världen så gott det bara går för de barn hon blivit tilldelad i sitt liv.

Jag kan säga att jag aldrig hade blivit en lika bra mamma. Det är helt rätt och riktigt att jag inte har några barn, det hade inte blivit bra alls, tror jag. Man måste kunna ge sitt bästa. Det kan hon. Det kan inte jag. Så i mina ögon är hon en hjältemamma som gått in i rollen med hull och hår utan kompromisser. Hon är mer än så, hon har många fasetter, men kanske är hon en lejoninna först och främst. Sin flocks beskyddarinna.

Lyckligt det barn som får komma till henne!

Jag har sovit så konstigt de senaste dagarna, eller nätterna snarare. I morse var jag helt slut och försökte se nån film när jag vid halv tio-tiden upptäckte en strimma sol på balkongen och la ut madrassen. Sen slocknade jag och sov där i nära två timmar, trots växlande molnighet och ganska svala temperaturer. Två timmar! När jag vaknade och stapplade in ringde Emma för att fråga om vi skulle ses med hundarna i Haga så jag började göra mej i ordning för det när mobilen ringde igen. Det var syrran som behövde fotoassistent på ett bröllop akut! Så det var bara att ändra planerna och Sniffen och jag hoppade in i en bil för att delta i en fotosession.

Jag har assisterat vid ett par av syrrans fotojobb förut men det här var bland det roligaste. Brudparet var så fint! Så varma, avslappnade och roliga. De verkade så kära och ömma mot varann och de var positiva till alla förslag vi kom med. Bruden fick vara prinsessa för en dag och verkade njuta av den rollen, hon strålade verkligen! Och självklart drog vi alla paralleller till det stora bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel. Att vara prinsessa för en dag lät mer tilltalande än att behöva vara det varenda dag av sitt liv.

Medan syrran fotade själva vigseln tog Sniffen och jag en promenad bakom kyrkan på en fornstig, bland hästar och mygg i stora mängder! Vet inte om det var för att det var obekanta marker eller svårframkomlig terräng men Sniffen var vaksam och höll sig ovanligt nära mej fast han var lös. Kanske var det alla hästar i de omkringliggande hagarna som gjorde honom nervös, men jag är inte säker. Sniffen är lite lustig på det sättet att han gärna vill leka med dem som om de vore hundar och gör lekinviter!

När vi kom hem kände jag mej konstig igen, som jag visst verkar göra hela tiden nuförtiden. Känner mej stressad och ofokuserad, har en jättestark känsla av att ha bråttom och att ha glömt något viktigt, men jag kommer inte på vad det kan vara. Känner mej ständigt skuldtyngd över något odefinierbart och det är ju inte roligt! Varför är det så? Trött var jag också, så jag slocknade i soffan framför en film. Nu känner jag mej vimmelkantig. Det här lär knappast hjälpa mej få ordning på dygnsrytmen!

Kikar lite på bröllopsmiddagen och trots att jag egentligen inte bryr mej om detta ståhej så kan jag inte låta bli att känna mej lite rörd över hur fint det är, att Victoria fått förmånen att äkta den man hennes hjärta valt.