Idag kikade jag in på ett par loppisar för att se om jag kunde hitta några kattprylar. Det fanns inga. Däremot hittade jag en hundkorg i Sniffstorlek för 40:- så den kunde jag inte låta ligga kvar. Får se om han vill använda den eller ej. Annars kanske kattungen tycker den är mysig?

Åh vad jag längtar efter att få hem knytet! Han är så söt och jag tror han och Sniff kommer ha jättekul ihop när han inser att hunden inte är farlig. Jag hoppas förstås på en oerhört mysig tillvaro! Apropå det, här i trakterna (eller ute på landsbygden då) är det inte ovanligt att man säger “tjålig” istället för kelig om en katt. Jag hoppas förstås på att kattungen ska visa sig mycket tjålig.

När Sniffen är hungrig brukar han apportera diverse dumheter. Han hämtar en sko (eller fem) eller så letar han rätt på något skräp och så presenterar han föremålet för mej så jag ska erbjuda godis i utbyte. Ibland “dödar” eller tuggar han lite på saken först. Ikväll gick han i soporna och hittade lite purjolök som han dissikerade. Tydligen var det inte gott (tur eftersom lök inte är bra för hunden) så han nöjde sig med att skräpa ner på mattan.

Idag fick Sniffen först åka buss ner på stan. Han uppförde sig så bra, satt lugnt och sökte ögonkontakt med mej. Jag var lite förvånad över det, sen slog det mej att jag oftast har solglasögon när vi åker buss, kanske blev han lugnare av att kunna se mina ögon?

Jag måste lämna ett dokument mitt i city och även där var Sniffen mycket lugnare än sist. Vi väntade på ännu en buss och Sniff väntade tåligt utan att pipa! Supersensitiv som han är kände han på sig var vi skulle kliva av trots att vi aldrig åkt där förut, innan jag ens gjort en antydan till att resa mej.

Vi ringde på den främmande dörren och kvinnan som öppnade hälsade på Sniff och han klev in helt självklart och ledigt. I ena rummet fanns mammakatten, i det andra busade ungarna på en stol. Katterna var inte alls bekanta med hundar så de sköt rygg och fräste. Sniffen viftade glatt på svansen. Jag slog mej ner på golvet hos ungarna men de gav mej ingen notis, de var helt hypnotiserade av Sniff. Han var kopplad för säkerhets skull men uppförde sig exemplariskt. Han var nyfiken och försökte ta kontakt men var lyhörd nog att förstå att han inte skulle tränga sig på. Jag tror han kommer hantera det galant, om en katt flyttar hem till oss! Jag tror det kan ha funnits katter i hans första hem men vet inte alls hur mycket kontakt han kan ha haft med dem.

Katternas ägare och jag var trollbundna av de små livens beteende, de blåste upp sig så pälsen stod rätt ut åt alla håll och kanter, sköt rygg och fräste - men ljudet var så pyttigt att det knappt var hörbart. Hon tog fram en leksak och den hane som verkat minst skräckslagen intresserade sig genast för den och vände ryggen åt Sniff. Det tog jag som ett bra tecken och sa att det var den jag var mest intresserad av. Intressant nog var det samma katt jag fastnat mest för på bilderna i annonsen! Jag måste ha öga för det där. Näst oräddast var den enda flickan i kullen och om jag skulle få för mej att ta två ungar skulle hon bli den andra. Ja, för frågan är om man ska ha en eller två… Generellt tror jag ju att katter mår bäst av att ha en kamrat hemma och ska man vara säker på att de går bra ihop ska man välja ett kullsyskon. Frågan är om Sniffen duger som ersättning? Två katter har sällskap av varann om Sniffen och jag är på hundiga äventyr men å andra sidan blir det dubbla utgifter och kanske svårare att få tag i kattvakt om det skulle behövas.

Katterna är inte redo att flytta hemifrån förrän om två veckor, så jag har lite betänketid. Bestämmer jag mej för att utöka vår familj så kommer det bli full rulle här hemma! Att Sniffen är välvilligt inställd och vet att hålla sig på behörigt avstånd visade han tydligt idag, men kommer konstapel Snifferton bli galen på buset? Kommer han kunna slappna av när det finns så mycket att övervaka här hemma?

Jag tycker om katterna massor, de känns helt rätt. Jättesöta är de också - och nej: alla (katt)ungar är inte alls söta!(Det finns räliga valpar också!) Om jag bestämmer mej för att ta en kattunge eller två så känns det som att jag samtidigt lägger ner alla förhoppningar på en andra hund. Det är väl kanske mest det jag måste förlika mej med.

Det blev inget Mälarpinschern för Sniff och mej. Vädret var katastrofalt och jag fick inte tag på skjuts. Istället följde jag med mina föräldrar och syrran till Stockholm för att besöka min farbror som plötsligt blivit allvarligt sjuk. Det hela är så tragiskt, alla anhöriga är upprivna i varierande grad. Det är oundvikligt att man börjar fundera över sin egen dödlighet och vem man blir när personligheten helt förändras av en sjukdom eller skada. Det är inte lätt när någon som står en nära plötsligt inte minns eller blir paranoid och aggressiv. Vad ska det bli av mina föräldrar när de inte klarar sig själva längre? Är de oroliga över det? Vad förväntar de sig av sina barn? Ska vi ta hand om dem? Skulle jag klara det? Och sen då, om det skulle drabba mej, vem ska ta hand om mej? Jag tycker inte om det jag hör och ser av äldrevården.

- Det är Filippa Reinfeldts fel, sa min farbror när han listat upp sina klagomål på vården han får och hur hans ägodelar på nåt mystiskt sätt fått fötter på avdelningen. Allt handlar om pengar.

Man får väl hoppas på en plötslig död, helt enkelt. Att sakta tyna bort verkar vara ett helvete. På sätt och vis känns det lite som om det är där jag är ändå - på väg bort. Jag hörde nån säga: “jag älskar mitt liv, jag älskar att vakna upp på morgonen” och blev både ställd och avundsjuk. Tänk att ha något roligt att se fram emot, att njuta av livet så som det är.

Imorgon har jag tänkt att jag och Sniff ska åka och titta på en kull kattungar. Se hur de reagerar på varann. Det är väl sånt man måste hitta på ibland för att få lite variation i livet. Som för två och ett halvt år sedan då jag plötsligt skaffade hund utan att riktigt veta vad jag gav mej in på. Bara för att jag behövde en förändring i mitt liv och kände mej ensam. Det gjorde en påtaglig skillnad i mitt liv. Nu känns det som om det behövs något mer.

Hjälp, hur ska man göra?

Två aktuella pinscherexempel: i det ena fallet två hundar som frodas i varandras sällskap, i det andra två hundar som verkar må bättre av att skiljas åt.

Okej, det enkla svaret är att i det första exemplet har vi en osäker hane som fått en äldre tik i hushållet, medan i det andra har vi en osäker hane som fått sällskap av sin energiske kullbror. Jag har ju tänkt att om jag utökar vår flock så vill jag följa den första formeln och skaffa en äldre tik.

En valp eller unghund skulle inte fungera. Hur får man en valp rumsren när man bor på nionde våningen och knappast kan störta ut när det håller på hända en olycka? Och nej, en bångstyrig tonåring nu när Sniffen äntligen börjar visa tecken på mognad? Dessutom är jag rädd att Sniffens osäkerhet skulle smitta av sig på en yngre hund. En lugn pensionärsdam skulle inte jaga upp sig utan dämpa Sniffens stress, tror jag. Han är trots allt en typisk följare och härmar andras beteende. (På gott och ont.) Skaffar jag en andra hund får den inte ha några olater att tala om.

Med tanke på den tid och energi som Sniffen tar så får det överhuvudtaget inte vara en krävande hund som flyttar in. Vet inte om det är riktigt rättvist att tänka så. Särskilt när Frida säger att två hundar inte innebär dubbla arbetsbördan, det blir mycket jobbigare än så! Jag vill ju inte att alla mina hundägarerfarenheter ska vara tunga och jobbiga, om jag får tänka egoistiskt. En till hane tror jag skulle kunna bli problematiskt då Sniffen markerar mot sina hankompisar inomhus, vaktar och har sig.

Alternativet till att hitta den perfekta tiken är att skaffa en kattunge. Då skulle i princip vilken kattunge som helst kunna funka, tror jag. Busiga kattungen flyttar in, hittar på rackartyg, Sniffen blir kär. Kattungar brukar kunna fästa sig vid vem eller vad som helst när de är unga. Sniff vet knappt vad katter är och eftersom han knappt har nån jakt i sig tror jag han skulle leka snällt. En katt behöver inte tränas på samma sätt som en hund. Jag har ju haft katter förr, de har inte haft några beteendeproblem så jag har inte tyckt det varit särskilt ansträngande alls.

Men en äldre tik av mindre ras kanske inte heller behöver vara så krävande? Eller kommer hon bjäbba i tid och otid? Åh vad svårt detta är! Eftersom Sniffen “aldrig” är sjuk och äter så lite tycker jag han inte är dyr i drift alls. Kanske lurar jag mej att tro att det inte behöver vara så kostsamt med en andra hund. Det blir ju svårare med försäkringar för en äldre hund också, blir den allvarligt sjuk så kan det bli kärvt.

Jag har letat på alla möjliga ställen efter en lämplig hund men ännu inte hittat någon. Kattungar poppar det upp hela tiden. Jag gillar katter men jag har allergiker i närmaste kretsen, men de hälsar å andra sidan sällan på så det gör kanske ingen skillnad. Sniffen är ett socialt djur och jag tror han skulle uppskatta att ha fyrfota sällskap. Jag med! Men jag är så osäker på om det är rätt! Hund eller katt, gammal eller ung?

Igår gjorde jag mej en smaskig smoothie. När jag druckit klart fick Sniff som vanligt fördiska. Eftersom jag tycker det ser hysteriskt roligt ut måste jag såklart fota när han lapar i sig.

Inatt blåste det förfärligt. Det var ett evigt oljud, som ett ständigt åskmuller. Vet inte vad det berodde på. 04:30 smällde sovrummsdörren igen med en våldsam och högljudd smäll. Sniffen hade sovit i vardagsrummet men efter smällen kröp han ner hos mej i sängen. Idag har jag som lock för ena örat, men jag tror det uppkommit nu på kvällen. Var det smällen eller håller jag på bli sjuk?

Något fantastiskt har skett idag: jag har äntligen fått klippa lite i Sniffens klor! Jag har lyckats ta någon klo alldeles i början när han kom till mej, sedan dess har det varit hopplöst. Men nu har vi kommit så långt i träningen och förtroendet att jag först lyckades klippa i yttersta toppen på tre klor, sen tre till, ett i sänder. Ja det har alltså passerat nån timme emellan för han är fortfarande lite skärrad. Men det fantastiska är att det går! Jag lyckas ta av en bit av klon utan att han bits eller springer iväg! Det är mycket mycket stort. Han stannar hos mej, kryper närmare och tigger godis. Plockar jag undan klotången lägger han sig och vilar utan att vara misstänksam eller rädd. Förut hade han lämnat rummet och hållit sig undan. Jag önskar förstås att jag aldrig låtit veterinärerna brotta ner honom, låtit honom skrika av skräck och kissat ner sig, men jag litade på att de visste vad de gjorde. Nu är vi så nära målet, snart har jag klippt alla klorna själv! Utan fasthållning och utan munkorg. Jubel!

Helt nyss skramlade det till på balkongen, sen igen. Jag gick ut och kikade och såg att en seglare lyckats hamna mellan kattnätet och balkongsidan (eller vad man nu ska kalla det). De senaste åren har jag fått besök av en övernattande seglare som kommer i augusti, stannar en natt eller två och sen försvinner spårlöst. Är det en och samma fågel? Jag vet inte. Konstigt vore det då jag försökt “rädda” den genom att försöka lyfta den i kroppen. Den har klamrat sig hårt fast och när morgonen kommit har den tagit sig därifrån på egen hand. Nu verkar den ha försatt sig i en krångligare situation så jag får kontrollera att den lyckats ta sig därifrån imorgon, annars får jag försöka hjälpa den (igen).

Det blir inte mycket bloggat nu. Jag har det rörigt privat, inget som jag vill gå in på här. Men jag mår inte alls på topp just nu, tvärtom. Min farbror hamnade på sjukhuset och det verkar som om man upptäckt en hjärntumör. Han blir stadigt sämre och kan inte längre bo hemma. En kusin har fått sitt tredje barn och en annan närstående har nyligen upptäckt att hon är gravid, men det är nog hemligt ännu. Mormor har blivit förvirrad, man vet inte hur länge hon finns kvar. Livet verkar rusa på omkring mej. Det känns som om man borde vara tacksam och ta vara på den tid man har, men hur?

På söndag är det Mälarpinschern i Köping och jag skulle vilja åka dit med Sniff, samtidigt som det blir väldigt bökigt. Ska vi åka tåg eller ska jag försöka få lift med någon? Och hur kul vore det att hänga där om regnet vräker ner? Så som jag mår nu känner jag mej inte överdrivet tålmodig eller supersocial heller för den delen. Men Mälarpinschern går av stapeln bara en gång om året, 52 hundar är anmälda. Det vore kanske kul att se och mingla med pinscherfolk? Får se hur det blir.

Alldeles nyss fick jag veta att Sniffens ena bror, Disse, flyttat till en familj i Norge. Hoppas han ska trivas där och få det bra! Och hoppas att Tricky inte ska sakna brorsan, tydligen verkar han faktiskt lugnare redan. Det kanske är bra för dem att separeras. Går det väldigt bra kanske han kan stanna kvar, annars måste även han hitta ett nytt hem. Håller tummarna för dem alla!

Igår for Sniffen och jag runt med mamma, vi hann med både Skultuna och Kungsbyn på vår utflykt. Pratade länge med en sten-man från USA som hade dinosaurieäggskal och en mycket dyrbar smyckessten från Finland. Han var supertrevlig så vi gjorde vårt bästa för att verka imponerade av allt. Vi avslutade med lunch i Kungsbyn och Sniffen vallades runt i den snustorra hagen. Inte lika kul utan kompisar!

Sniffens kylbädd fick följa med på utflykten och svalkade i botten av buren.

Idag åkte vi med Emma och Lucas till agilitybanan och först busade de med pointern Kaxe, sen var Emma och Lucas duktiga med alla hinder medan Sniffen visade måttligt intresse. Flåsade omkring mest. Efteråt satte vi oss ner i ena hörnet av inhägnaden för att prata och Lucas höll sig snällt nära medan Sniffen travade iväg så lååååångt bort det var fysiskt möjligt och satt och iakttog oss på håll. Ja kära nån. Vi pratade om vilken “nästa hund” vi skulle kunna tänka oss och det var inte Sniffen. Inget ont om honom, men det är inte lätt att bygga en nära relation med någon som är så ointresserad av att vara en till lags eller ens hålla sig nära. Hans liv består mer av berikning än träning, konstaterade jag. Lydnad kommer liksom efter förtroende och vi jobbar ju med tasshanteringen. Frågan är hur mycket värre en hund egentligen kan vara! Vi pratade om vad vi tyckte/trodde var “krävande raser” och frågan är hur mycket svårare de kan vara än Sniffen. De flesta hundar visar väl på snabbare resultat i träning? Inte vet jag. Det känns bara som om vi är i en helt annan liga!

Lusläser fortfarande alla annonser och har ännu inte fastnat för någon hund sådär självklart. Verkar lättare att hitta en kattunge, men frågan är om det är vad vi vill ha!

Den som aldrig haft seriösa problem med kloklippning anar inte hur stort detta är! Sniffen har flytt rummet när han sett en klotång och nafsat om man försöker hålla fast en tass. Vi har övat övat övat utan minsta framsteg. Jag skaffade en munkorg och vi övade massor på att han skulle tordas sticka in sin nos i den. Jag resonerade som så att om han åtminstone accepterade munkorgen kunde jag ju knipsa klorna på egen hand! Det gick fasligt långsamt framåt och träningen låg nere länge. Tills nu när jag alltså sett att han har fått ett visst lugn, är lite mer trygg med mej.

Först nu vågar jag tro att jag en dag ska lyckas klippa hans klor helt själv.

Läs artikeln i Expressen och mattes blogg om det inträffade. Skönt att de hittade den saknade mannen vid liv! Nu läser man mest om hur likhundar får söka efter drunknade och försvunna. Jenni och Loke hittade ju en döing i slutet på mars! Det verkar vara en risk man har som hundägare. Måtte vi bara hitta levande, Sniff och jag!