Idag på akupunkturen började vi prata om barn- och hunduppfostran. Min sjukgymnast verkar så vettig för hon höll med mej om att man nog skulle ha mycket att vinna på att låna lite tänk från hundvärlden i barnuppfostran. Det här skulle man kunna skriva hur mycket som helst om, men jag ska försöka hålla mej kort.

När man uppfostrar ett barn eller en hund så handlar det så mycket om att ledsaga en individ så att den kan blomstra. Som förälder/ägare har man ett stort ansvar att sätta gränser men också att ge hunden/barnet trygghet och självkänsla. En tro på sin egen förmåga och ett respektfullt förhållningssätt gentemot sin omgivning. För utvecklingens skull kan man inte fastna i rutiner där intrycken i stort sett blir desamma dag efter dag, man måste prova på nya saker, uppleva nya miljöer och öva tills man behärskar dem. Att få chansen att pröva och misslyckas utan att straffas, att känna stöttning när modet sjunker. Att ha någon där som jublar när det går bra.

Inom hundfostran påminns man ofta om hur man måste tänka sig för med hur man uttrycker sig, särskilt kvinnor tenderar att prata för mycket i långa obegripliga haranger. Sägs det. Man resonerar med hunden om att “nu ska du inte vara så feg att du bara sitter här, utan nej, gå fram du och hälsa på de andra hundarna” eller “det förstår du väl att matte blir orolig när du inte kommer när jag ropar, nu får du stanna här bredvid mej resten av dagen, lova det”. Hunden förstår bara de kommandon man tränat in så resten av svadan går överhuvudtaget inte in. Däremot kan den avläsa sinnesstämningen hos ägaren, men frågan är om det alltid är klart vad som förväntas av den?

Utmaningen är att vara tydlig med kroppen. Att visa vad man begär av hunden, att uppmuntra och belöna det önskvärda beteendet och visa när man är missnöjd.

Små barn har inte samma språkliga förmåga som vuxna och förstår inte alla nyanser när man insinuerar något eller är sarkastisk. Många ord och uttryck vuxna använder är svåra att förstå. Barnet kan ofta upprepa dem men frågar man efter deras betydelse så visar det sig att de inte har nån aning om det. Barn är små och utsatta, vuxna är överlägsna i storlek och förmåga och bestämmer precis allt. I en argumentation kan ett barn inte vinna, och skulle det ändå göra det så vore det kanske inte så bra att ge efter för ett barns alla önskemål bara för att den har en verbal förmåga. Jag själv har haft lätt att uttrycka mej och min retoriska förmåga har hjälpt mej många gånger, men är det rättvist att jag ska ha fördel av det? Att en som inte kan stå på sig eller formulera en protest eller önskan ska köras över?

Jag vet inte om jag tycker att övertalning är ett respektfullt redskap i uppfostran men ibland är det bara så att den vuxne måste ta impopulära beslut som man som barn måste anpassa sig till. Konsten är att stanna kvar och ta hand om känslorna som kommer upp, utan att fortsätta mangla argument. Om man känner sig orättvist behandlad är det än mer viktigt att få känna kärlek. Med en hund blir kommunikationen oftast rakare, hundar grubblar inte över om den är dålig eller oönskad, den vet om den behandlas rättvist eller ej. Här jobbar man mer med förtroende än att etablera en kärleksfull relation. Så uppfattar iallafall jag det. Gör man fel och behandlar hunden som ett barn ställer man till det för sig. Naturligtvis gäller det omvända också, den verbala kommunikationen är grundläggande för människosläktet!

Jag såg en dokumentär om kvinnor som efter förlossning inte kunde knyta an till sitt barn. De kände ingen modersinstinkt, ingen kärlek, bara en tyngande plikt att ta hand om det skrikande kravpaketet som uppenbarligen aldrig var nöjt och som definitivt inte älskade sin mamma. Ja, så verkade mammorna själva uppfatta det. De var spända, frustrerade och irriterade och ville helst slippa ta i sitt barn. Man fick se dem i terapisituationen där terapeuten observerade och kommenterade interaktionen. Nyfödda barn söker instinktivt ögonkontakt men när den inte får gensvar börjar blicken flacka. När mamman ombads se barnet i ögonen vred sig barnet oroligt och tittade överallt utom mot mammans ansikte. Efter träning kunde man se hur barnet sken upp av ögonkontakten och det påminde mej om min egen kamp för att få ögonkontakt med Sniff. Ett barn som inte får ögonkontakt eller någon ömhet blir till slut deprimerat. Mamman fick jobba på hela sin attityd, för hon skrämde barnet med sin kalla, livlösa mimik. Precis som i hundträning måste man tänka på vilka signaler man sänder ut. Som hundägare kan man knappt gå en kurs utan att få det påpekat för sig, men hur många mammor blir instruerade i detta?

Det går serier på tv med unga mödrar, den ena är dansk och den andra amerikansk. Tonåriga tjejer får gravida när de själva fortfarande är barn och i dessa serier ser man hur känslomässigt oförberedda de är, många behandlar barnen som paket och ägnar mesta delen av tiden att längta efter ett normalt tonårsliv och att bråka med de ännu mer känslomässigt oengagerade fäderna till barnen. Hade det handlat om valpar hade nog flera av dem snart hamnat på Blocket.

Oj då, jag skulle ju hålla mej kort men det spann visst iväg. Nu ska jag bonda med min hund! Jag törs knappt säga det men han har blivit något lättare att få ut igen!