Inget är så dumt som att prata ut.

Om jag tvingas berätta hur jag mår börjar jag först gäspa okontrollerat, sen får jag ont i huvudet och mår allmänt dåligt. Jag har väninnor som blir förfärade när jag bara rapporterar att jag mår skit: “men varför ringer du inte då?” Och svaret är förstås att jag inte vill prata om det, för då mår jag sämre. Börjar jag gråta får jag migrän och är zonkad resten av dagen.

Idag mådde jag väl egentligen inte bättre, men jag bestämde mej för att inte låtsas om det. Att förtränga eländet. Jag ville inte synas bland folk men jag tvingade iväg mej till badstranden med Kerstin och Oscar och sen blev det plötsligt en improviserad grillkväll och åtta timmar senare kom Sniff och jag hem, trötta och nöjda.

Tusen gånger bättre än att känna efter och sätta ord på hur jävligt allting egentligen är!