Klockan ett var vi framme vid Hallstagropen i Vad. Det var 29 grader varmt och vi hade brått ner till vattnet. Jag la mej precis vid vattenbrynet och hade långa kopplet på så han kunde gå i och ur som han ville och det var kul att se att han gärna klev i vattnet. Han grävde gropar och gick loss på lite björksly och kors i taket, efter två timmar la han sig ner att vila! Jag upptäckte ett maskliknande djur på mitt ben, mindre än en cm långt med beige kropp, huvudet var mörkare. Jag försökte peta bort det och fick nästan panik när jag insåg att det bitit sig fast i huden! Jag fick använda nageln för att få loss det och sen visste jag inte vart det landade. Hittade ett djur på min handduk som inte var särskilt likt det jag först hade sett men det kanske betedde sig annorlunda i solgasset? Nu måste jag googla och se om det finns ljusa blodiglar!

Efter tre timmar i solen tyckte vi det kunde vara nog och gick tillbaka till bilen. Då såg jag något som rörde sig i en bil längre bort och tänkte att det var en hund. Men nej, det kunde det ju inte vara i denna hetta?! Vi gick dit och tittade… mycket riktigt satt det en maffig jycke i en sjavig bil i värmen. Vi funderade på vad vi skulle göra och flera anslöt sig och bekymrade sig för hunden. En tjej gav hunden en skål vatten och skrev en lapp på rutan och Kerstin ringde polisen. Det var nog tur att vi inte räddade den egenhändigt med tanke på att när ägarna dök upp en timme senare så blev de inte ett dugg glada åt att se lappen eller få höra att polis kontaktats. Tvärtom skulle de göra en motanmälan mot oss eftersom vi “kastat in saker i bilen”. Ja, det skulle alltså vara vattenskålen som vi inte ens haft med att göra. De uppträdde hotfullt och någon i sällskapet sa att de satt hunden i bilen “bara för att den var så aggressiv mot folk att den inte kunde vara kvar på stranden”.

En tjej påstod sig vara hundens ägare och skrek att ingen skulle lägga sig i hur hon tog hand om sin hund och skulle kolla Kerstins registreringsskylt och när de for därifrån hojtade de att de ringt polisen och att vi skulle stanna kvar och invänta dem. “Åker ni härifrån kommer de ändå ta kontakt med er!” varnade killen. Naturligtvis ringde Kerstin genast upp polisen och fick veta att hon naturligtvis inte gjort något fel och att det kommit in en anmälan om hunden av någon annan orolig människa.

Skitkul. Som Kerstin sa, om polisen ringt upp henne och sagt att hennes hund satt i bilen och led i värmen hade hon kastat allt hon haft för händerna och sprungit till bilen för att undsätta honom. Det var inte riktigt den reaktionen vi fick här. Skitsura och hämndlystna blev de, men deras vänner reagerade mer förstående och en tjej sa att “jag hade också ringt om jag sett en hund i en bil i värmen”.

Med andra ord tog fet ett bra tag för oss att komma iväg därifrån och Kerstin skojade och sa att “så fort vi träffas händer nåt så vi måste ringa på polis” men jag svarade att det faktiskt bara händer en gång om året. (Förra gången var ju gubben i skidspåret som gav sig på mej.) Vi tog varsin marängsviss på donken och nu försöker jag uppbåda energi nog att värma på lite rester till middag.