Sniffen busar först med räven och skakar livet ur den. Våldsamt! Sen fyller han munnen med så mycket rävpäls det bara går och försätter sig i trans. Han mediterar väl. Saknar kanske den första valptiden då han diade sin mamma.

Himlen är mörk, det skulle kunna bli oväder ikväll. Hoppas faktiskt på lite regn, det är så torrt och trist ute nu. Lite klarare luft hade inte skadat. Längtar efter svalka. Därav bilden på is nedan.

Idag var vi med Emma och Lucas på hundbadet. Förvånansvärt lite folk med tanke på vädret! 30 grader varmt och knappt ett moln på himlen. Jag och Sniff höll oss i skuggan, jag lyckades få honom att ligga på sin kylmatta då och då men han var förstås sprallig och ville busa med de andra hundarna. Emma tyckte nog att jag skulle koppla loss honom så han kunde leka fritt och jag svarade “ska jag göra det mot bättre vetande” men knäppte ändå av kopplet. Vrroooooooom sprang han iväg åt ena hållet, sen vroooooooom åt andra. Ner i vattnet, fram till hundar, sen ut mot parkeringen och några gubbar som Emma redan rapporterat satt och muttrade. Det var bara att gå efter och lura till sig jycken med hjälp av godis och på med kopplet igen. Som tur var kom ett par med en trevlig chihuahua/jrt som Sniffen genast föll för så de busade lite sansat vid vår plats. Sniffen föll även för husse och fjäskade till sig hundkakor och sen ville han sitta där hellre än hos mej!

Nästan alla hundar var poppis hos Sniff, men några storväxta okastrerade hanar reagerade han på. När en bjässe kom för nära vår filt klippte han i luften mot den hunden. Lucas morrade mot några andra, men det var nog mest när han hade mat han vaktade. Det fanns ett par hundar som vaktade sina leksaker med viss intensitet så ibland kunde man höra några skarpa skall, men inget som inte kunde brytas av ägarna.

Efter ett tag dök Emmas kompis upp. De kramade om varann och sen kom hon emot mej för att hälsa. Jag låg på mage och fyllde i korsord så hon lutade sig fram över mej och ja, ni kan ju själva gissa vad som hände. Sniffen gjorde utfall mot hennes skenben men jag hann rycka tillbaka honom. “Vad gör du”, frågade jag retoriskt och satte honom. Han lydde genast och satt faktiskt på sin plats så tjejen och jag kunde ta i hand. Sen slog hon sig ner och då tog det inte lång stund innan Sniff var framme med soligt humör och viftande svans. Hon klappade om honom och frågade “är vi vänner nu” och det tyckte han tydligen att de var.

Ett helt förklarligt utfall som avlöpte väl och han förstod av min korrigering att den inte var nödvändig och släppte alla eventuella spänningar ögonblickligen. Naturligtvis kom det idag eftersom jag igår pratat mycket om Sniffens utfall med Millys husse och matte som var så fascinerande över hur übersocial Sniff är när man träffar honom och att det är svårt att tro att han har de problem jag beskriver i bloggen.

De senaste dagarna har han varit värsta strandraggaren och flörtat med varenda karl han sett! Det ser ut som om han verkligen njuter av “male bonding” han kan sitta nära med sidan eller rumpan till och bli omklappad med halvslutna ögon och lyft nos. Om han bara valde en singelkarl i lämplig ålder hade vi kanske kunnat ta med en hem!

Sniffen är faktiskt en fröjd att ha att göra med. Jag funderar mycket på om vi ska utöka vår flock med en kattunge eller äldre tik och samtidigt som jag tror Sniff skulle ha gigantiskt mycket att vinna på det är jag inte säker på om jag vill rucka på lugnet och rutinen vi har. Hur roligt det än är kommer det kosta på av min energi - och ekonomi. Och vi har det ju ändå så fridfullt nu, hur blir det med en skvatt galen kattunges energi eller en tik som kanske har egna föreställningar om när det är dags att kliva upp, vad man ska äta eller vad som är lämpliga hobbies.

Sniffen är lättsam och härlig och jag är van vid hans egenheter. Lika roligt som han tycker det är att komma ut på dagaktiviteter, lika horribelt tycker han det är att gå ut på kvällskissen. Jag har börjat stänga buren så han inte ska kunna smita in där, så nu kravlar han sig in bakom soffan och ligger och trycker. Så jävla rädd! Hade han haft en kompis som följde med hade det inte alls varit samma sak.  Det har han ju visat flera gånger, han glömmer bort att vara rädd när nån han känner dyker upp vid vårt hus. Han släpper inte rädslan fullständigt, men han är kontaktbar och håller svansen i vädret. Är vi själva ligger han gärna platt mot marken och klöser sig fram.

Så jag spanar på de andra hundarna vart vi än kommer. Kollar hur han reagerar på dem, vilken typ av hund han verkar föredra. Bullterriers och staffar verkar han gilla vid första ögonkastet. Han leker inte för hårt med de minsta heller men jag skulle inte vilja gå under tre kilo, helst fem. Och så vill jag inte ha en överdriven massa ull, framförallt inte i ansiktet. Både av estetiska skäl och för kommunikationen. Kanske ska jag undvika svart också, eftersom många hundar verkar ha svårt för det.

Ja, jag grubblar en massa på detta men orkar inte skriva ner tankarna nu. Jag är trött av värmen och ska vila lite intill min utslagna jycke.