Igår for Sniffen och jag runt med mamma, vi hann med både Skultuna och Kungsbyn på vår utflykt. Pratade länge med en sten-man från USA som hade dinosaurieäggskal och en mycket dyrbar smyckessten från Finland. Han var supertrevlig så vi gjorde vårt bästa för att verka imponerade av allt. Vi avslutade med lunch i Kungsbyn och Sniffen vallades runt i den snustorra hagen. Inte lika kul utan kompisar!

Sniffens kylbädd fick följa med på utflykten och svalkade i botten av buren.

Idag åkte vi med Emma och Lucas till agilitybanan och först busade de med pointern Kaxe, sen var Emma och Lucas duktiga med alla hinder medan Sniffen visade måttligt intresse. Flåsade omkring mest. Efteråt satte vi oss ner i ena hörnet av inhägnaden för att prata och Lucas höll sig snällt nära medan Sniffen travade iväg så lååååångt bort det var fysiskt möjligt och satt och iakttog oss på håll. Ja kära nån. Vi pratade om vilken “nästa hund” vi skulle kunna tänka oss och det var inte Sniffen. Inget ont om honom, men det är inte lätt att bygga en nära relation med någon som är så ointresserad av att vara en till lags eller ens hålla sig nära. Hans liv består mer av berikning än träning, konstaterade jag. Lydnad kommer liksom efter förtroende och vi jobbar ju med tasshanteringen. Frågan är hur mycket värre en hund egentligen kan vara! Vi pratade om vad vi tyckte/trodde var “krävande raser” och frågan är hur mycket svårare de kan vara än Sniffen. De flesta hundar visar väl på snabbare resultat i träning? Inte vet jag. Det känns bara som om vi är i en helt annan liga!

Lusläser fortfarande alla annonser och har ännu inte fastnat för någon hund sådär självklart. Verkar lättare att hitta en kattunge, men frågan är om det är vad vi vill ha!