Igår gjorde jag mej en smaskig smoothie. När jag druckit klart fick Sniff som vanligt fördiska. Eftersom jag tycker det ser hysteriskt roligt ut måste jag såklart fota när han lapar i sig.

Inatt blåste det förfärligt. Det var ett evigt oljud, som ett ständigt åskmuller. Vet inte vad det berodde på. 04:30 smällde sovrummsdörren igen med en våldsam och högljudd smäll. Sniffen hade sovit i vardagsrummet men efter smällen kröp han ner hos mej i sängen. Idag har jag som lock för ena örat, men jag tror det uppkommit nu på kvällen. Var det smällen eller håller jag på bli sjuk?

Något fantastiskt har skett idag: jag har äntligen fått klippa lite i Sniffens klor! Jag har lyckats ta någon klo alldeles i början när han kom till mej, sedan dess har det varit hopplöst. Men nu har vi kommit så långt i träningen och förtroendet att jag först lyckades klippa i yttersta toppen på tre klor, sen tre till, ett i sänder. Ja det har alltså passerat nån timme emellan för han är fortfarande lite skärrad. Men det fantastiska är att det går! Jag lyckas ta av en bit av klon utan att han bits eller springer iväg! Det är mycket mycket stort. Han stannar hos mej, kryper närmare och tigger godis. Plockar jag undan klotången lägger han sig och vilar utan att vara misstänksam eller rädd. Förut hade han lämnat rummet och hållit sig undan. Jag önskar förstås att jag aldrig låtit veterinärerna brotta ner honom, låtit honom skrika av skräck och kissat ner sig, men jag litade på att de visste vad de gjorde. Nu är vi så nära målet, snart har jag klippt alla klorna själv! Utan fasthållning och utan munkorg. Jubel!

Helt nyss skramlade det till på balkongen, sen igen. Jag gick ut och kikade och såg att en seglare lyckats hamna mellan kattnätet och balkongsidan (eller vad man nu ska kalla det). De senaste åren har jag fått besök av en övernattande seglare som kommer i augusti, stannar en natt eller två och sen försvinner spårlöst. Är det en och samma fågel? Jag vet inte. Konstigt vore det då jag försökt “rädda” den genom att försöka lyfta den i kroppen. Den har klamrat sig hårt fast och när morgonen kommit har den tagit sig därifrån på egen hand. Nu verkar den ha försatt sig i en krångligare situation så jag får kontrollera att den lyckats ta sig därifrån imorgon, annars får jag försöka hjälpa den (igen).

Det blir inte mycket bloggat nu. Jag har det rörigt privat, inget som jag vill gå in på här. Men jag mår inte alls på topp just nu, tvärtom. Min farbror hamnade på sjukhuset och det verkar som om man upptäckt en hjärntumör. Han blir stadigt sämre och kan inte längre bo hemma. En kusin har fått sitt tredje barn och en annan närstående har nyligen upptäckt att hon är gravid, men det är nog hemligt ännu. Mormor har blivit förvirrad, man vet inte hur länge hon finns kvar. Livet verkar rusa på omkring mej. Det känns som om man borde vara tacksam och ta vara på den tid man har, men hur?

På söndag är det Mälarpinschern i Köping och jag skulle vilja åka dit med Sniff, samtidigt som det blir väldigt bökigt. Ska vi åka tåg eller ska jag försöka få lift med någon? Och hur kul vore det att hänga där om regnet vräker ner? Så som jag mår nu känner jag mej inte överdrivet tålmodig eller supersocial heller för den delen. Men Mälarpinschern går av stapeln bara en gång om året, 52 hundar är anmälda. Det vore kanske kul att se och mingla med pinscherfolk? Får se hur det blir.

Alldeles nyss fick jag veta att Sniffens ena bror, Disse, flyttat till en familj i Norge. Hoppas han ska trivas där och få det bra! Och hoppas att Tricky inte ska sakna brorsan, tydligen verkar han faktiskt lugnare redan. Det kanske är bra för dem att separeras. Går det väldigt bra kanske han kan stanna kvar, annars måste även han hitta ett nytt hem. Håller tummarna för dem alla!