Lördag morgon inleddes med en liten msn-konversation med en underbar väninna (Annika) som jag ‘reconnectat’ med efter många års radiotystnad. Det är underbart att det går att plocka upp tråden som om tiden stått stilla! Vi kan obehindrat prata larv och allvar med varandra.

Sen tog jag mej till stenmässan och drev omkring där ett par timmar. Det fanns geolognördar och smyckesfantaster i överflöd och personligen hittade jag några svindyra arm- och halsband jag mycket väl kunde tänka mej. Fast priserna kunde jag inte tänka mej att betala, så det fick vara.

För en “vanlig” människa hade det säkert inte varit otänkbart att lägga 500:- på ett unikt och handgjort smycke i äkta silver och halvädelstenar. Särskilt inte om man blivit blixtförälskad och fastnat mitt i steget. Men jag häller anti-freeze över mej och tvingar mej att gå vidare. Jag vet inte när jag la 500 på ett enda föremål senast och jag använder ju ytterst sällan smycken. Man kan inte bära ett flådigt smycke om man inte har en livsstil som matchar.

Jag gick två varv för att inte missa något, men det enda jag köpte var… en present till någon annan. En julklapp kanske, who knows. (Kodat utifall att den tilltänkta mottagaren läser detta. Listigt va?)

Jag hade i det närmaste gett upp min jakt på fyndpriser när ståndet dök upp. Det reste sig mäktigt, ja tornade upp sig framför mej så att jag flämtade till när jag såg dess priser. Mängder av vackra slipade föremål av halvädelsten till ett makalöst pris. Originella former och så många sen! Allt fanns ju! Jag roffade åt mej och noterade hur tysken på andra sidan ståndet skrattade åt sina kunders frågor. En skämtsam herre. Ett par unga killar tog kort med mobilen på en stor snygg malakit och han hojtade att han ville ha 60 kronor per bild. Ett äldre par upptäckte de makalösa priserna och maken försökte truga på sin hustru ett vackert hängsmycke. Hon tvekade, tyckte inte det var hennes färg och mannen utbrast att det ju bara kostade sju kronor! Men hon survägrade och de gick vidare. Jag plockade blixtsnabbt upp vad de fingrat på. Wooohoo, jag såg framför mej vilka fantastiska kreationer jag skulle kunna åstadkomma med hjälp av dessa fynd.

Då uppfattar jag ett samtal mellan tysken och hans presumtiva kunder.
- Ha! Jag önskar att jag fick köpa föremålen för de priserna! Nejnejnej, priserna är förstås i Euro! Ridå. Jag öste tillbaka mina insamlade skatterna och stövlade misslynt därifrån. Det värsta kraftuttryck jag kan är Grisknull. Jag sa det inte till tysken, dock. Jag kände bara att hela stenmässan var just så.

Åkte hem, åt mat och sen följde husvisning, umgänge med gudson och hans syster och lite uppdateringsskvaller med bästisen. Jag fejkade trädgårdsarbete och fick frisk luft i mej, men blev påmind om hur vansinnigt länge sedan det var sedan jag sist fick behandling för ryggen. Varken massörer eller naprapater har rört vid min ledbrutna kropp på år och dar. Det har ingen annan heller, mind you och då får man ju inga såna där välbefinnandehormoner, ni vet. Oxytocin.

Välbefinnande får singlar via internet. Det har man ju läst. Fast på helgerna är det ingen som visar sig på Facebook, då avslöjar man sig ju. Jag ägnade min afton åt att färdigställa nya bloggdesignen så den ska vara besökbar åtminstone. Hoppas det inte kom för sent, jag själv skulle bojkotta en havererad blogg. Var ni än är, kom tillbaka!

Trackback URI | Comments RSS