Jag måste få förklara mej. Jag ser hur mycket tv som helst utan urskillning, jag har knappt rört vid avstängningsknappen. Problemet är att jag är något av en doku-junkie och jag får allt svårare att se fiktion. När man sett riktiga brottsplatser och riktiga obduktioner blir det väldigt svårt att se på CSI med behållning.

Det finns folk som har väldigt svårt för musikaler för att det är så onaturligt när folk plötsligt brister ut i sång. Jag reagerar likadant när jag ser samme buttre chef servera spydiga one-liners precis före reklamklippet. Det spelar ingen roll vilken stad man är i, alla har de samma stela ansiktsuttryck och tonläge. Samma hårdföra förhörsmetoder mot oskyldiga vittnen. Samma trekilosklumpar till dna-bevis. Det är så överdrivet att det blir vulgärt. Mina känsliga nerver tål det inte, jag måste sänka volymen och kisa lite ur ögonvrån för att hantera det svulstiga bildspråket.

Ni förstår, jag äter medicin för att kunna hantera att jag så lätt blir överväldigad. Jag behöver få små hanterbara intryck för att kunna processa informationen. Bombarderas jag med information blir jag bara stressad. Frossandet i äckel kanske kittlar den vanlige tittaren, men för mej hade utredarna lika gärna kunnat brista ut i ett sång- och dansnummer över brottsplatsen.

Nu försöker jag följa Dexter som man ju har hört så mycket gott om. Det är inte alldeles oävet, det har en rätt intressant vinkling som följer en brottsbekämpande mördare med störd empatisk förmåga. Men naturligtvis tappar jag intresset när det blir dags för slakt. Det är då man tar upp sin stickning! Intressant är det ju egentligen när han försöker smälta in i sin omgivning. Försöker fejka normalitet med flickvännen. Det kan jag iallafall relatera till!

Trackback URI | Comments RSS