Igår när vi kom till Marby säteri där Sara och Joakim bor ringde syrran. Hon ville meddela att systersonen som varit hängig och haft ont i armen nu fått fullt med röda utslag på kroppen. Vattkoppor. Som de trodde han hade i somras, om jag inte missminner mej. Jag har inte haft vattkoppor. Farsan fick det när han var i min ålder och det var ingen lek. Då höll jag mej undan för jag ville inte bli smittad men nu är det ju en ständig skräck att insjukna i eländet. Lite ironiskt när alla samtal kommit att handla om svininfluensan, alla andra sjukdomar faller i glömska.

Vi åkte hemifrån 9 på  morgonen och kom hem ungefär 22:20 så det blev en väldigt lång dag! Hade förstås urtrevligt men alla människor och intryck tog ut sin rätt så fort jag satte mej ner i hemmets lugna vrå. Plötsligt hörde jag hur det lät inne i mitt huvud, mina öron kändes som om jag varit på en högljudd konsert! Huvudet kändes konstigt och jag slocknade tidigt. På natten drömde jag livligt om den härliga träffen med alla trevliga pinschermänniskor och myllret av gulliga valpar och vaknade alldeles för tidigt. Jag jobbade med bilderna och det tar ju sin goda tid och plötsligt var det dags att ge sig av på nästa begivenhet: julmarknaden på Vallby friluftsmuseum. Dimman låg tjock och det kändes inte så juligt med plusgrader men det var helt ok med mej. Huvudvärken gillade inte alls upptåget och när jag kom hem fick jag sova igen.

Susanne hade varnat för att det skulle bli fyrverkerier i stan kl 16:15 (vilken jäkla tid!) och då hörde jag det i min slummer. Sniffen var helt oberörd och sov vidare även han. Men när dörrklockan ringde var det bara att kliva upp. Det var grannflickan som ville ha hjälp med något som vanligt. De hade ringt på mobilen kvällen innan när jag satt och hade trevligt hemma hos Sara och Joakim och ni förstår vilken brådska det var att jag kom över. De kunde inte få webkameran att fungera, ser ni. Jag sa att jag var krasslig och låg och sov och jag fick anstånd ett par timmar men bara en liten stund senare ringde hon på igen med ett fat kletche och undrade hur länge det skulle dröja. Jag stoppade i mej några stycken och gick ner till dem och gjorde vad jag kunde. Jag satte i en installations-cd enligt anvisningarna och sen funkade det. Jag har inga problem med att ställa upp och hjälpa till men ibland är deras handfallenhet en smula enerverande eftersom de lånar så jäkla mycket olika saker och behöver så mycket hjälp med relativt simpla saker. Ibland tycker jag de kunde anstränga sig lite mer för att lära sig behärska de apparater de har istället för att springa till mej. Jag är inget allvetande geni som instinktivt vet hur alla apparater och programvaror fungerar!

Det är kanske särskilt irriterande eftersom jag ser den här hjälplösheten som en produkt av en kultur där kvinnan inte behöver - eller får - ansvara för något själv. Mamman säger genom sin dotter att det är så jobbigt att vara ensamstående. Hon måste gifta sig för att få hjälp med familj och hushåll. Fast jag har ju sett på Ensam mamma söker att även svenska kvinnor söker efter händiga och handlingskraftiga män som tar initiativ och styr upp och förenklar vardagen för sina kvinnor. I brist på en make så vänder mamman sig till mej med allt som känns motigt. Fast jag misstänker att hon frigjort sig något för hon har tagit bort sina släktingar från MSN. Förut verkade det som om hon rådfrågade dem om allt! När hon fick sitt anfall och jag ringde efter ambulans så filmade dottern allt med webkameran så kusinen i Tyskland skulle se att allt gick korrekt till. Hon refererade allt för kusinen och ambulanspersonalen tyckte det var konstigt och besvärande att inte få kontakt med dottern eftersom hon ju var den enda som kunde tolka.

Nåja. Nog om det. Jag är säkert bara avundsjuk. Jag vill också bli lite omhändertagen ibland. Särskilt nu när halsen sväller och läpparna kliar. Inbillningssjuk igen! Om man kombinerar svininfluensan och vattkoppor borde det bli svinkoppor jag har den här gången?

Jag borde städa. Jag borde julpynta. Jag sitter med tusen pysselprojekt utspridda högt och lågt i hela lägenheten och mellan dem gömmer sig skräp och stök. Men eftersom det är sååå syyynnnnd om mej så får det vänta, allting.

Trackback URI | Comments RSS