Jag har varit i förkylningens våld de senaste dagarna. Dristade mej till att köpa flytande hostmedicin för första gången och fick en flashback till barndomen. Fasen, om jag vetat om hur gott det är med hostmedicin hade jag köpte det oftare!

Har tillbringat mycket tid vid datorn och satt fortfarande i nattlinne när det ringde på dörren strax före lunchtid. Sniffen upp och skällde som vanligt, jag satt i telefonen. Tänkte som vanligt att det måste vara grannarna men det var det inte. Dem har jag varken sett eller hört sedan flickan ville låna telefonen senast och jag sa ifrån.

Genom kikhålet skymtade jag en ljus människa i vuxenstorlek. Jag krånglade på Sniffen halsband och koppel och la på luren innan jag gläntade på dörren. Det var kvartersvärden som undrade om vattenläckan i lägenheten nedanför härstammade från min lägenhet. Sniffen var raggig men tolerant så länge hon stod utanför tröskeln. Men när jag bad henne kliva in flög vaktdjävulen i honom och han högg efter henne. Eftersom jag i samma stund drog honom mot mej i kopplet blev det så olyckligt att han klippte mej i låret. Bara två små märken, så jag ska inte klaga.

Jag har ju läst bloggar om blessyrer som uppstått vid lek med harmoniska hundar utan Sniffens problematik och det är väl något man får räkna med som hundägare. Dock har det hänt mej så väldigt sällan att jag hajar till när det händer. Han har råkat tugga på mej när jag försökt ta ut något ur hans mun och nypt till mej när jag försökt klippa klorna och den där midsommaren när han “uppvaktades” av en schäfer gjorde jag samma sak, stack benet emellan när Sniffen skulle nypa till hunden och jag fick en skråma på benet. Annars har jag just inte råkat ut för så mycket. En tass i ansiktet då och då förstås.

En annan sak jag funderat över vad gäller detta med skador är att i de hushåll det finns fler än en hund så verkar fyrbeningarna ryka ihop då och då. Jag skulle nog tycka det var problematiskt, andra tycker det faller sig helt naturligt. Jag hade å andra sidan två katter som slogs mer eller mindre på allvar och det var inget jag nånsin såg som ett onaturligt eller osunt beteende. Av nån anledning tycker jag det är lite läskigare när det gäller hundar.

På eftermiddagen åkte vi en sväng till nya hundrastgården i Haga med Kaylie och Kougar och när vi kom dit fanns en ung dobermannhane redan där. Jag hade nog förväntat mej att Sniffen skulle tänka “stor pinscherkompis” och glatt springa fram och hälsa, istället stack han åt ett helt annat håll. Istället fick de andra hälsa på främlingen först och de var inte nådiga. När Sniffen till slut närmade sig var det med full ragg och alla ormtänder utfällda. Som tur var så var matten sansad och lugn trots att hennes hund fick så mycket ovett men jag blev sur på att Sniffen inte höll sig undan om han nu kände sig så illa berörd av den andra hunden. Sen skulle han vakta mot ett par andra hundekipage som närmade sig rastgården så de valde att vika undan och kom aldrig in i inhägnaden. Med det bemötandet så förstår jag dem!

När vi blivit hemskjutsade och klev ur bilen kom en liten fluffig tibbe eller nåt liknande och då blev Sniffen Farbror Skitarg igen! Hallå, det här är hunden som i alla tider varit tokig i andra hundar! Tja, innan det där i somras då. Han var ju lite stygg och stinslig i Kungsbyn sist också så jag börjar fundera på om jag inte ska ändra min inställning vad gäller andra hundar nu. Jag har aldrig behövt oroa mej förut men nu känns det som om jag måste ta mitt ansvar och styra upp lite mer. Just nu verkar det ju som om han försöker tala om att han inte klarar av att hantera det på egen hand.

Det verkar som om han har så lätt att lägga dåliga erfarenheter på hög. Det verkar räcka med att en hundkompis börjar skälla så hakar han på och blir helt övertygad om att det är nåt allvarligt fel på den främmande hunden, att den är dum och måste stoppas till varje pris. Sen bär han med sig den inställningen till nästa hundmöte och behöver inte alls bli påhejad för att börja skälla och resa ragg. Han fick världens attack-kroppsspråk när han låste blicken vid den lille fluffmoppen. Så onödigt! Men vad gör man åt det?

Efter ännu mera datande gick ögonen till slut i kors och jag satte mej med min stickning. Och hör och häpna, jag kände för något annorlunda att dricka och hittade en julöl i skåpet. Alltså, jag dricker sällan öl och denna hade jag köpt hem enbart för att ha i ett bröd till julen, men glömt bort. Det kändes väldigt att dricka julöl framför tv:n med min vantstickning. Jag är snart klar med dem! Fingertopparna och tummen är kvar, sen ska de sys ihop innan de tovas. Jag är spänd av förväntan!

Nu ska jag och mitt snoriga huvud sova, ihop med surhunden som faktiskt är alldeles jättegullig nästan jämt! Utom just när vi kom hem från hundrastgården, jag tror han tömde sina analkörtlar utanför vår dörr. Plötsligt var jag omgiven av en bedövande “parfym” som inte var av denna värld. Det är såna stunder som får en att uppskatta livet extra mycket.

Trackback URI | Comments RSS