Livet med Sniff är en bergochdalbana. Nuförtiden tycker jag han blivit så duktig på det mesta så jag retar mej väldigt på problemen med att gå ut. Ska vi ut på äventyr fattar han galoppen direkt och är full av förväntan och ställer sig ivrigt vid dörren för att få komma ut. Ska vi bara ut på en kiss-och-bajsrunda springer han och gömmer sig bakom möblerna. Jag försöker tänka ut nya strategier hela tiden så han inte ska lära sig när jag luras. Att tvinga sin älskling till något som skrämmer honom så fruktansvärt är ren tortyr och ibland känns det totalt hopplöst. Innan man ger upp tar man till drastiska metoder för man har inget att förlora. Det känns som om vi närmar oss nån slags brytpunkt där det inte bara kan fortsätta i samma stil, något måste förändras. Jag vet ännu inte vad.

Igår och idag har jag ägnat mej åt tasshantering, steget före kloklippning som är ett av Sniffens trauman. Jag har inte velat syssla med det på ett bra tag för att jag sett hur hispig det gjort honom. Istället har jag lagt bort alla hotfulla föremål och istället tränat närhet på olika sätt. Han har blivit oömt hanterad, jag har hängt över honom, burit och grejat med hans kropp. Belönat när han krupit upp på mej och legat nära nära med huvudet nära mitt ansikte. Vi har kampat och jag har grabbat tag i ben och nos så han ska få associera fasthållning till något positivt. Jag har hållit tassarna och krafsat på klorna och märkt att med tiden har han blivit allt mindre rädd.

Så idag tog jag fram en klotång och la den på golvet och tog en penna i min hand. Först pekade jag med pennan i min hand och bad honom lägga dit tassen. När han vågade göra det la jag till ett litet pet på klorna med pennan, detta krävde fasthållning av tassen och då slingrade han sig en del. Men han satt kvar! För ett halvår sedan hade han lämnat rummet vid åsynen av klotången! Jag har aldrig förut fått röra honom med något föremål och hållit honom i tassen utan att han flytt och hållit sig undan. Nu hoppade han ner från soffan ett par gånger i början, sen satt han kvar och “uthärdade” medan han lät sig matas med godis. Vanliga små hundkex, inte särskilt begärligt egentligen, skulle jag tro.

Dessutom. När jag pausade övningarna och riktade bort uppmärksamheten kom han och tryckte sig nära! Han lät mej lägga armen om honom och bli klappad och han verkade njuta av berömmet! Detta är något nytt, han har accepterat och initierat fysisk beröring som en ritual för att befästa vår relation, men det är först på sista tiden det verkat vara njutbart för honom. Nu ser man att han vill ha klapparna och berömmet. Han är inte så oberörd som han varit förut. Helst sitter han med ryggen eller sidan till och lyfter nosen uppåt taket och trycker ovansidan av huvudet mot en. Man får passa sig så man inte råkar sticka in näsan mellan hans tänder bara. Bilden på de upprättstående öronen togs precis när vi gosat efter kloklippningen, det tyder väl på nån slags exaltering.

Trackback URI | Comments RSS