Jul 26 2010
Memento mori
Det blev inget Mälarpinschern för Sniff och mej. Vädret var katastrofalt och jag fick inte tag på skjuts. Istället följde jag med mina föräldrar och syrran till Stockholm för att besöka min farbror som plötsligt blivit allvarligt sjuk. Det hela är så tragiskt, alla anhöriga är upprivna i varierande grad. Det är oundvikligt att man börjar fundera över sin egen dödlighet och vem man blir när personligheten helt förändras av en sjukdom eller skada. Det är inte lätt när någon som står en nära plötsligt inte minns eller blir paranoid och aggressiv. Vad ska det bli av mina föräldrar när de inte klarar sig själva längre? Är de oroliga över det? Vad förväntar de sig av sina barn? Ska vi ta hand om dem? Skulle jag klara det? Och sen då, om det skulle drabba mej, vem ska ta hand om mej? Jag tycker inte om det jag hör och ser av äldrevården.
- Det är Filippa Reinfeldts fel, sa min farbror när han listat upp sina klagomål på vården han får och hur hans ägodelar på nåt mystiskt sätt fått fötter på avdelningen. Allt handlar om pengar.
Man får väl hoppas på en plötslig död, helt enkelt. Att sakta tyna bort verkar vara ett helvete. På sätt och vis känns det lite som om det är där jag är ändå - på väg bort. Jag hörde nån säga: “jag älskar mitt liv, jag älskar att vakna upp på morgonen” och blev både ställd och avundsjuk. Tänk att ha något roligt att se fram emot, att njuta av livet så som det är.
Imorgon har jag tänkt att jag och Sniff ska åka och titta på en kull kattungar. Se hur de reagerar på varann. Det är väl sånt man måste hitta på ibland för att få lite variation i livet. Som för två och ett halvt år sedan då jag plötsligt skaffade hund utan att riktigt veta vad jag gav mej in på. Bara för att jag behövde en förändring i mitt liv och kände mej ensam. Det gjorde en påtaglig skillnad i mitt liv. Nu känns det som om det behövs något mer.
En kommentar hittills
Hallå på dig.
Jag får en del funderingar när du vill ha en katt, det är bra och skulle det fungera med Sniff ännu bättre. Men, jag har tre katter och har alltid dåligt samvete för att jag lämnar dom ensam för mycket, trots att jag är hemma väldigt mycket. Hur tror du att du kommer att känna när du går ut med Sniff och katten får vara hemma, kommer du att börja att tänka som jag och få dåligt samvete för att katten är ensam hemma? Jag vill inte avråda dig att skaffa katt men du vet ju själv hur det är att ha dåligt samvete nästa lite ångest över att man lämnar dessa stackars oskyldiga djur…. Ja, jag blir ganska knäpp när jag tänker på det. Samtidigt hoppas jag att det fungerar fint med Sniff och en katt så att ni kan bli tre.